Ett varv runt kristallberget

Att vandra runt ett berg ger en större upplevelse än att bestiga toppen, tycker fotografen Claes Grundsten. I Tibet slår han följe med österländska pilgrimer och rundar det heliga berget Kailash – kristallberget – på tre dagar.

Text och foto: Claes Grundsten

Äntligen Kailash. Efter flera dagars bussresa får jag se det berömda och heliga berget sticka upp mot himlen som en kupolkyrka. Utseendet får mig att tänka på Tintin i Tibet: ”Där! Vad var det jag sa? Ser du! Det går inte att ta miste på, där har vi berget! Titta bara på formen!” 

Kailash reser sig i ensamt majestät över en mängd lägre och karaktärslösa toppar. Som en kung omgiven av knäböjande undersåtar. Toppens monumentala, nästan symmetriska kon, är gudabenådat vacker. Läget är också unikt och heligt. Fyra av Asiens stora floder har sina källor runt berget: Ganges, Brahmaputra, Sutlej och Indus.

Långt från sus och dus
Till bergets fot har vi kommit med buss från Tibets huvudstad Lhasa. Under fyra dagar har vi åkt 120 mil västerut över ändlösa vidder och längs obebodda bergskedjor på ”Världens tak”. Den asfalterade vägen har kilat fram med långa raksträckor över omväxlande gräsgröna och torrt gula högslätter som inramas av oftast chokladbruna, ibland betonggråa eller asksvarta bergsryggar. Inte en vit snöfläck har vi sett. 

Trots landskapets dova färgskala, ödsliga karaktär och höga höjd – mer än 4 000 meter över havet – verkar naturen på något märkligt sätt inbjudande. Här och där betar yakar, vilket förstärker det arkadiska lugn som vilar över de folktomma ödemarkerna. Mil efter mil, dag efter dag, ser vi detta landskap som bara har små, men intresseväckande variationer. Vi tycks färdas i ett gränslöst Shangri La långt från världens sus och dus. Drömmen om Tibet förverkligas.

Kailash är sanskrit och betyder ”kristallberget”. Bergets tibetanska namn, Gang Rinpoche, tolkas som ”den oskattbara toppen”. I buddhistiska texter­ kallas det Meru. Vid första anblicken känns det liksom självklart att berget hålls heligt av de fyra asiatiska religionerna: buddhism, hinduism, jainism och den gamla tibetanska bon-religionen. Kailash glänser av mystik, står upp som ett altare för flera miljarder människor. 

De troende ser berget som ett ”axis mundi”, himmelspelaren som förenar gudarnas himmelska hemvist med jorden. Hindu­ernas Shiva huserar däruppe på toppen, även buddhisternas gudaskara Heruka. 

Varje år vandrar tusentals pilgrimer ett varv runt Kailash och alla hoppas att färden ska ge dem en lycklig framtid. Hinduer och buddhister går medsols, jainister och bon-troende motsols. Några fullföljer hela vandringen genom prostration, då man lägger sig ner på magen, sträcker ut armarna och sedan ställer sig upp där händerna blev placerade. Saken upprepas därefter gång på gang, varvet runt – vilket medför att rundturen pågår under ett par veckor. För dem som nöjer sig med normal vandring tar 52-kilometersturen tre dagar, men helst ska man som troende gå runt berget på en dag! 

Denna ”kora”, som utflykten kallas lokalt, har utförts i tusentals år och är sannolikt världens äldsta och mest beprövade pilgrimsvandring. Men också den mest krävande. Högsta passet Drolma La ligger 5 660 meter över havet. Påfrestningen är stor för de pilgrimer som är ovana vid hög höjd och kyla. 

Den som genomfört 108 (!) rundvandringar kring Kailash garanteras enligt skrifterna stor visdom. Talet anses heligt inom flera österländska religioner, av växlande skäl.

Klippväggar av sandsten
Förste europé att se berget var jesuiten Ipoolito Desideri 1715. Sven Hedin kom hit i september 1907 under sin sista stora Tibet-expedition. Han skriver: ”Jag rider min lilla vita ladaki, de fyra männen gå till fots, ty kring det heliga berget får ingen rida, om han icke, som jag, är hedning.” 

Kailash ligger inbäddat i bergskedjan Gangdisê som ingår i det system av tibetanska bergskedjor norr om Himalaya som Sven Hedin gav namnet Transhimalaja, men beteckningen blev aldrig internationellt godkänd. Gangdisê slutar abrupt mot söder längs högslätten Barkha Thanka. Där bergen börjar ligger den lilla staden Darchen, numera en riktig turistort för alla pilgrimer. Där finns mängder med inkvartering och souvenirbutiker. 

Vi stannar en natt i Darchen för att nästa dag inleda pilgrimsvandringen vid Kangni Chorten, just där bergen börjar. 

Gudarna är med oss
Vid startplatsen står en liten buddhistisk stupa, en kupol med relikter. Rakt norrut syns en dal som brutalt skär in i bergen mellan stupande släta klippväggar av sandsten på vänstra sidan, och till höger branta bergssluttningar hos de djärva förtopparna intill Kailash. Stigen är en traktorväg som leder till klostret Drira Gompa 13 kilometer längre bort och 300 höjdmeter högre upp. Under dagen blir vi omkörda (!) av några enstaka bilar som är på väg till klostret. 

Frånsett den tunna luften man andas är det lätt att gå, och vi är bra acklimatiserade efter att senaste veckan åkt jojo med bussen. Pendlat mellan 4 000 och 5 000 meter över havet. Många pilgrimer är på väg i sin ”kora”. Några går fort och passerar oss. Solen värmer från en klarblå himmel. Vi har tur med vädret, har fått en bra kharma. Gudarna är på vår sida. När vi genomfört rundvandringen kommer snö och dimma. Det får vi höra senare. Klimatet är nyckfullt.

Dalen svänger mot öster och plötsligt ser vi rakt upp mot Kailash väldiga bergvägg. Sven Hedin ­skriver: ”Vid varje krök vill man stanna och beundra, ty denna dal är något av det grannaste jag sett i vild bisarr naturskönhet.” Toppen på Kailash står 2 000 meter högre upp och pekar rakt mot evigheten. Höjden är 6 638 meter över havet. Vid klostret Drira Gompa får vi bo med grandios utsikt mot bergets väldiga nordvägg. 

Skelett under flaggorna
Nästa morgon, klockan sex och i mörker, börjar vi gå mot passet. Vi har kommit hit i slutet av juni, men eftersom Pekingtid råder dröjer dagsljuset till åtta. 

En lång ringlande orm av tända ficklampor slingrar sakta uppför backarna. I det första dagsljuset framträder en samling stora tält. Aha, ett tehus och läge för kort vila med dryck. Längre fram delar sig dalen i ett y och stigen fortsätter i den nordöstra grenen, där vi pustar och stånkar i allt brantare lutning, delvis på snöfält. Den tunna luften kostar på. 

Emellanåt passeras vi av traditionellt klädda och snabbfotade pilgrimer. Till slut försvinner Kailash bakom andra berg, men en ny fantastisk fjällvärld dyker upp på andra sidan passet. Högsta delen täcks av färgstarka böneflaggor. Vi får höra att man brukar lägga döda kroppar däruppe; skelett finns under flaggorna. Saken förklarar korparnas närvaro. I den tibetanska traditionen är luftbegravning en vanlig metod för att ta hand om de döda. Man placerar liken på lämpliga platser i naturen. På så sätt blir de föda åt vilddjuren. 

Eldorado för vandrare
Pilgrimerna som kommer upp stannar en stund i passet. De begrundar vad de ser, djupt försjunkna i bön. Platsen vibrerar av andlig rörelse. Även jag känner detta, men jag får också världsliga tankar. Bergskedjan därborta måste vara ett eldorado för vandrare, tänker jag. Ser en labyrint av fjälldalar och ett gytter av namnlösa toppar mellan 5 000 och 6 000 meter höga. Alltjämt okända marker, ett vandrarens terra incognita. 
Tibet gömmer mycket.

Backen ner från passet leder brant till en annan av dalarna som omringar Kailash. Vandringen går lättare nu. Jag är förvånansvärt obesvärad av den tunna luften, känner mig bra acklimatiserad. Nere i dalbottnen möter vi nästa samling tehus. 

En stund senare passerar vi fyra pilgrimer som genomför en äkta ”kora”, under prostration. De verkar samtidigt skojfriska och har inget emot att jag fotograferar när de lägger sig ner. 

Efter 24 kilometers ihållande lunk når vi ­klostret Dzuthrul Phuk Gompa, dagens etappmål. Trötta men långt ifrån utmattade. Och nästa dag fullföljer vi rundturen i lika bra väder. Vi vandrar en dryg mil tillbaka till Darchen och sluter cirkeln. Därmed har vår kharma fått många pluspoäng, kan man ­hoppas. I alla fall känns det mycket tillfredsställande att ha genomfört denna berömda pilgrimsfärd, som fortfarande är en ganska ovanlig erfarenhet för västerlänningar.

Kailash är fortfarande, otroligt nog för vår tid, en jungfrulig topp. Alpinisten Herbert Tichy var i faggorna 1936 och frågade en tibetan om möjligheten att komma upp. ”Endast en man utan synder kan bestiga Kailash. Och han behöver inte klättra på de branta isväggarna – han förvandlar sig bara till en fågel och flyger till toppen”. 

Tichy avstod. 

2001 gav Kina dispens till en grupp spanska klättrare. Flera religiösa ledare blev dock mycket kritiska och tillståndet drogs tillbaka. Klätter­legenden Reinhold Messner, som tidigare av Kinas regering hade erbjudits möjligheten att bestiga berget men avstått, lär ha sagt till spanjorerna: ”Om ni utmanar berget, så utmanar ni de troende människornas själar. Jag skulle föreslå att ni bestiger ett berg som är en större utmaning för er. Kailash är inte speciellt högt eller speciellt svårt att bestiga.”

Fin kontakt med toppen
Att vandra runt ett berg ger andra upplevelser än en bestigning. Rundturer, oavsett om de betraktas som pilgrimsfärder eller inte, är oftast mindre utmanande men innebär en gedigen geografisk kontakt med bergstoppen man rundar. 

Som fotograf tycker jag att det kontinuerligt ändrade perspektivet mot berget ger intressantare bilder än att klättra upp och ner på toppen. Rundvandringen skapar också en relation till berget som är mer avspänd och mindre fokuserad på prestation. Vi västerlänningar har mycket att lära av asiaternas andliga syn på naturen. Att gå runt Kailash är en pilgrimsfärd på många plan. Även för oss.

På väg tillbaka mot Lhasa ser vi Gurla Mandhata, 7 694 meter, världens 34:e berg i höjdordningen. En ensamstående och nerisad katedral i typisk Himalaya-stil. Toppen reser sig söder om den heliga sjön Manasarovar, inte långt från Kailash.­ En vattensamling som enligt hinduiska skrifter skapades av guden Brahma. För hinduer är sim­turer i sjön och en klunk av dess vatten själarenande. 

Vi åker dit och promenerar en stund längs sjökanten. Stora kolonier av vanlig skäggdopping och brunhuvad mås håller till utanför sandstranden. Men någon lust att genomföra den heliga handlingen väcker inte sjön hos oss. Den långa resan tillbaka till Lhasa väntar.