Den gör inte mycket väsen av sig, mossan. Trots att den fyller våra skogar till bredden är den något av en underdog. Men på senare år har det mossiga blivit trendigt – och nu arrangeras mossvandringar över hela landet. Vad är egentligen grejen?
Dett är ett reportage publicerat i Utemagasinet, under hösten 2020.
Text: Emma V Larsson, Foto: Roger Borgelid
Stenen är sträv mot kinden och dess höstkyla borrar sig in under jackan. Jag står tätt intill en klippa som löper likt en skrovlig mur genom skogen. Fötterna vinglar efter balans på en trubbig stubbe.
Jag vill komma ännu närmare, trycker mig mot det gamla berget och riktar in luppen. Den mörkgröna mossan klättrar uppåt likt ett stort djur som håller på att smälta samman med graniten. Men när jag tittar nära ändras perspektivet. Då blir mossan en vild skog i en enslig ödemark, frodig och levande. En mikrodjungel som i luppen är enorm. Instinktivt vill jag röra vid den.
En plötslig harkling från en hundägare på stigen bryter förtrollningen. Han undrar förstås varför jag står här och kramas med en klippa. En helt berättigad fråga.
Skogens allra grönaste rum har alltid haft en stor dragningskraft på mig. Men det är först nu jag förstår varför. Allting har med mossan att göra. I de där gröna rummen är det mossan som härskar. Den smeker över stenar och rötter, ligger som ett täcke över marken. I mitt älskade hörn av hemmaskogen har den tagit över helt. Varje sten, varje rot är mossbelupen. Mossan klättrar uppför trädstammar, böljar över terrängen. Det är den mossiga skogen vi beskriver som sagolik, den vi ser framför oss när vi pratar om John Bauers troll och älvor. Den känns gammal, oföränderlig, trygg. Kanske till och med uråldrig. Och det är inte så långt ifrån sanningen, ska det visa sig.
Det finns över 1 000 arter av mossa i Sverige. Hur många kan du? De flesta skulle nog kunna klämma fram en art, kanske två. Ofta blir det fel. Den där mossan du stoppar i adventsljusstaken är inte alls vitmossa, till exempel. Det är faktiskt inte ens mossa, utan en lav. Riktig vitmossa kommer i många färger, men vit är inte en av dem. Vi som har växt upp med Ronja Rövardotter på film är kanske den mest vilseledda generationen. Ronja lägger vitmossa mot hästens sår och det var helt riktigt skrivet av Astrid Lindgren – vitmossa har antiseptiska egenskaper och är en gammal beprövad huskur. Men av någon anledning letade filmteamet upp fönsterlav istället, det är inte antiseptiskt och hjälper inte vid sårskador.
RIKTIGT STORT I JAPAN
Kanske är du som jag en person som gärna vistas i skogen. Kanske njuter du av att vandra, plocka svamp, laga mat ute på stormköket. Det är först nu jag inser, efter åratal av skogsvistelser, att mossan finns exakt överallt – men jag vet ingenting om den. Jag är naturligt nyfiken i skogen. Smakar harsyra och skrapar stensötans rötter fria från jord; kollar upp de trädslag jag inte kan och funderar över blommorna jag ser; undersöker djurspår och följer myrstigar med mina barn. Men aldrig har det slagit mig att titta närmare på mossan.
Det är en mossvandring (ja, det finns sådana) som öppnar mina ögon. Men allting börjar, som så ofta nu för tiden, med en googling.
Det är lätt att göra sig lustig över det hela. Säga saker som att mossan inte alls är mossig längre, utan faktiskt trendig. För faktum är att mossan är i ropet, i flera sammanhang. Att dekorera kontor med mossa är den senaste flugan, får jag lära mig – mossan har tydligen besegrat kaktusen som populäraste inredningsväxt. Uppgiften att mossan utsågs till en av de hetaste trenderna 2018 flimrar förbi, men av vem framgår inte. Plötsligt dyker ordet mossa upp överallt. Av en slump hittar jag flera böcker i ämnet, jag upptäcker att mossorna har en egen dag i oktober varje år och att det arrangeras mossvandringar över hela landet.
I våra trädgårdar ses dock mossan fortfarande som ogräs. Ett ovälkommet inslag i gräsmattan. Annat är det i Japan, googlar jag fram – där högaktas mossan. Att anlägga en vacker mossträdgård anses vara en konst som behärskas av få.
Japanerna har alltså förälskat sig i mossan. Men vi svenskar är mer svårflörtade, åtminstone trädgårdsägarna.
– Här får mossan oförtjänt mycket kritik. Man ser ner på den på något vis, trots att den inte gör någon skada.
Det är Tomas Hallingback som pratar. Hans relation till mossa är en livslång sådan. Han har skrivit flertalet böcker i ämnet och är ordförande i den ideella föreningen Mossornas vänner. Allt startade under studietiden, när Tomas och en kompis fick upp ögonen för att mossa var intressant att studera med mikroskop. De startade en förening på 70-talet i Göteborg och idag finns Mossornas vänner över hela Sverige.
INGET POSITIVT I DET
Thomas Hallingback beskriver mossan som fredlig.
– Många tror att den tar över och tränger undan gräset i trädgården. Så är det inte. Mossan börjar växa om gräset mår dåligt, och liksom fyller ut. Den suger heller inte ut näring när den klär stammen på äppelträd. Den sitter bara där och är ganska nöjsam, förklarar han.
Det dåliga ryktet är underligt. För man kan ju faktiskt säga att mossorna är en del av vår kulturhistoria. Det fanns nämligen en tid då vi flitigt använde mossor i Sverige – hus- och väggmossor till exempel, de isolerade vi våra hus med. Men det har vi kanske glömt.
Sedan har vi ju uttrycket ”att vara mossig”. Tomas skrattar när jag frågar om det.
– Ja, då är man en bakåtsträvare och konservativ. Det finns inget positivt i det. Men kanske har det att göra med att mossan faktiskt kan ses som något gammalt. Den växer oerhört långsamt och behöver tid på sig. Om ett träd blir gammalt, då hinner mossan växa på stammen. Om det växer mossa på ett stenblock, då vet du att det har legat där väldigt länge.
EN MEDITATIV SYSSLA
Han berättar att mossor kan bli jättegamla. Att livslängden kan skilja sig från en mossindivid till en annan, men det finns exempel på mossor som blivit flera tusen år.
– En skog som är 100 år har en väl utvecklad flora av olika mossor och låter man bli att avverka träden fortsätter mossorna att dominera på marken, stenblock, bergväggar och döda trädstammar. Även när skogen är 500 år gammal.
En mossig skog är en gammal skog. Om du lämnar något att utvecklas vind för våg blir det mossa.
– Det finns ett slags andakt över det hela, och det är nog det som japanerna tycker om. Allt sker i en stillsam takt och det är en naturlig utveckling. Mossans takt bestämmer.
Tomas märker att mossorna växer i popularitet. Mossornas vänner växer också, sakta men säkert. Idag har föreningen 250 medlemmar (år 2020 – reds anm.), både nyfikna nybörjare och kunniga amatörer.
– De senaste åren har intresset för mossa ökat. Det kan ha att göra med att fler människor vill ut i naturen. De lär sig om fåglar och blommor och vill sedan utveckla detta. Då börjar de kika på mossor.
Han gör kopplingen till de liv många av oss lever idag, och menar att mossans popularitet kanske är ett svar på en stressig vardag.
– Mossans långsamma växttakt är något vi kan lära oss av, nu när allting ska gå så snabbt. Att närstudera mossa med lupp är en meditativ syssla.
Tomas egen kärlek till mossa är så självklar att han knappt kan förklara den.
– Det är något med färgerna, och det man upptäcker med luppen när man går nära. Det är som konst på något vis.
TALAR TILL ALLA SINNEN
En som håller med Tomas Hallingback om mossans meditativa egenskaper är Ulrica Nordström. 2018 gav hon ut boken ”Mossa – I skog, trädgård och kruka”. Den är något av ett manifest för att människor ska upptäcka mossors skönhet och mångsidighet.
– Man uppmärksammar ofta de större elementen i naturen, men mossan är lätt att förbise. Den naturintresserade blir lite lurad av att bara titta ne på mossan uppifrån. Det är när man kryper nära som man ser dess former, färger och textur. Det är magiskt. Jag skulle säga att mossan är skogens underdog, säger hon.
Ulrica har rest runt mycket i Japan, intervjuat trädgårdsmästare och besökt mossträdgårdar. Synen på mossa blev en aha-upplevelse.
– Visserligen ägnar de mycket tid åt att kratta och ta hand om mossan, men den får ändå leva sitt eget liv. Naturen får plats i trädgårdarna på ett annat sätt där.
Landets tradition med mossträdgårdar är urgammal men dagens uppblossade trend drivs av unga, ofta naturtörstande, japaner. Mossvandringar är enormt trendigt i Japan, särskilt inom friluftslivet. Det finns grupper med kvinnor som kallar sig för ”moss girls” och hotellen erbjuder boendepaket med närstudier och vandringar.
– Jag upplever att mossintresset i Japan är ett slags motreaktion på livet många lever där. Japan är ett urbant land med stora städer och mycket folk. En av deras största mossexperter är en författare som levde superurbant, och mossan blev ett sätt för henne att omvärdera hela sitt hektiska liv. Hon återhämtade sig genom att vara i skogen och titta på mossa.
Ulrica tror att en mossvandring kräver ett annat fokus än vad vandring normalt gör. Det kan vara lugnande i sig, samtidigt som det väcker en upptäckarlust.
– Enligt en japansk trädgårdsmästare är mossan så lugnande eftersom den kopplar oss samman med svunna tider och äldre generationer. Jag tycker att mossan talar till alla våra sinnen. Rent estetiskt är den fascinerande, men att även känna på mossa är en upplevelse, liksom doften och tystnaden som uppstår i en mossig skog.
SOM GRÖNA FJÄDRAR
Jag måste ut på mossvandring, för att försöka förstå mossans magi. Den som har både Ulrica och Tomas – och uppenbarligen hela Japan – i sitt grepp. Min mossguide är Sara Lundkvist, 35 år. Hon är naturvårdskonsult, vistas i skog och mark allt som oftast i jobbet – och är fasligt fascinerad av mossa.
– Mossan är vacker, konstaterar hon som svar på mitt ”varför?”.
Är det så enkelt? Ja, enligt Sara.
– Och så säger den mycket om miljön. Det finns signalarter som berättar något. Som att miljön har höga naturvärden. Ingen har varit där och bråkat, förklarar hon.
Jag går efter henne på stigen, hennes ögon söker hela tiden av omgivningen. Hon stannar plötsligt och dyker ner på knä. Ett mjukt grönt täcke böljar sig framför henne.
– Husmossa.
Det är en av våra absolut vanligaste mossor. Namnet härrör från att husmossa tillsammansmed väggmossa ofta användes för att täta väggar.
– Titta här, säger Sara, och ger mig en lupp.
Jag granskar mossan från sidan och ser plötsligt detaljer jag inte kunde skönja med blotta ögat.
– Man känner lätt igen husmossan eftersom den växer i tydliga våningar. Varje våning motsvarar ett års tillväxt, säger hon.
Strax intill växer de andra två arterna som är vanligast i Sverige: väggmossa och kammossa. I luppen ser jag att väggmossans blad är raka med rundad spets, medan kammossans har krökta och spetsiga blad. Kammossan är vacker, ljusgrön och storväxt. Det ser ut som gröna fjädrar.
STÅR PÅ ETT GUNGFLY
Sara är medlem i Botaniska föreningen sedan ett par år. Hon är utbildad biolog och det var under utbildningen som hon började intressera sig för mossa.
– Man kan lätt nörda ner sig i detta, för det finns ju så otroligt många mossor. Och man kan titta året runt, eftersom mossor är vintergröna.
Men nu, i den fuktiga hösten, är de som finast. För att förenkla för sig själv fokuserar Sara på vitmossa. Det finns runt 45 olika arter och de trivs på fuktiga platser. Och det är till en sådan hon tar mig. Bortom tallar och granar möter fötterna plötsligt myrmark och en liten skogssjö breder ut sig. Framför oss – vitmossa. Så långt vi kan se. Men den är föränderlig.
– Vitmossan är grön i skogens skugga, men här ute där solen når kan den finnas i många färger.
Sara dyker ner på huk igen och pekar på den lysande röda mossan vid sjökanten. Under oss gungar marken. Vi står på ett gungfly. Det är en matta av levande och döda växter, torv och annat som flyter på vattnet. Gungfly uppstår ofta som en blandning av vattenväxter och vitmossa.
– Som en brygga av mossa, säger Sara, och ögonen lyser.
Det bästa hon vet är en norrlandsmyr om hösten. För där regerar vitmossan i all oändlighet.
HUNDRATALS STJÄRNOR
Jag och Sara vandrar vidare och snart möter vi björnmossan. Den som ser ut som ett mjukt hav av hundratals stjärnor. Det är min favorit, bestämmer jag mig för. Frodig, mjuk och evigt grön. När vi når hällmarkskog breder renlaven ut sig. Lav är inte en mossa, utan en svamp och en alg som lever ihop. Enkelt förklarat.
Sara pekar på tallarna som klättrar över klipporna och förklarar att de är gamla eftersom de har platta toppar. Kanske mellan 150 och 200 år, tror hon. Under en tall visar hon en blåmossa som växer likt en kompakt liten ljusgrön boll. För Sara är det självklart att läsa av naturen och veta mycket om den.
– Om man vet vad det är man tittar på ökar känslan att man vill bevara det; man vill ta hand om naturen. Jag tycker det är viktigt. Vi svenskar har ju mossan omkring oss jämt. Det är väl egentligen ganska konstigt att inte veta vad man går och står på? Tråkigt också.
MOSSAN KOMMER TILL LIV
I min lupp kommer mossan till liv. Alla nyanser av grönt, olika former och texturer, vild och vacker. Som små skogar i miniatyr på de mest oväntade platser. Jag kryper nära klippor, stubbar, marken, träd – helt i mossans våld. Den stjärnögda björnmossan mot kinden, den lätt förbisedda levermossan som står emot mina kängor på stigen, hundratals små fuktiga blad i min handflata. Händerna doftar mustigt av jord och vatten har letat sig in i skorna. Men jag märker inte att strumporna är fuktiga. Jag glömmer bort termosen med hett te som skvalpar i ryggsäcken. I två timmar har vi vandrat, men promenaden tillbaka är förvirrande kort. Här har kilometrar fått ge vika för något annat. För närvaro, fokus och upptäckter i miniformat.
Kanske handlar mossans magi om något väldigt grundläggande. Om den långsamma tillväxten, om att den är bestående året om. Om att en mossig plats i skogen kan vara ganska oföränderlig, och därigenom utstråla trygghet.
Eller så dras vi bara till det vackra.