Vår krönikör Niclas Sjögren skriver om varför åldern inte kan skämtas bort: ” Åldersförnekandet frodas inte minst i outdoorkretsar, där hurtiga åldringar låtsas som om tidens tand inte existerar.”
Bara den som aldrig varit med om en snöstorm på fjället kan säga att ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Två lika vidriga uttryck som okunniga slänger sig med är ”Åldern är ju bara en siffra” och ”Man är inte äldre än man gör sig”.
Åldersförnekandet frodas inte minst i outdoorkretsar, där hurtiga åldringar låtsas som om tidens tand inte existerar. Men låt mig vara tydlig och ärlig: Åldern är på riktigt. Den äter upp dig. Inte minst vi friluftsfantaster märker av åldrandet. Jag fryser lättare, orkar mindre och har gått och blivit lite höjdrädd på äldre dar. Dessutom blir packningen allt mer nyckfull i takt med ökad förvirring. Om nån åldersförnekare pratar om hur härligt det är att bli äldre rabblar jag även: Prostata, artros, sömnkvalitet. Luktsinnet. Håret (det har liksom blivit torv – organiskt men ändå dött). Stelheten. Rynkorna. Huden (”skinntorr gubbe” är ett ganska lustigt uttryck innan man själv är en). Hjärtflimmer. Tinnitus. Lomhördhet. Läsglasögon. Hemorrojder. Åderbråck. Tänderna ramlar ut. Kalla knän. Det blir allt mer smärtsamt att sitta på huk och bajsa utomhus. Det knakar när jag ställer mig upp.
Ja, du hör ju. Åldern går inte att skämta bort. Och det kommer väl också med åldern, det där att prata om sina åkommor. Och allt detta tjatar jag om och om igen när någon hävdar att ”Man är inte äldre än man gör sig”.
Min salig mor hade på sin ålders höst frekvent umgänge med några tant … förlåt tjejer, kallade de sig. När de sågs avsattes en kvart för att gå igenom alla sjukdomar och skröpligheter. Sen fick man bara prata om annat. Annars hade allt umgänge gått ut på framfall, cancer och diabetes. Det var deras sätt att mota åldern. Dessa tanttjejer levde efter devisen ”Man är inte äldre än man gör sig”. Men oss emellan – de var skitgamla, minst lika gamla som sin kronologiska ålder, till slut.
Jag har givetvis ingen lösning på det här vidriga åldrandet. Enda ljuspunkten är väl att alternativet framstår som än mer skräckinjagande. Ingrid Bergman lär ha sagt ”Att åldras är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd men får en mycket bättre utsikt.” Låter ju inte så dumt, men det irriterar mig att hon, som såg premiumfräsch ut långt upp i åren, hade mage att frossa i sin genetiska vinstlott. Jag är mer benägen att hålla med norska författarinnan Bergljot Hobæk Haff som nyktert konstaterade ”Att fylla 60 år är en sorgehögtid.”
Min genetiska lott innebar att jag länge såg yngre ut än min kronologiska ålder. Det var inte kul när jag var 13, 19 eller 25. Men nånstans i 40-årsåldern hann åldern ikapp min kronologi och vandrade förbi. Idag, 58 år gammal, när jag inte längre ser yngre ut än min kronologiska ålder, har jag börjat ljuga uppåt när ålder kommer på tal. Frågar nån säger jag ”72”. Ofta ser de lite förvånade ut men konstaterar att jag verkar rätt fräsch trots allt. Det känns förmildrande på nåt sätt.
Men vad ska jag göra istället för att gnälla? Fillers? Testosteron? Steroider? Kirurgi? Nja. Jag har landat i lösningen att försöka åldras med värdighet, lite som en gammal anorak. Den behöver visserligen lite extra omvårdnad, nål och tråd samt regelbundna smörjelser för att hålla regnet ute. Men den har historier att berätta. Och jag är fullt medveten om att den inte håller i evig tid.
/ NIclas
Niclas Sjögren är en av Utemagasinets mest seglivade medarbetare. Han tar sig an toppturer och vilda skridskoäventyr precis som förr, men föredrar i smyg milda pudelpromenader med kikare.