Att vara Kebnekaise är så mycket mer än att ståta med Sveriges högsta topp. Det är att vara en samlingspunkt för historier om äventyrliga människor, händelser och naturens hårda lagar. Utemagasinet knackar på för ett hemma-hos-reportage.
Ursprungligen publicerad i Utemagasinet nr 5/22
Text: Karin Wallén
En sak ska jag erkänna direkt: det är lite klurigt att intervjua Kebnekaise. Man får inte alltid så tydliga svar av bergarter som amfibolit, gabbro och dolomitmarmor – även om kvävda rop ibland hörs från de smältande glaciärerna. Däremot finns många människor som sitter på fakta, åsikter, upplevelser och känslor som rör Sveriges högsta berg. Så jag tänkte att det är någonstans där man får gräva. Dyka ner bland de gamla dokumenterade historierna, för att sedan flyta upp till de mer nutida, personliga erfarenheterna.
Om vi börjar med det där med högst i landet, så har Kebnekaise inte abonnerat på den titeln sedan urminnes tider. Under 1800-talet, då det plötsligt blev en populär sport att mäta berg, var det en karusell av högsta-toppar som avlöste varandra. 1807 fick Sulitelma titeln, och behöll den fram till 1879 då Sarektjåkkå tog över.
Det skulle dröja ända till 1902 innan Kebnekaise officiellt utsågs till högst i Sverige – med de 2 135 meter som Sydtoppen då uppskattades ståta med. Idag menar man att kartografen Gustaf William Bucht överskattade höjden med cirka 20 meter med tanke på hur tjock glaciären var på den tiden. Men hur ska man egentligen mäta?
Idag vet vi att Nordtoppens fasta berg är högst med sina 2096,8 meter över havet, medan Sydtoppens fasta berg ligger på cirka 2 060 meter över havet, alltså nästan 37 meter lägre. Ändå har Sydtoppen länge ansetts vara högst, eftersom toppglaciären – som nu smälter undan – alltid har räknats. Vi kan i alla fall konstatera att Sveriges två högsta toppar finns på Kebnekaise. Däri ligger själva attraktionen. Men den första dokumenterade bestigningen av Sydtoppen gick under radarn för svenskarna i 15 år. Så lång tid tog det nämligen att knåpa ihop och ge ut en viss bok som berättade om äventyret.
Först i bara mässingen
Det kan inte ha varit lätt att vara Johan Alfred Björling. Sommaren 1889, när han var 17 år gammal, gav han sig av på en expedition tillsammans med Axel Hultman och ytterligare en kompis, med målet att bli de första som tog sig upp på Kebnekaises topp.
Första försöket gick via östsidan och misslyckades totalt. Björling föll ner i en glaciärspricka och det hade kunnat sluta riktigt illa. Men redan nästa dag gjorde han och en av vännerna ett nytt försök, denna gång på en västligare rutt. Den 9 juli 1889 nådde de Sydtoppen efter 13 timmars vandring.
Hur Björling firade är oklart, men han fick i alla fall göra det i övertygelsen om att han och hans kompis var historiska. Det skulle dröja nio år innan det blev känt att den franske geologen och juristen Charles Rabot hade varit där redan sex år innan Björling, den 22 augusti 1883. Inte förrän 1898, då han skildrade expeditionen i sin bok Au Cap Nord, blev bestigningen allmänt känd i Sverige. Det hann dock inte Björling själv uppleva, eftersom han försvann till havs i arktiska Kanada 1893.
De som läste Charles Rabots skildring fick lära sig att han tillsammans med Jon Larsson (same och fjällguide), Hans Monsen och Pehr Abrahamsson hade vandrat i sex regniga dagar från Skjomdalen i Norge för att nå Kebnekaisemassivet. Väl framme sprack det upp, och själva bestigningen lär ha blivit en varm historia. Det sägs att Rabot var rädd om sitt enda par byxor och därför genomförde delar av bestigningen endast iförd ett par gula kalsonger.
Men frågan är om Rabot och hans kalsonger verkligen ska ta åt sig äran av att vara först. Tveksamt, menar STF-guiden Tryggve Tirén.
– Det är klart att Rabot inte var den första som gick upp på Kebnekaise. Människor har ju funnits här i flera tusen år. Men han dokumenterade sin bestigning, och det är ju också en bedrift.
Tryggve Tirén tillbringar mycket av vårvintern med att guida människor som vill komma upp på Sydtoppen med skidor. Och när det gäller bergsbestigningar har han en del att brås på. Tryggves farfars far var nämligen en av de som 1904 genomförde den första dokumenterade bestigningen av Duolbagorni – det där snygga, branta fjället med en vulkanliknande krater som man ser från fjällstationen. Det som många brukar tro är Kebnekaise, mest för att det ser så imponerande ut.
Det är också just den vanliga förväxlingen som ligger till grund för hur Kebnekaise fick sitt namn. Allt började med en karta från 1832 och ett gravt missförstånd. På kartan fanns ett berg utmärkt som Kebnekaise, och man tog då för givet att detta var det högsta berget i området snarare än det mest iögonfallande. Så kom det sig att Sveriges högsta berg fick namnet Kebnekaise, eller Giebmegáisi. På nordsamiska betyder det kitteltoppen – vilket stämmer betydligt bättre in på Duolbagorni.
Så vad hette Kebnekaise innan hen stal sitt namn från grannfjället? Det sägs att samer som vistats i området i många generationer har kallat berget för Bassivaare, vilket betyder ”det heliga fjället”. Men varför?
– Kebnekaise har ingen religiös betydelse för samerna, säger Marit Sarri, som är platschef på Kebnekaise Fjällstation och barnbarn till de första samerna som blev bofasta i området.
– Jag kan bara spekulera, men namnet kan ha kommit efter att man fick veta att det var högst. Att man ville ge fjället en särställning just därför.
Då flyger topplocket
Heligt eller ej, det finns i alla fall de som blir heligt förbannade när vissa ibland skojar till det uppe på Kebnekaise. En bild på en solbadare som parkerat en solstol på Sydtoppen kan få det att hetta till i vandringsgrupper på Facebook, och kommentarer att hagla om brist på ansvar. Får man verkligen göra så? Sprider det inte en felaktig bild av hur det är att bestiga Sveriges högsta berg?
– Så länge en inte utsätter sig själv eller någon annan för alltför stor risk så tycker jag sånt där är kul. Det är härligt när folk gör saker lustbaserat, med glädje. Gränsen mellan knasigt och dumt är flytande, säger Tryggve Tirén.
När sex irländare blev fast på Kebnekaise i augusti förra året, och räddades med helikopter nästa morgon, hade de genomlidit en natt i minusgrader. En av dem var klädd i shorts och t-shirt. En av de andra i gänget har sonat sina synder genom att tatuera in en bild av hur han blir vinschad av räddningshelikoptern. På så vis är händelsen på Kebnekaise alltid med honom, på sidan av ena låret.
Men Tryggve Tirén tycker inte att lättklädda irländare och glada solbadare på Sydtoppen ska dömas alltför hårt.
– Om man hade hittat Rabot i trubbel på Kebnekaise idag skulle man säga ”Herregud, han har inte ens Gore-tex! Ingen GPS! Jag tycker folk är lite väl hårda med att döma.
Själv älskar han att få uppleva toppen tillsammans med andra, gäster eller vänner. Ett kärt minne är från en toppbestigning sommartid, med kompisen Erik som aldrig hade gått i fjällen.
– Han är punkare och kämpade sig upp till toppen iklädd nitväst. Sista biten kröp han.
En krypande nitväst har alltså varit på Kebnekaises topp. Men också en specialsydd superhjältedräkt i guld. Den bars av fotografen och äventyraren Emma Svensson, som genomförde projektet ”49 peaks” där hon besteg alla Europas högsta punkter på ett år. En solig dag i juli 2018 nådde hon och hennes entourage Nordtoppen via Nygrens led och vandrade sedan över kammen till Sydtoppen. Väl på andra sidan krängde hon av sig säkerhetsutrustningen, knäppte på sig en lång, rödskimrande mantel och traskade ner från toppglaciären. Där satt folk och fikade.
– Är det möhippa?
Svaret kom direkt:
– Nej, det är världsrekord.
Biltematuristerna anfaller
När Kebnekaise fjällstation byggdes 1907–1908, blev Nils Olsson Sarri anläggningens första tillsyningsman. Idag är det hans barnbarn, Marit Sarri, som är platschef på den plats där släkten Sarri en gång började jobba med att guida och transportera besökare.
– Farmor och farfar var renskötande samer som kom från Norge, strax söder om Narvik, och hade en naturlig flyttled genom dalgången. Med 14 barn behövde de extra sätt att försörja sig, säger Marit Sarri.
Efter 25 år som sjuksköterska återvände hon till rötterna 2016, då tog hon över på fjällstationen. Sedan dess har hon sett intresset för Kebnekaise öka stegvis. Och så kom den där första pandemisommaren, 2020, då man blev tvungen att drastiskt dra ner på antalet sängplatser.
– Istället blev det tältinvasion. Och det såg vi nog komma. Det vi inte såg komma var att så pass många inte hade koll på läget, vad man har för utrustning och hur man beter sig.
Det här var sommaren då en ny kategori besökare kom till Kebnekaise. De kallades lite skämtsamt för ”Biltematurister” eftersom de kom med undermåliga lågpristält som lämnades kvar när det var dags att åka hem. Sammanlagt plockade personalen ner 50–60 tält, vissa av dem fulla av sopor, medan ett hundratal tält hade kastats på fjällstationens sopstation. Samtidigt lämnades mycket skräp uppe på toppen – allt från gasbehållare och matpåsar till kläder och en oöppnad champagneflaska.
En omtumlande olycka
Till sommaren därpå anställdes två personer som fick i uppgift att stå på gårdstunet och informera om bra tältplatser, vad man skulle tänka på – och hur man gick till väga för att slänga skräp. Det var en av flera strategier som tycktes ge resultat.
– Från att ha hittat 150 kvarlämnade tält så var det kanske två-tre stycken förra sommaren. Och det var mycket mindre nedskräpning generellt. Jag tror de flesta vill göra rätt för sig, säger Marit Sarri.
Första gången hon själv var uppe på Kebnekaises topp var tillsammans med kusinen Erik Sarri, när de var i 18-årsåldern. Det var en strålande solig aprildag när de lämnade Singistugorna med turskidor och åkte upp längs Durlings led. Sedan dess har det blivit många fler bestigningar av Kebnekaise för Marit – någonstans mellan 50 och 60 stycken.
För Erik har det inte blivit lika många, men han är ändå väl bevandrad med miljön kring Sveriges högsta berg. Det var därför han kallades in för att hjälpa till när det otänkbara hände.
Den 15 mars 2012 kom ett norskt Herculesplan flygande över fjälltopparna i riktning mot Kiruna flygplats, på väg från en Nato-övning i Nordnorge. Vädret var dåligt och sikten så gott som obefintlig när planet försvann från radarn.
Någon timme senare blev Erik Sarri uppringd och gav sig genast ut på skotern. Till vardags sköter han transporterna i området – både båttrafiken och transporten av varor till fjällstationen och till stugorna längs Kungsleden, precis som hans far och farbröder gjort innan honom. Nu skulle hans lokalkännedom bidra till att leda de alpina fjällräddarna och de norska militärerna som deltog i sökandet efter flygplanet som försvunnit, och de fem norrmän som befunnit sig ombord.
– Men det var riktigt dåligt väder, på gränsen till att man inte skulle ge sig ut alls. Nästa morgon, när vi hittade vrakdelarna nedanför toppen, förstod vi att ingen hade överlevt.
Allt var i spillror. Planet hade kraschat rakt in i den västra bergssidan och exploderat, ungefär 70 meter nedanför kammen som går mellan Sydtoppen och Nordtoppen. Lukten av flygfotogen skulle sitta i länge, och små delar av det som en gång varit ett stort flygplan låg utspridda över branten.
– Det var omtumlande. Jag tänker fortfarande på det varje gång jag passerar och ser in mot Rabots glaciär. Jag har många fina minnen från Kebnekaise också, men det här är det mest dramatiska. Det sitter kvar, konstaterar Erik Sarri.
När Kebnekaise morrar
En som också minns olyckan är Gunhild ”Ninis” Rosqvist, som i många år jobbat på och varit föreståndare för Tarfala Forskningsstation. Efter att olyckan skett började hon ta snö- och isprover för att spåra flygbränsleföroreningar. Mycket av bränslet från planet hade runnit ner på Rabots glaciär.
– Vi spårade föroreningarna i några år för att förstå hur giftiga kolväten bryts ner i en arktisk miljö. Men det blev inga höga koncentrationer där människor eller djur är beroende av vatten. Det var tur i oturen att det hamnade högt upp på en glaciär som smälter och där det rinner mycket vatten, säger Ninis Rosqvist.
Hon kommer aldrig att glömma den märkliga känslan av att röra sig kring nedslagsplatsen när snön smälte bort. Hur det luktade flygplats. Hur delar av ett söndrat flygplan och dess förolyckade besättning började komma fram. Det tog några år att helt städa upp efter olyckan, och inte minst Jägarbataljonen i Arvidsjaur gjorde en stor insats i det arbetet.
När Ninis Rosqvist träffar de andra som var med i arbetet efter olyckan brukar det kännas lite speciellt. De delar en upplevelse på Kebnekaise som satt sina spår.
– Det är många som har en speciell känsla för det här berget, en relation till det i sina olika skepnader. Man har sett det när det är som finast och man har sett det när det morrar.
Sydtoppen oftast högst
Mycket av den is som förorenades i Herculesolyckan har idag smält bort. För faktum är ju att en annan, mer lågmäld, dramatik utspelar sig på berget varje dag. Det handlar förstås om klimatförändringarna.
Ninis Rosqvist har genomfört den årliga mätningen av Sydtoppens glaciär i många år. Hon minns tydligt den där dagen i september 2019 då Sverige officiellt fick en ny högsta punkt. Hon var på väg ut i helikopter på ett annat uppdrag och fick syn på toppglaciären från ovan.
– Den såg så ledsen ut. Magkänslan var – oj, vad den har smält. Vi visste ju att det skulle kunna hända vilken dag som helst, och det blev så uppenbart att det var nu.
I normala fall flyger hon inte helikopter till toppen för att mäta den, men den här gången blev det annorlunda. Ninis och hennes team bestämde sig för att landa och genomföra mätningen.
När värdena analyserats skrev hon ett pressmeddelande. Genomslaget blev enormt. Klimatfrågan var hetare än någonsin – det här var året då Greta Thunberg blev utsedd till ”person of the year” i Time Magazine, och när Sveriges högsta topp gick förlorad på grund av glaciärsmältning blev det en världsnyhet.
– Kebnekaise blev en symbol för något större. Det är inte bara här det smälter. Det gäller alla bergsglaciärer, säger Ninis Rosqvist.
När toppskiftet skett fanns en viss oro över hur turismen skulle förändras. Skulle alla försöka ta sig till den mer svårbestigna Nordtoppen nu? Hittills har det inte blivit så, menar Marit Sarri.
– När man tittar över till Nordtoppen så säger de flesta ändå nej tack, det där vill jag inte göra. Och så fort det börjar snöa så blir Sydtoppen högre än Nordtoppen. Tio månader om året är den fortfarande högst.
UTEFAKTA
Kebnekaise
Ålder: Cirka 400–600 miljoner år.
Bor: Kiruna kommun.
Familj: Tre toppar som heter Sydtoppen, Nordtoppen och Kebnepakte.
Gör: Jobbar sedan 1902 som Sveriges högsta punkt.
På fritiden: Knäcker extra som personlig- tränare, Instagramkuliss, bucket-list–magnet och terapeut.