Vår krönikör Josefin Olevik drömmer mardrömmar om att bli blind – men livet har gett henne kbt genom uteaktiviteter: ”Det går nästan bättre att blunda och följa berget och snön. Andra sinnen tar över, förtröstan är den enda rimliga hållningen”.
Mardrömmar säger ganska mycket om inre rädslor och yttre svagheter. För min del har en återkommande mardröm varit att bli blind. Jag kör bil och synfältet minskar tills det är stort som en knappnål. Jag vandrar intill ett stup och sikten grumlas hur mycket jag än blinkar.
Det krävs inte jätteavancerad psykologi för att förstå varför. När jag var tio år började jag bli närsynt och fick glasögon som blev allt tjockare under tonåren. Insikten om hur uselt jag skulle klara mig utan synhjälp var skrämmande.
När vårt fotbollslag hade match stod alltid någon kompis beredd med cykel vid sidan av planen, för att kunna skjutsa in mig till centrum och optikern om brillorna blev för sneda för att funka. Ute på tältturer låg hotet som en djup bakgrundston.
Linser gick inte, de skavde. Och möjligheten till operation var inte heller för mig. ”Kom hit!” ropade läkaren till sina kollegor när jag gjorde en förberedande undersökning, ”titta vilka abnorma pupiller”.
När jag låg där som intressant exemplar med uppspärrade ögon förstod jag också varför jag såg så extra dåligt i mörker. Pupillerna var i storlek som om jag tagit amfetamin, de kunde inte utvidgas mer för att fungera i skymning. Ja, du förstår varför jag drömde mina mardrömmar.
Men den intressanta twisten är att livet givit mig kbt genom uteaktiviteter. Först och främst har skidåkningen hjälpt, med sin återkommande whiteout. När luften är mjölkvit och inga konturer skär igenom är man helt utelämnad åt kroppens muskelminne. Speciellt utanför pist. Det krävs karta och kompass, och sen måste knän och lår parera ett osynligt underlag. Det går nästan bättre att blunda och följa berget och snön. Andra sinnen tar över, förtröstan är den enda rimliga hållningen.
På senare år har också orienteringen varit hjälpsam. Eftersom jag har en faiblesse för att glömma ladda pannlampan, så har den ett flertal gånger tagit slut mitt i skogen. I mörkret. De abnormt stora pupillerna kan ju som bekant inte bli större, så skogen i höstmörker är en blind miljö för mig.
Jag joggar långsamt med en skyddande arm framför mig och ett öga på telefonens upplysta kompass. Fötterna trampar försiktigt på det ojämna underlaget och styr mig framåt i skumrasket. Jag överlämnar mig, och det känns hoppfullt.
Så i somras, när jag satt bakom ratten en augustinatt och plötsligt upptäckte att jag inte såg någonting – eller i alla fall tillräckligt lite för att avbryta färden och skärrat vänta tills dagen därpå – blev jag inte lika panikslagen som i drömmen. Jag skulle ju kunna åka skidor och springa genom skogen i alla fall, var en tanke jag desperat höll fast vid när jag cyklade mot optikern.
Väl där stillades dramatiken eftersom det visade sig att glasögonen hade krackelerat. Det vill säga, ytskiktet hade spruckit. De var svåra att se igenom, inte minst nattetid med gatlampor i ögonen. Synen var inte sämre än vanligt.
Nu är jag alltså tillbaka på ruta ett. Läge oförändrat. Men jag fortsätter glömma att ladda pannlampan och tycker mig bli allt bättre på att navigera med benen.
Och mardrömmarna om blindhet har faktiskt upphört. Nu handlar de om att tappa bort saker och barn på överfulla tåg. Jag hoppas jag slipper naturlig kbt för det.
/ Josefin Olevik
Josefin Olevik är fjällälskare, frilansjournalist, författare, och adrenalin-jägare – i smyg. Är även kulla i stockholmsexil, med klippkort på fjällbussen Härjedalingen.
