Ett sprillans nytt nummer av Utemagasinet dyker i dagarna upp i brevlådor och butikshyllor. I månadens ledare skriver chefredaktör Marie Kjellnäs om den värsta känslan hon vet – och om hur den ändå kan få henne att känna sig odödlig och stark.
Jag hatar verkligen att frysa. Det är min värsta känsla och största skräck. Nu skriver jag detta i mitt 15-gradiga arbetsrum, iklädd torgvantar och ullmössa, men det är frysning i ordets allra bredaste betydelse som åsyftas.
Ta döden, till exempel. Nu tror jag inte att man får välja utcheckningsmetod, liemannen har säkert en egen agenda, men mitt värsta vore att frysa ihjäl. Trilla ner i en glaciärspricka och sitta fastkilad där i blåblänket medan kroppstemperaturen sakta tickar ner: 36, 35, 34 …
Eller ännu värre: gå genom isen och svepas med av strömmen. Då har man inte många minuter på sig innan kroppen stänger av. Först domnar tår och fingrar bort, den känslan är ju bekant för oss fryslortar – men undrar hur det känns när iskylan gnager sig vidare upp mot knän och armbågar? Jag kan bara gissa.
Ett vanligt missförstånd är att vi med frysfobi per automatik hatar vintern. Men så är det ju inte. För egen del älskar jag de flesta sorters skidåkning, långa skridskoturer och att bara släntra runt i ospårad torrsnö mellan vita granar. Faktiskt älskar jag till och med att känna köldbett i kinderna och frostklibb i ögonfransarna.
För att hedra den nordiska vintern är nya numret av Utemagasinet fyllt med handplockade turtips i Sverige, Norge och Finland – och på sidan 12 får du några bonustips i tre av våra svenska favoritfjäll.
I min mage kittlar de riktigt nordliga äventyren lite extra, som att korsa Sarek på skidor, hänga med på renflyttning i norska Finnmarka eller cykla fatbike över snöiga vidder i Kiilopää, finska Lappland. Märkligt, ändå. Det lär ju vara turerna med störst risk för dippande kvicksilver.
Men om man nu hatar att frysa, så blir man ju helt hög av det motsatta – att utsätta sig för risken men lyckas hålla sig varm och torr från start till mål. Och ju kallare det är, ju hårdare väder och kargare natur man ger sig ut i, desto maffigare blir ruset. Det är åtminstone min analys.
Vintern är ju lång i norr, på vissa håll sträcker sig högsäsongen in i maj och ännu längre. Och nog har det sin tjusning att skida till takdropp och fågelsång, knyta jackan runt midjan och bränna näsan i vårsolen. Efteråt känner du dig härligt mätt och belåten, som efter en riktigt bra femrätters på michelinkrog. Men känner du dig stark, kapabel,
odödlig? Nej just det.
Jag vill alltså slå ett slag för friluftslivet i januari och februari, de veckor som normalt är årets kalllaste. Och du behöver ju inte åka till Nordpolen, det kan komma en köldknäpp när och var som helst så här års. För kallt ska det vara, om du vill åt den här överlevareffekten.
Mitt nästa steg i projektet ”friluftsliv som självhjälp” är att klä av mig i bara mässingen och ta ett dopp i en rykande isvak – för nöjes skull. Folk gör det hela tiden, se bara på instagram. Men i min värld känns det ungefär lika rimligt som att tutta eld på mig själv eller simma i syra. Fast vem vet, även fryslortar kan utvecklas.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör
