Chefredaktören Marie Kjellnäs skriver om friluftsaktiviteten som förenar oss alla, oavsett kunskap, ålder, kultur och ambitioner: ” Jag syftar förstås på att äta. Helst runt en lägereld, som Homo erectus föreslog redan för 1,5 miljoner år sedan.”
Vägen till mannens hjärta går via magen, enligt gammalt ordspråk. Förmodligen påhittat av någon karl som ville försäkra sig om fortsatt leverans av stekta sparvar.
2020-talets version, skulle jag säga, är att vägen till friluftslivet går via magen. Alla som försökt valla en hel familj på vandring, eller ett gäng vänner för den delen, vet att viljorna kan spreta. Någon vill gå längre, en annan kortare, en tredje brantare. En fjärde vill lämna leden och en femte vill mest ingenting. Och detta gäller ju inte bara vandring, utan all slags verksamhet som går ut på att förflytta sig från A till B (eller tillbaka till A) i väglöst land. Den som har ett friluftsgäng där alla gör vågen när man lägger fram ett turförslag kan skatta sig lycklig.
Men så har vi friluftsaktiviteten som förenar alla dessa människor med olika viljor, erfarenheter, åldrar, kulturer, kön, preferenser och ambitioner. Som inte bara är en trevlig hobby, utan faktiskt livsnödvändigt – för alla. Jag syftar förstås på att äta. Helst runt en lägereld, som Homo erectus föreslog redan för 1,5 miljoner år sedan.
Den som aldrig fattat poängen med att lämna asfalten kan bli helt omvänd efter en portion frasiga raggmunkar med fläsk, stekta på häll över vilda lågor i en skogsdunge. Jag har själv sett det hända. Kanske är det inte bara smaken och dofterna som skapar förtrollningen, utan lika mycket känslan av att ”komma hem” till elden.
När mina barn blev tonåringar tyckte de plötsligt att helgvandringar och paddelturer i närområdet var slöseri med (skärm)tid. Rejäla äventyr, gärna utomlands, annars fick det vara. Men de måste ju äta, tänkte jag slugt, och började servera helgluncherna ute i naturen. Gärna publikfriare som tacos och kolbullar på stekhällen – och så fick de koordinaterna på sms. Det var också i den vevan vi landade dealen att den som själv fixar en brasa med kniv och eldstål får grilla tre marshmallows, oavsett veckodag.
Väl på plats i skogen blev de förstås lika uppslukade som alla andra. För det är vad elden och maten gör med folk. Att på en och samma gång bli varm, lugn, glad, mätt, belåten och inpyrd väcker livet i en.
Skulle jag glömma att vägen till friluftslivet går via magen så kommer påminnelser i inkorgen med jämna mellanrum. Jag minns särskilt ett mejl från ett par i 75-årsåldern, som prenumererat på Utemagasinet sedan 1980-talet och levt ett helt liv på leder och stigar. Nu hade artrosen och annat satt stopp, men äta kunde de ju fortfarande: ”Vi lagar nästan alla recepten, det är vårt nya friluftsliv.”
De senaste två månaderna har vi på redaktionen lagat och ätit mer utemat än någonsin, för att testa några av marknadens mest intressanta stekhällar
(sidan 73 i nya numret). Vissa är smidiga nog att förgylla paddelturer eller fjällvandringar med basläger. Men den som suktar efter turerna på
sidan 48 i nya numret behöver nog lämna de tyngsta donen hemma – och välja vandrandet framför ätandet.
Hoppas du har en fin sommar!
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör