Utemagasinets krönikör Kugge ansåg klättring vara stentråkigt – tills något hände: ”Klättring hade blivit friluftsliv – med de tre inledande bokstäverna understrukna.”
Man kan utan överdrift säga att tjusningen med klättring tog en livstid att förstå och jag hade verkligen alla chanser. Folk tjatade och bergsguider kom med erbjudanden som normalt äventyrslystna skulle ha dragit ner brallorna inför, men klättring var stentråkigt.
Sverige hade varken Atlantfjäll eller alper. Bara låga hälleberg som ibland vätte ut mot en förkastningsspricka. Som på nybörjarkursen i Stugun, Jämtland. Min fysik passade förvisso sporten och jag fick lite beröm, men mest nöjd över att äntligen få åka därifrån.
Ointresset dämpades knappast när friluftslivet blev en del av yrket. Klättring var (och är) medialt stendött i Sverige, men mest berodde det nog på den svenska subkulturen. Fylld av avundsjuka hos ifrågasättande petimätrar med nationellt lillebrorskomplex. Min gamla kollega Felix Oppenheim slog exempelvis svenskt höjdrekord – 7 800 meter över havet – på Hidden Peak i Pakistan 1982, utan att få något erkännande. Han var ju bara fotograf, inte klättrare.
Min besatthet av offpiståkning ledde snabbt till alpin turåkning och även om Sveriges första ”Haute Route”-kurs i Kebnekaise resulterade i knäskada 1982 var spåret stakat. Skidbestigning var ju något så fantastiskt som frihet i vild terräng och orörd snö – tillsammans med kamrater som tog hand om varandra.
Många år senare vandrade jag i italienska Dolomiterna för att skriva en guidebok och den kanske viktigaste detaljen i jobbet var tydliga avgränsningar kring vad som skulle med och inte. Klättring hörde inte dit. Nu är verkligheten i Alperna dock den att där existerar ingen tydlig gräns mellan vandring och klättring. Luftiga passager med bultad vajer, stegar och grepp är vanliga inslag även på vandringsleder.
Så en dag, när stegen riktades mot populära bergshyttan Nuvolau nära Cortina d’Ampezzo, stod jag vid en för framtiden avgörande ledkorsning. Endera följa den breda stigen runt fjället i två och en halv timme, eller 50 minuter direkt till bergshyttan via två enkla klätterstigar (via ferrata).
Valde det senare.
Den första klätterpassagen låg väl inom rutinens ram. Den andra gav ett mer avancerat intryck och vid dess insteg pysslade ett smärre klätterläger med hjälm och sele. Jag kunde varit farfar till allihop. Just då, i förtvivlans stund, dök en annan farfar upp på klätterstigen. På väg nerför. Bekvämt och smidigt. Dansande och med en yngre kvinna i vant följe. Båda var utan klätterutrustning och ur farfars ryggsäck stack en nyfiken tvååring upp sitt huvud. Mötande farfar hälsade, dottern verkade njuta av stunden och barnbarnet gillade min färgglada jacka. Självförtroende ersatte osäkerhet.
Två veckor senare hade jag i stort sett rensat Cortina d’Ampezzo och Val Gardena på enkla klätterstigar. Vinterns rutin och riskbedömning applicerades på sommaren. Klättring hade blivit friluftsliv – med de tre inledande bokstäverna understrukna.
I somras var jag tillbaka. Hyrde bergsguide och utrustning, och låtsades att kroppen var smidig som i Stugun. Om så blott för ett ögonblick.
/ Kugge
Gunnar ”Kugge” Andersson debuterade i Utemagasinet 1991 efter ett decennium i Åka Skidor, men på senare tid har det mesta handlat om vandring. Tvekar sällan inför att vara kontroversiell.
