Personer som tränar längdskidåkning och kanotslalom i artificiella skidspår och forsar är idag mer fokuserade på prestation än på miljöfrågor, visar ny forskning. En utveckling som behöver vändas för att gynna idrottens hållbarhetsarbete.
I en ny studie av Daniel Svensson vid Malmö universitet och Erik Backman vid Högskolan i Dalarna, intervjuas ambitiösa längdskidåkare och kanotslalompaddlare. Trots att det rör sig om naturnära idrotter visar studien att prestation går före miljötänk.
– Numera är det hos en del utövare inte lika viktigt att klara av natur och väder, utan man fokuserar på att skidspåren är välpreparerade, att det är hyfsat förutsägbart och att tiden man presterar är jämförbar med andra utövares. Naturupplevelsen hamnar långt ner på listan, säger Daniel Svensson, biträdande universitetslektor i sport management.
Utvecklingen riskerar att leda till ett ökat ekologiskt avtryck, vilket kan störa djurlivet och den biologiska mångfalden. Daniel Svensson menar inte att tankar om miljön ska styra själva träningssituationen, men om naturen kan få ett större värde inom idrotten så skulle det kunna gynna den miljömässiga hållbarheten.
Andra miljöfaktorer att väga in är transporter och nedskräpning i samband med tävlingar. Även anläggningarnas placering har betydelse för hur miljömässigt hållbar en aktivitet kan anses vara. Förr idrottade de flesta i närområdet där det fanns snö eller vattendrag. Nu kör många bil till ett konstgjort landskap i stället, konstaterar Daniel Svensson.
– Men frågan är inte svart eller vit, det finns även stora hälsovinster i att människor tränar och rör på sig. Det är också möjligt att en konstsnöanläggnings miljöpåverkan vägs upp av att skidåkare i södra Sverige kan avstå ännu längre resor till områden med natursnö.
