Jörgen Johansson är Utemagasinets vandrings- och lättviktsexpert. I denna krönika reder han ut den stora frågan: hur vet man vilken sorts vandrare man är – och varför ska man ta reda på det?
Text: Jörgen Johansson, Foto: Hans Berggren
För några år sedan, när jag var ung och oförvägen, hade jag Andrew Skurka som packraftinginstruktör några dagar på Yellowstone River. Andrew är mest känd för att ett par år efter detta ha skidat, vandrat och packraftat runt hela Alaska under sex månader. Det som ger oss vanliga dödliga lite svindel är det tempo han höll. Norra Alaskas Brooks Range är en av världens största, orörda ödemarker. En tundra ganska lik de svenska fjällen, men utan leder, broar, hus eller människor. Genom detta område tillryggalade Andrew i genomsnitt ett maratonlopp, 42 kilometer, per dag. Detta i en stiglös vildmark med packning på ryggen.
Andrew hade inte klarat detta utan lätt packning. Hans fasta utrustning, det han alltid bar, låg på 8-9 kilo. Men samtidigt måste utrustningen ändå hantera allt i väderväg som Norra Ishavet kunde tänkas dumpa på honom. Liksom i svenska fjällen kan det snöa vilken dag som helst på året i Brooks Range. Sina tankar kring lättpackning har Andrew sedan dess redovisat i boken The Ultimate Hiker’s Gear Guide. Där formulerar han också en annan bra tanke. Nämligen skillnaden mellan att vara en “hiker” och en “camper”.
På svenska kan detta kanske översättas med ‘Långvandrare’ och ‘Lägervandrare’. Andrew själv är naturligtvis en extrem Långvandrare, som föredrar att under långa dagar vara i rörelse, hela tiden på väg. För Lägervandraren är lägerlivet det viktigaste. Hen går inte alltid så långt från närmsta väg, slår upp sitt tält och blir kvar där i flera dagar. Kanske gör man toppturer med dagpackning, fiskar, fotograferar, lagar god mat eller tittar på blommor.
Ganska givet blir då att Långvandrare och Lägervandrare kan ha olika preferenser när det gäller utrustning. Lägervandraren kanske vill ha en hoppfällbar stol att sitta på i lägret, ett stort och rymligt tält där man kan tillbringa regniga dagar, läsande eller dåsande. En tung sovsäck är inte hela världen, viktigare är kanske att den är billig. Långvandraren, däremot, väljer bort det som inte är absolut nödvändigt för att hålla sig mätt, varm och torr. En lätt, men dyr, sovsäck ses som en god investering för att det viktigaste för hen, vandringen mellan lägerplatserna, skall vara njutbar.
Så när Långvandraren och Lägervandraren, med sina olika målsättningar, börjar diskutera friluftsprylar så är det kanske inte så konstigt att tonläget höjs ibland. Att alla i närheten börjar ducka för att inte få ord som “gramjägeri” eller “monster-ryggsäckar” i ansiktet.
De flesta av oss är varken extrema Långvandrare eller extrema Lägervandrare. Men liksom i många andra sammanhang finns det ett slags förval, ett default. Den som kliver in i en svensk friluftsbutik rekommenderas nästan alltid prylar som passar bättre för lägervandraren än för långvandraren. En bra utgångspunkt är därför att nästa gång du går in i en sådan butik talar om ifall du premierar vandrandet eller lägerlivet. Och om du jobbar i butik, att fråga om kunden är långvandrare eller lägervandrare.
Själv är jag långvandrare och vill ha den lättaste utrustning som klarar jobbet. Mitt livs drömvandring var en månad ensam i Brooks Range, delvis genom samma område som Andrew Skurka. Eftersom jag var dubbelt så gammal som Andrew var packningens vikt väsentlig och jag hade ungefär lika mycket fast utrustning som han. Till detta kom mat och bränsle. Vilket tempo jag höll? 17 kilometer om dagen…
/ Jörgen Johansson, författare och vandrare. Just nu aktuell med boken ”Vandra gröna bandet”.
