Krönika: ”Så less på köttfärs”

Josefin Olevik skriver om de olika roller som man intar under en tur. Någon är den som bär tyngst, en annan badar i alla bäckar och en vaknar tidigt. Själv har hon en mindre angenäm roll – en som hon helst skulle slippa.

Ute på tur intar man roller i gruppen. Någon är den som bär tyngst. En annan badar i glaciärbäckar, en tredje är morgonpigg och fixar frukost.

Jag är den som får skoskav. Det är en väldigt trist roll. Det är också en roll som är svår att ta sig ur, för skavsår är inget som går att träna sig förbi. Det går förstås att anpassa skor och strumpor, tejpa, plåstra, smörja, lägga ull i skon och prova tusen andra kloka tips, men faktum kvarstår: mina fötter håller inte för mina drömmar.

Jag får blåsor överallt, ett par gånger har hela fotsulan blivit en stor blåsa som jag vinglat runt på i kängorna. Någon vecka efter hemkomst har hela sulblåsan torkat och lossnat, för att ge plats åt en helt ny och oförstörd rosa fotsula.

Det roligaste jag vet är att göra toppturer på skidor. Det är också det värsta mina fötter vet. Så på senvåren hamnade vi i envig, fötterna och jag. Vi skulle på tur i Jämtlandsfjällen och startade hårt. Tre mil över fyra toppar, Storulvån till Stensdalen över Bunnerfjällen.

Det var blixtrande klart, kritvitt under skidorna och koboltblått i skyn. En fantastisk dag. Du vet när sommar och vinter förstärker varandra medan de ett slag finns tillsammans.

Jag hade förstås plåstrat och planerat tills huvudet snurrade, men det var kört. Slaget om mina svettiga, svullna fötter var förlorat redan på väg uppför första toppen. Jag kände det och resignerade och gick tio timmar till. När jag tog av mig pjäxorna på kvällen såg det ut som köttfärs i strumporna och det blödde från tre uppfläkta sår. Utöver det hade jag åtta blåsor som gått sönder.

Jag vågade inte fortsätta, vi hade planerat tre dagar till men det kändes som en enkelbiljett till blodförgiftning. Så jag satte mig och grinade bakom en fjällbjörk (i lånade foppatofflor) medan mina kompisar skidade vidare. Sen låg jag tre timmar på en bänk och läste en kvarglömd bok av Lars Widding och tyckte så synd om mig själv att luften tjocknade.

Så småningom droppade det in folk från olika håll. Och jag måste säga att skavsår är lite som att ha en hund i friluftskretsar. Alla vill prata, visa omsorg och höra vilken sort det är.

Jag visade mina punkterade Bunnerfjäll och fick kärlek. Stugvärden gav mig sina sista droppar antiseptisk salva och ett gäng sjuksköterskor från Norrtälje gav mig allt! Varm choklad med cognac, massage, bandage och smärtstillande.

Jag har svårt att sätta ord på tacksamheten jag upplevde. Sköterskorna, och en läkare, var som nedstigna ur ett himmelskt moln (det höll de i och för sig inte med om, de hade slitit hårt för att ta sig till stugan).

Med omlindade fötter och en verksam mix av piller i magsäcken tog jag mig någon dag senare till civilisationen. Efter 15 kilometers avdomnat skidande hade jag ett par mjuka, lite för stora och lånade gympaskor att sätta på fötterna. Jag hade även minst fyra nya bekantskaper och en känsla av att världen är god. Samt en insikt om att det nog finns värre saker än att vara den som får skavsår. Men jag kan den här rollen nu, och skulle hellre testa en annan nästa gång.

/ Josefin Olevik

Josefin Olevik är skidälskare, frilansjournalist, författare, och adrenalinjägare – i smyg. Är även kulla i stockholmsexil, med klippkort på fjällbussen Härjedalingen.