Vår krönikör Niclas Sjögren funderar på sambandet mellan lyckad och lycklig: ”Borde jag kanske satsat på att bli popstjärna eller tennisproffs istället för outdoor-wannabe?”.
Text: Niclas Sjögren, Foto: Henrik Trygg
Låt oss prata lite om elitsatsningar och topprestationer. Man ska ju sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna, sägs det.
Men måste vi det? Eller kan det vara så att sambandet mellan ”lyckad” och ”lycklig” är något vi fått om bakfoten? Jag lever ju mitt lilla obetydliga liv i skuggan av en massa fräna utemänniskor, som jag emellanåt intervjuar i hopp om att deras glans ska skina en smula på mig. Och jag är relativt lycklig i och med att jag insett att jag inte behöver klättra Great Trango Tower i nordöstra Pakistan. Kanske drömmer jag någon enstaka gång att det var jag som var stjärnan jag intervjuar, men inte oftare än så.
Borde jag kanske satsat på att bli popstjärna eller tennisproffs istället för outdoor-wannabe? Nja. Hade jag mot förmodan lyckats bli artist
hade det ändå inte inneburit en obruten linjär lyckoupplevelse. Det är bara att lyssna på Thomas Öberg, sångare i Bob Hund: ”Inget band är bättre än sin senaste konsert.” Vilket helvete att leva under den pressen. Eller Robin Söderling, efter att han skrällbesegrat Rafael Nadal på gruset i Franska Öppna: ”Man är inte bättre än sin senaste match”. Inte så ljusa utsikter där heller.
Den klättrare som borde varit lyckligast av alla är väl Tenzing Norgay, en i duon som var först med att bestiga världens högsta berg. Men inte fasen såg han tillbaka på den prestationen enbart med glädje. Han yttrade i alla fall, många år senare, att: ”If I know I make this much trouble, I never climb Everest”.
Klättring och bergsbestigning kanske bara är den förvirrade människans sätt att blurra den kantiga verkligheten, där man inte är annat än sin prestation. Hemska tanke.
Man kan lätt luras att tro att vi lever våra liv enkom för att generera likes, ryggdunkningar och hejarop i en aldrig sinande ström. Trösten här är det faktum att de flesta stjärnor (outdoor- såväl som idrotts- och pop-), bortom det kortsiktiga bekräftelseknarkandet, brukar betona att de sysslar med sitt värv först och främst för sin egen skull.
Det absolut bästa exemplet på detta förhållningssätt är den franska bergsguiden Christophe Profit, som jag hade turen att få intervjua på 1990-talet i Chamonix. Han hade satt hastighetsrekord på många av Alpernas absolut styggaste nordväggar och blivit en fixstjärna i den trånga klättrarvärlden. Kanske toppade han sin karriär med att 1991 öppna en ny rutt på K2. Rampljuset var, utan att överdriva, bländande.
Så, det var med förvåning jag mottog hans svar på min fråga: ”Vilken är den mest extrema bestigning du gjort, av alla de man läst om?” Christophe bara: ”De mest extrema har du aldrig sett eller läst om. För på de rutterna finns inget utrymme för fotografering eller dokumentering. Då är det bara jag och min egen upplevelse”.
Christophe gjorde inte många fler ”slå världen med häpnad-expeditioner”. Idag jobbar han som bergsguide. Och det är så jag tänker jobba. Inte som bergsguide (och det tror jag är bra för världen), men jag kommer att fortsätta att gnugga på för att skapa icke spektakulära små minnen och upplevelser mest för mig själv.
Jag kommer inte att sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna. Jag kommer att sikta på grantopparna, för att eventuellt nå ett par grenar upp. Det räcker ganska långt.
/ Niclas Sjögren
Niclas Sjögren är en av Utemagasinets mest seglivade medarbetare. Han har hittills inte slagit världen med häpnad, vad han kan minnas, men känner sig ändå rätt nöjd med (ute)livet.