Njutarturer i Grövelsjön

Söker du en maffig naturupplevelse i välpreparerade spår, hellre än tokhöga toppar och branta åk? Då har vi platsen för dig. Häng med på njutarturer i Grövelsjön, med varannan fika i Norge och varannan i Sverige.

Text: Karin Wallén, Foto: Roger Borgelid

Morgonsolen har precis hasat sig upp över trädtopparna när den kommer smygande över Grövlans öppna vatten. Bit för bit erövrar den ån, med duttar av ljus som växer och blir större tills de når hängbron vid Sjöstugan. Och där kommer vi åkande, med fika i ryggsäcken och längdskidor under fötterna. 

Nu fattas bara spåren. 

Det är därför inte utan lättnad jag registrerar att en skoter kommer farande över isen på sjön, med vidhängande spårsläde.

Vi följer de färska linjerna på andra sidan bron, och njuter av turen – även om branten upp mot fjället snart tvingar oss in i saxande växel och högre puls. Där uppe vid horisonten är himlen knallblå, och till höger om oss reser sig Salsfjällets topp med sina 1 281 meter, precis på andra sidan norska gränsen. Idag blänker den som en polerad maräng i solskenet. 

Det här är alltså Grövelsjön, fjällpärlan i ­nordvästra Dalarna. Alltid nära den relativt orörda naturen, alltid nära Norge. Och alltid med en trivsam spårmix av turåkare med stora trugor och längdåkare med slimmade dräkter, och alla däremellan. 

För många är Grövelsjön förknippat med ledkryss och den sydliga starten på Kungsleden. Men preparerade längdspår är numera en stor del av upplevelsen. Här kan du åka tio mil innan du börjar upprepa dina rundor, och det går att variera mellan kuperade spår i skogen, platta myrar, böljande kalfjäll och hårda skejtspår längs älven. Aldrig ­särskilt långt från närmsta vindskydd eller våffelstuga. 

Den typiska fikaturen
Ett litet puffigt moln ligger och flyter ovanför Salsfjället när vi kommer upp på platten och går över till att staka och diagonala. Långa skidåkarskuggor faller över det vita kalfjället där vi tar oss fram, innan det preparerade spåret plötsligt tar slut i en återvändsgränd. 

Ett kort, opreparerat spår tar oss ner till nästa nivå, där vi svänger in bland fjällbjörkarna. Häng­laven dinglar som toviga skägg från trädgrenarna och snön blir randig av skuggorna från stammarna. Om spåret var lite mjukt i kanterna på vägen upp blir det plötsligt fastare här, i en mer skyddad del av fjället.  

Strax kommer vi fram till en T-korsning och ett gammalt vindskydd – eller slogbod, som det heter här i Dalarna. Det passar bra med en första liten fikapaus, för idag känner vi inte någon brådska. Turen till Olån är definitivt en mystur. En fikatur. 

Lama Alkaddah och Malin Solinger håller med. De slår sig ner samtidigt som oss, för en dos vila och energipåfyllning. De har tagit en tur från Borås till Idre för några dagars skidåkning, och gör en dagsutflykt till Grövelsjön. Det är bara tre och en halv mil hit från den populära skidorten, men ändå lite av en annan värld. 
– Det känns vildare här. Man får en större naturkänsla, säger Lama.

Det är lite som att befinna sig vid vägens slut. Men där vägen slutar börjar allt annat: Fjäll, sjöar, skogar, myrar – över landsgränsen och tillbaka. 

Föreningen för bra spår
Förr var alltså Grövelsjön framför allt turåkarnas paradis, och det är många med den sortens utrustning som än idag nyttjar de preparerade längdspåren. En av dem är Tomas Rahm, som sitter vid nästa vindskydd och fikar i solen, i sällskap av en nyfiken och hungrig entita. Eller om det är en talltita. 

Han och familjen har åkt hit i många år, och det är ungefär samma spårdragningar nu som för tio år sedan, menar han. Skillnaden är att spåren prepareras oftare – och att det numera kostar pengar att ta sig en tur.

För drygt tio år sedan började Grövelsjöns Turistförening, gtf, att ta ut en spåravgift för längdspåren, i linje med andra destinationer i Sverige och utomlands. Betalning sker via swish eller på olika turistanläggningar. 
– Tack vare spåravgiften kan vi ge ett arvode för att dra spåren, och då blir det mer regelbundet spårat. Det är också något man förväntar sig när man betalar. Men vi kan inte spåra flera gånger om dagen, och är det tokblåst och snö så åker vi inte ut, säger Björn Jonsson.

Han är ordförande i gtf, som alltså sköter spåren. Att en ideell förening står för driften av tio mil längdspår i en skidort hör kanske inte till vanligheterna, men i Grövelsjön finns inget destinationsbolag. Ursprungligen spårade hotellen själva runt sina egna knutar, innan man insåg vinsten i att samarbeta. 

Välkomnar breda massan
Idag har en mängd olika företagare gått ihop för att jobba för bättre skidspår. Man har lagt pengar på markberedning för att kunna pista bättre och ser till att det finns broar, vindskydd och information. Man lobbar också gemensamt för allt från bättre bussförbindelser till tydligare ledskyltning. 

Björn Jonsson, som tidigare jobbade som sportchef på STF:s fjällstation, driver numera egna ­firman Experience Grövelsjön, som guidar och har kurser i olika former av skidåkning. 
– Klientelet har ändrat sig en del under åren. Förr var det fler som ägnade sig enbart åt tur­åkning på fjället, nu är det mer längd och även en del toppturer, säger han.

Men längdåkningen har funnits här länge. 
– På 1980-talet kom längdlandslaget hit och tränade för att det var så snösäkert. Men vi kan inte konkurrera med tidig snö längre, eftersom vi inte har konstsnö och färdiga spår i oktober. Så vi satsar mer på den breda massan än på eliten. Och det är ett enormt skidområde i förhållande till antalet gäster. Man kan sprida ut sig. 

Snösäkert och varierat
Nästa dag drar vi oss lite sydösterut, för en tur över Lappvallen. Här, i de lätt kuperade skogsspåren, får man variera växlarna. Självaste Lappvallen (Lappvôll’n på lokalmål), med sitt vindskydd, är den högsta punkten på spåret. Därefter går det lätt utför innan det blir platt den sista biten genom skog och över myr – och vi kommer fram till Lövåsgårdens Fjällhotell. Här utlovas våffelbuffé, och det anser vi att vi gjort oss förtjänta av. Frasiga hjärtvåfflor med sylt och grädde går ner i ett nafs, och när vi åker tillbaka mot Sjöstugan skiner eftermiddagssolen över det breda, välpistade dubbelspåret med norska och svenska fjäll i fonden. 

Där möter vi Jenny Richardsson och hennes pappa Ulf. De är frekventa besökare i Grövelsjöns längdspår, eftersom familjen haft stuga i området i många år. 
– Det som är så härligt med Grövelsjön är att det finns varierad åkning. Det är bra träning i de här spåren längs Grövlan, och det finns rund­slingor från Lövåsgården där det är lite mer kuperat. Och jag älskar att skejta över myrarna, säger Jenny, som gick skidgymnasium i Torsby och tävlade som junior. 

Numera åker hon för nöjes skull och för att komma ut i naturen. Det blir en och annan våffel­tur. Det hör också till.
– Och så är det fantastiskt snösäkert. Jag som bor i Linköping har inte alltid ordentliga vintrar. Så för mig är det ett vinterparadis. 

Björn Jonsson har bott i Grövelsjön sedan 2007. Han fastnade för att ”allt finns”, och att byn samtidigt är väldig liten och området förhållandevis oexploaterat. 
– Ingen kommer hit för att göra den häftigaste bergstoppen, man kommer för naturupplevelsen. 

Vi har också längre säsonger här jämfört med norröver. Och nu är det skönt att vi är tillbaka på banan med Norge också, konstaterar han, med den där pandemin i färskt minne.

Att utforska Grövelsjöfjällen innebär som sagt att studsa lite fram och tillbaka över gränsen. Och om Björn Jonsson ska försöka välja en favoritrunda med längdskidor så är det just en runda in i Norge som kommer i topp. 
– Njutarmässigt är det skönt med ett långpass på norska sidan. Då tar jag rundan via Valdals­bygget, till Valdalen gård och tillbaka över fjällen. Den rundan får ni inte missa, säger han.

Ett gäng välgödda tiggare
Nej, den kan vi inte missa. Så vi tar bilen västerut, parkerar strax innan vi når norska gränsen, och börjar­ med att åka de två kilometerna till Valdalsbygget. Det är ett mysigt, böljande spår genom ganska tät skog. Framme vid den gamla fäbod­vallen sitter en kvinna och fikar i solen utanför ett av de timrade husen. Men hon delar med sig – till lavskrikorna som uppmärksamt iakttar henne och hennes nötpåse från en stor tall. 

En efter en dunsar fåglarna ner i snön, på marken­ eller på rastbordet, för att få i sig av godbitarna. Lavskrikor är välkända för sitt beteende att tigga av människor, och de här ser välgödda ut. Att de uppehåller sig precis där skidåkare älskar­ att sätta sig och fika mot en husvägg är förstås ingen slump.

Men vi ska vidare, och nu svänger spåret väster­ut, mot norska gränsen, som är tydligt markerad med en gul skylt och ett staket. Skogen glesnar och snart stakar vi över öppna myrar med vispgräddiga fjälltoppar som kuliss.

Det blir lunchpaus i solgrop vid myrarna innan vi fortsätter upp mot Valdalen gård, som har boende och restaurang – men enbart öppet för den som förbokar i tid. Så istället för att stanna till korsar vi bilvägen och fortsätter i spåret på andra sidan. Och här blir det till att ta ett par hundra höjd­meter på väg upp på kalfjället.

Nu befinner vi oss i Femundsmarka nationalpark. Solen har börjat dala i väster, och den mäktiga siluetten av fjäll­massivet Dronningen närmar sig. Vi siktar österut, hemåt, när någon kommer åkande i flygande fläng uppför branten. Det är Fredrik Ekstrand som till vardags jobbar som kock på fjällstationen i Grövelsjön. När han får chansen tar han den här typen av rundor – idag blir det fyra mil – utan att någonsin tröttna på utsikten. 

Vi åker inte lika snabbt som Fredrik. Inte riktigt lika långt heller. Men vi har vinden i ryggen när vi fortsätter över fjället, bort mot svenska gränsen. Spåret tar oss ner bland fjällbjörkarna och det är då vi inser att vi egentligen vill ha mer. Vi vill inte ta spåret som viker av ner till bilen. Så vi bestämmer oss för att hämta den senare, och åka hela spåret tillbaka till Grövelsjön.

Den konformade Städjan, Sveriges allra syd­ligaste fjäll, gör oss sällskap i horisonten. Vi glider vidare ner i skogen och över ett par vindpinade myrar, för att så småningom nå det breda dubbelspåret längs ån Grövlan. Glada över varenda extra millimeter vi får av den här inbjudande fjällvärlden, som nu drunknar i rosa.