Tegelstensromaner och jeans i ryggsäcken på en vandring? I den senaste ledaren skriver chefredaktör Marie Kjellnäs om fjällturernas mest onödiga prylar.
Så, vilken pryl var turens mest onödiga? Jag och min vandringskompis Josefin sitter med älgcarpaccio och vinpaket på fjällhotell och utvärderar vår senaste strapats. Vi har en anteckningsbok med fasta punkter, inget fristajlande här inte.
I början av vår vandringskarriär, för 20 år sedan, kunde en fleecetröja eller ett underställ utnämnas till turens mest onödiga pryl. Vi bar med oss en hel del ull och dun ”för säkerhets skull” – och något år hade jag ett par jeans och en collegetröja längst ner i ryggan, för att ha något fräscht till tågresan hem.
Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs prisades vid Helags, av snarlika skäl. En roman på 534 sidor på en tälttur, herregud liksom. Inte bara tung och skrymmande, även omöjlig att hinna igenom på de korta stunder som bjöds innan ögonlocken föll. Numera brukar jag gå förbi Pocket Shop och välja det bästa de har på max 200 sidor (nej, man kan inte vandra utan bok).
I Vindelfjällen utsågs ”flippen” till turens mest onödiga pryl, sedan dess kompis ”floppen” gett sig iväg med Västra Syterbäcken när Josefin skulle tvätta morgongruset ur ögonen. Vissa skulle kanske säga att ett par flip-flops i sig är ganska onödigt att ha med på fjälltur, men ett halvt par är snäppet värre.
När vi en annan sommar gick från Abisko till Nikkaluokta, med alternativ sträckning över det blodtörstiga Mårmapasset, blev det målfoto mellan solkrämen och myggoljan i utvärderingen. Regnet piskade, vinden ryade och våra våta strumpor frös till is på tvättlinan i absiden om nätterna. Men just som medaljen skulle hängas runt solkrämens hals, trädde den verklige vinnaren fram: rullmätaren. Inför denna tur hade vi fått låna ett slags mätinstrument av en mig närstående man, och det skulle man rulla längs sin tänkta färdväg på kartan för att kunna avläsa etappernas längd (ja, detta var före kartapparnas tid). Vi hade förlitat oss helt på våra rullmått när vi stakat ut veckans dagsetapper, men insåg ganska snart att mätaren inte hade koll på det här med blocksten. Särskilt inte isglaserad blocksten.
Väl framme vid Kebnekaise – ett dygn senare än planerat – fick vi hoppa över vårt tänkta toppförsök och hasta vidare mot tågstationen i Kiruna. Tack för det, rullmätaren.
En annan gång, i samma fjällområde, tog själva kartan priset. Vi hade snålat och tagit en gammal. När vi kom fram till den efterlängtade bron över en rusande jokk var den – borta?! Riven, för fyra år sedan. Det hela slutade med en ordlös omväg på ungefär tusen mil. Inte alls kul då, men varje gång jag tänker på den stunden ser jag nya vyer som vi fick uppleva just för att bron inte fanns.
När du nu sätter tänderna i Utemagasinets vårliga prylguide (som finns i brevlådor och butik typ nu) finns risken att du stöter på någon till synes onödig pinal. Men vem vet, kanske är det just den som gör din nästa tur lite extra minnesvärd? För säkerhets skull har vi dock sorterat bort alla jeans, flip-flops, rullmätare, tegelstensromaner och kartor med passerat bästföre-datum.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör
