Chefredaktör Marie Kjellnäs inser att hon sällan ser träden för all skog, bokstavligen. Men det är skillnad på skog och skog: ”Det är häftigt att kliva in i en riktigt gammal skog. Den är som den är, allt blir som det blir. Dofterna är skarpare, lugnet lugnare, viltet vildare. Här syns inga arméer av raka stammar som står på knä och inväntar avverkning”.
Ibland hör man om människor som ”inte ser skogen för alla träd”. De är alltså så uppslukade av små detaljer att den stora helheten går dem förbi. Säkert stämde det in på en och annan politiker i valspurten.
När jag läser Mats Wigardts reportage om fjällurskogen i Luottåive (sidan 28 i nya numret av Utemagasinet), eller gammelskogen som biologen Mats Karström hellre kallar den, står det klart att jag för min del sällan ser träden för all skog. Och då menar jag bokstavligen.
Skogen är för mig en grön och skön plats, målad med svepande penseldrag. Det är rader av taggiga grantoppar i horisonten, ett mönster av lockande stigar i lummigt lingonris, solljus som klyvs av höga lövkronor. Det är den välkända doften av växter och svampar jag glömt namnen på, om jag någon gång känt till dem. Hit går jag för att landa, tänka, träna, vila, umgås, äta, oprestera.
Sverige är ett land av träd, det vet alla som rest kors eller tvärs i bil eller tåg. Men de äldsta och mest orörda skogarna, så viktiga för den biologiska mångfalden, är få och hotade. Bara några få procent av de forna gammelskogarna återstår, och pålästa eldsjälar som Mats Karström i Jokkmokk kämpar för att skydda dem. Och för att få oss andra att inse att det är skillnad på skog och skog.
Det är häftigt att kliva in i en riktigt gammal skog. Den är som den är, allt blir som det blir. Dofterna är skarpare, lugnet lugnare, viltet vildare. Här syns inga arméer av raka stammar som står knä om knä och inväntar avverkning. Istället möter ett kreativt kaos, baserat på ett snillrikt och uråldrigt system.
I Luottåive gammelskog växer gul parasollmossa, lummer, garnlav, gammelgranskål och rosenticka, läser jag i reportaget. Bland mycket annat. Många av dessa arter är fridlysta eller rödlistade, och de mest kräsna kan användas som mått för hur det står till med den biologiska mångfalden i just den här skogen. Det är så mycket jag inte vet.
Skogen är mitt vardagsrum, kök, sovrum, gym och hemmaspa. När jag var liten var den mest lekstuga och skafferi. Gott så, möjligen – men nu känner jag plötsligt stor lust att grotta ner mig i detaljerna. Inte se skogen, utan alla träd. Stanna upp och spana in mossan istället för att bara kliva på den, ta reda på vad den heter och vad den gör där.
Kanske är det åldern. Eller tiden?
Man skulle kunna läsa ett par av alla de prisade böcker som skrivits om skog, träd och biologisk mångfald de senaste åren. Nu i oktober utkommer också Tusen och 1 art av Mitt i naturen-profilen Martin Emtenäs – en bra början.
En guidad tur i närmsta gammelskog låter ännu bättre. Vi har till exempel Tyresta nationalpark ett par mil från Uteredaktionen, och det ska finnas ett urgammalt skogsområde på Ornö i Stockholms södra skärgård. Någon skogskunnig och guidesugen eldsjäl kan nog också uppbådas, även om de inte växer på träd.