Uteliv: 33 dagar genom 3 länder

Långa leder på egen hand, det är total avkoppling för Emma Holm. 82-milaleden Alpe-Adria Trail bjöd dock på större utmaningar än hon tänkt sig, både fysiskt och mentalt. 

Berättat för: Emma V Larsson, Foton: Privata

Emma Holm

Ålder: 25
Bor: Umeå, uppvuxen i Örebro.
Gör: Studerar till psykolog.
Uteliv: Vandrar till vardags och älskar att sova ute. Mitt friluftsliv handlar mycket om att sova i tält, i hängmatta eller i vindskydd. Det blir nog 60 utenätter i år. 

”Vandring är meditativt för mig. Man går och går, och får man en negativ tanke kan den bearbetas. Det blir som att kroppen rent fysiskt arbetar bort den. Att vandra långt ensam är något jag började med för några år sedan. Jag har alltid känt att jag återhämtar mig i naturen och den känslan är starkare om jag vandrar ensam. Man bygger sin egen självständighet och får total avkoppling. Jag började med kortare turer innan jag gick hela Kungsleden i fjol. 

På Kungsleden träffade jag min kille och han skulle åka och paddla i Slovenien. Jag hakade på, och det var då jag hittade Alpe-Adria Trail som slingrade sig rätt igenom campingplatsen. Vi gick  en etapp och naturen var otroligt maffig med höga berg. Jag kunde inte släppa tanken på den, så våren efter började jag planera för en vandring. 

Leden är 75–82 mil lång, men det är svårt att hitta information om den, vilket gjorde mig lite nervös. Det finns bra beskrivningar av de olika etapperna, men inte mycket om leden som helhet. 

Till slut blev det att jag vandrade 824 kilometer under 33 vandringsdagar, med sju vilodagar. De första 21 vandringsdagarna gick jag drygt 20 000 höjdmeter. Jag startade vid foten av Österrikes högsta berg, Grossglockner, och gick vidare in i Slovenien och slutligen in i Italien. 

I början var vandringen tuff för att det var mycket uppför. Senare blev det ännu mer utmanande, men då på grund av hettan. Vid start vägde min ryggsäck tio kilo, utan mat och vatten. Jag behövde inte bära med mig så mycket eftersom jag passerade många byar, varannan dag ungefär. Det kändes tryggt. Men utan dagens teknik hade jag nog inte vågat gå så långt själv. Jag hade täckning på mobilen nästan hela tiden, och enda gången jag var rädd var när det åskade uppe i bergen.

När jag går i Sverige är det naturen som lockar, och avkopplingen. Där har jag inte så mycket mobiltäckning och är helt ensam på ett annat sätt. Alpe-Adria Trail var mer av en fysisk ut­maning: hur långt kan jag gå? Kommer jag att tröttna? Under mina 23 dagar på Kungsleden tröttnade jag aldrig. Var går gränsen? 

På Alpe-Adria hittade jag min gräns. Under andra halvan blev det tufft. I två veckor var det 35–40 grader och slitigt. Till slut flöt dagarna samman och jag kände inte att jag fick någon återhämning. Då började ensamheten bli jobbig. Jag träffade en del folk, men de pratade slovenska och italienska. Vi hade inga givande samtal. 

Men efter 526 kilometer vände det, när min kille kom för att vandra med mig. Då började vi ta fler vilodagar och checkade in på pensionat ibland. Innan hade jag försökt tälta så mycket som möjligt, men bristen på allemansrätt gjorde det utmanande. Jag fick hela tiden förlänga mina etapper för att kunna hitta campingar. 

Ett av mina bästa minnen är från dag åtta. Det var min rekorddag och jag hade så mycket energi. Jag ville testa hur långt jag kunde gå – det blev 38,4 kilometer och 1 400 höjdmeter. Om inte mörkret kommit hade jag nog gått längre. Den dagen kände jag mig mäktig och det boostade min självkänsla. 

Det är nog bra att vandra Alpe-Adria Trail när det är lite svalare, som i början av sommaren – eller på hösten, då är den nog magisk. Som helhet är det en bra led om man vill vandra under säkra förhållanden. Jag gillade mest den österrikiska delen i början, då jag fick uppleva många olika miljöer med mycket insekter, blommor och liv. I Italien var det värmebölja, torrt och dött. Jag fick klimatångest i Italien. Slovenien var makalöst vackert.

Efter Kungsleden kände jag en stor förändring inom mig, jag var lugn och närvarande. Alpe-Adria gjorde mig mer stressad, eftersom jag jagade klockan och kilometrar, i kombination med att vara utomlands och osäkerheterna som kommer med det. Däremot känner jag att jag klarar av mer nu, jag har pushat mina egna gränser fysiskt och mentalt. Jag känner en större­ tillit till mig själv och min förmåga.”