Jörgen Johansson: ”Jag är ingen gramjägare”

Han bär hellre 10 kilo än 25 på ryggen när han vandrar – vilket för många är oerhört provocerande. Utemagasinets chefredaktör går på tur med Jörgen ”Fjäderlätt” Johansson, som vädrar morgonluft efter 15 års lättviktskamp.

Detta porträtt publicerades i Utemagasinet under 2018.

Text: Marie Kjellnäs, Foto: Linda Åkerberg

Hans ben är betydligt längre än mina, men jag tar sats i varje steg och lyckas pricka de flesta fotspåren i det – med stockholmsmått mätt – imponerande snödjupet. Det blir som en sport, med tydlig symbolik. 

I många år har Jörgen Johansson känt sig rätt ensam i svenskt friluftsliv; en udda figur med idéer om vandring och packning som gått i klinch med de traditionella. Men idag följer allt fler i hans spår, många med raskare steg än jag.

På fötterna bär Jörgen ett par lätta och luftiga lågskor, främst avsedda för trailrunning. Snön sprätter åt alla håll.
– Ja, det är samma skor som jag har på sommaren. Då har jag bara ett par tunna nylonstrumpor i, men nu har jag dessutom tjocksockor i fiberpäls och så Gore-Tex-strumpor på det. Jag gillar inte att frysa, säger han, och fyrar av ett leende över axeln.

Med sockor i Gore-Tex funkar Jörgens lätta trailskor hela vintern.

”Det går inte”
Du som läser Utemagasinet vet att Jörgen Johansson ingår i vår expertpanel och svarar på läsarfrågor om vandring med jämna mellanrum. Vi som lärt känna honom lite vet att han har lagt oräkneliga timmar och mil på att trimma sin packning till fjäderlätt perfektion – men i expertrollen är han oförtröttligt diplomatisk och återkommer allt som oftast till svaret ”det beror på”. 
– Det finns inga universallösningar som funkar för alla, vi har så olika syften och preferenser när det kommer till friluftsliv och utrustning. Men jag är övertygad om att fler än jag kan ha nytta av mina erfarenheter och det är därför jag vill sprida dem.

Den som vill grotta ner sig i Jörgenmetoden på allvar kan skaffa hans bok, Vandra fjäderlätt, som kom i bearbetat nytryck förra våren. Originalet gavs ut 2007 – och två år senare kom den mer praktiska Lättare packning från A till Ö, som nu bakats in i fjäderlättutgåvan. 

Jörgen visste att hans böcker skulle väcka debatt när han skrev dem för tiotalet år sedan. Det hade gått några år sedan han blev biten av lättviktsflugan och började dela med sig av sina tankar och erfarenheter i olika friluftsforum på nätet. På utsidan.se retade han gallfeber på många traditionalister – där kom han, från ingenstans, och påstod att det gick att tälta i fjällen utan sovsäck och vintervandra i löparskor. 
– Ofta kommenterade folk – män – att ”det går inte”. Men hade de testat? Nej. Jag visste ju att det gick, jag hade vandrat månadsvis i alla slags miljöer och väder. Att det kanske inte var något för alla är en annan femma, men det påstod jag inte heller.  

I början blev Jörgen överrumplad av den massiva motvinden. Borde inte alla vara intresserade av att lätta sin turbörda? 
–  Ganska snart insåg jag att kritiken, som kunde vara riktigt hätsk, berodde antingen på ekonomiska intressen eller konservativa ideal. Många vill göra som de alltid har gjort. Vi människor är sådana, det är inget unikt för friluftsbranschen. 

Alaska eller Åkersberga, båda har sin charm. Ute är nyckelordet.

Omprövar besluten
Vi pulsar runt kring den hästskoformade sjön Tärnan mellan kommunerna Vallentuna och Österåker. Roslagsleden slickar sjöns västra strand.
– Det här är den närmaste riktiga skogen om man bor i Åkersberga, konstaterar Jörgen. När barnen var små var vi ofta här, gjorde upp eld och tältade. Det var här vi upptäckte att barnen sov bättre i sina vinteroveraller när de var två-tre år än om vi försökte baxa ner dem i sovsäckar. 

Det är så han jobbar: testar, utvärderar, utvecklar. Och omprövar, ständigt. Lätt vikt är riktmärket, men utan att funktionen äventyras. 

I början av sin lättviktskarriär laborerade Jörgen med hemsydda sovtäcken, quilts, som alternativ till sovsäck. Utgångspunkten var att sovsäckens liggyta komprimeras under natten och tappar sin isolationsförmåga. Då kan en väl lika gärna bära med sig ett fodrat täcke istället, och spara vikt på köpet? Boken Beyond Backpacking av lättviktsgurun Ray Jardine inspirerade och symaskinen åkte fram.
– Jag sydde flera olika quilts under några år. Först i syntetvadd, det funkade bra när jag tältade här hemikring, men på en tur i Sarek tappade vadden plötsligt all funktion och jag frös som en gris om nätterna. 

När Jörgen kom hem sydde han en dunquilt istället, den höll mycket bättre.   
– Men idag finns det riktigt bra och lätta dunsovsäckar på 4–5 hekto, så jag ser ingen anledning att mixtra med quilts. Mer radikala lättviktspackare än jag använder fortfarande sådana, men många tänker inte på att man behöver bära med sig exempelvis en huva som komplement och att viktbesparingen blir högst marginell. 

Ray Jardine är inte den enda engelskspråkiga gurun som Jörgen refererar till. Han nämner Chris Townsend och Colin Fletcher, erfarna vandrare som skrivit initierat om såväl turer som utrustning. Andrew Skurka och Carrot Quinn hör till de yngre inspiratörerna – varav den senare exemplifierar att vandring blivit mycket av en kvinnorörelse.
– Jag har alltid läst mycket, för mig är det ett naturligt sätt att insupa kunskap och inspiration. Det var litteraturen som väckte mitt friluftsintresse i tonåren,  men då syftar jag mer på vildmarksromantiska romaner av till exempel Jack London och Harry Macfie. 

Ett rejält cellplastunderlag är värt varje gram, tycker Jörgen.

Drömmen om Kanada
Jörgen växte upp i Varberg med föräldrar som inte riktigt förstod sig på sonens vurm för vilda skogar och böljande fjäll. Men de lät honom hållas.
– Jag och min kompis läste samma böcker, sen tog vi cyklarna och drog iväg ut på landet och levde vildmarksliv. Vi dagdrömde om att åka till platserna där böckerna utspelades, till Kanada och USA.

Efter gymnasiet gjorde Jörgen slag i saken – han tog tjänst ”som cowboy, fast med pickup istället för häst” på en ranch i kanadensiska Alberta. Ett år han beskriver som livsavgörande.
– När man blir äldre kan man ju se tillbaka på ett antal vägskäl i sitt liv, att det blev som det blev på grund av beslut man tog eller rena tillfälligheter. Vad hade hänt om jag inte åkt till Kanada? Jag tror definitivt att mitt liv hade blivit fattigare.

Det var inte bara vildmarksvurmen som blommade ut i Alberta med omnejd. Arbetet på ranchen gav mersmak, och när Jörgen så småningom styrde kosan mot universitetet framstod agronomyrket som det enda rätta. På SLU i Uppsala träffade han också sin blivande fru och mor till de tre sönerna.

Under 80- och 90-talen botaniserade Jörgen mest bland svenska fjäll, med undantag för några hemförlovade år när barnen krävde som mest. Sedan millennieskiftet har han dock allt oftare vänt blicken västerut. 2011 vandrade han fem mil rätt ut i vildmarken i Kanadas Nordvästterritorier, blåste upp sin packraft och paddlade 60 mil längs den mytomspunna South Nahanni River.  
– Den turen hade jag haft på min bucketlist i många år, ända sen jag fick R. M. Pattersons bok Dangerous River av ett par vänner. När jag fyllde 55 kände jag att det var nu eller aldrig.

Längs Nahanni fick Jörgen möta allt det han älskar med utelivet; det han gång på gång ger sig ut för att söka. 
– Det är en speciell känsla att röra sig i helt orörd natur, alldeles ensam. Inga leder, inga stugor, ingenting. På vissa ställen under turen var det 20 mil till närmaste civilisation – det gör något med dig som människa. Och miljön, det är så obeskrivligt vilt och vackert. 

2015 återvände han till Nordamerika för att genomborra Alaskas vildmark under en månad, i sina vanliga löparskor och med nio kilo basvikt på ryggen. Den vandringen återvänder han ofta till när han argumenterar för lättpackning.
– Kan jag vandra en månad i Alaska med den här utrustningen så borde den fungera för vem som helst på Sörmlandsleden. Eller vad tror du?

Är du nyfiken på lätt friluftsutrustning ska du söka upp gruppen Vandra fjäderlätt på Facebook, som Jörgen drog igång. I dagsläget har den nästan 18 000 medlemmar.

Pekar inte finger
Vi lunchar i en glänta vid den igensnöade sjön (eller äter middag, som den säger som har rötterna i Halland). Jörgen rullar ut cellplasten och drar en fjäderlätt syntettröja över sin röda vindblus. Nedtill bär han ett par riktigt tunna nylonbyxor.
– Det är lätta, vindtäta plagg som ventilerar bra. Sen bygger jag upp med tunna, fukttransporterande lager under för att hålla temperaturen behaglig. Nu är det väl knappast risk för mygg idag, men en annan fördel är att deras sugsnablar inte går igenom de här supertunna mikrofibervävarna.

Det har gått ett drygt år sedan jag och Jörgen träffades  första gången. Vi ses inte så ofta, men jag känner hans närvaro varje gång jag ska packa en ryggsäck. Verklighetens Jörgen skulle aldrig peka finger åt mina packvanor, men nog höjer hans ande ett ögonbryn när jag klämmer ner mysiga lägertofflor, stekpanna till köket och fem par sockor?
– Jo, det är nog många som upplever att jag dömer eller bedömer dem. Det där känner jag igen, konstaterar han.

– Det är väl därför tonläget kan bli rätt högt i en del forum. Eller blev det för tio år sen, i alla fall. Nu tycker jag att det är mycket trevligare att prata utrustning på nätet, allt fler är öppna och nyfikna. Min egen Facebookgrupp Vandra fjäderlätt har samlat över 2600 medlemmar på bara något år (reds not: år 2023 har den siffran stigit till över 17000!). Det är som en gammal kollega sa en gång: ”Det går inte att stoppa en idé när dess tid är inne”.

Men det tar tid att lära gamla hundar sitta, det vet Jörgen av egen erfarenhet. Han vandrade själv i 25 år med 20–25 kilo på ryggen innan han var redo att ta till sig lättviktstankarna. 

Vågen, som Jörgen utnämner till nyckelpryl för vandrare, lämnar jag fortfarande därhän. Men jag har blivit bättre på att motivera mina val och förstå mina egna bevekelsegrunder sedan jag började prata utrustning med honom. Faller jag i en jokk vill jag kunna byta till torrt från topp till tå efteråt, ungefär som på en skridskotur – utan att behöva offra ullpyjamasen. Fåfänga har också ett finger med i spelet: formlösa plagg i skrynkliga, prassliga material känns inte alltid så tilltalande.
– Jag förstår den invändningen, även om jag själv inte har några som helst estetiska preferenser. En del av grejerna jag har sytt själv genom åren är faktiskt riktigt groteska! Men jag har dem bara ute i naturen, det är inget jag skulle ta på mig när jag går till Ica.

Börja med de stora
Jörgens tips till oss som inte har lust eller råd att byta ut hela sin utrustning, men ändå lockas av tanken att orka mer på turen och slippa skador, är att fokusera på ”de tre stora”.  
– En bra riktlinje är att ryggsäcken, tältet och sovsäcken tillsammans ska väga max tre kilo – det kan du lätt fixa utan att sy dina egna grejer. Om jag jämför vad mina tre stora vägde på 90-talet och vad de väger idag så har jag skalat bort över sex kilo. Och så blir man kallad gramjägare! Jag brukar replikera att jag är en kilojägare. 

Lunchen är uppäten, kaffet urdrucket. Det är dags att pulsa tillbaka till civilisationen. När Jörgen skalar av sig termojackan och blottar sin röda vindblus kommer han på att han faktiskt har dissat ett plagg av estetiska skäl en gång.
– Jag hade en vindblus som satt som en smäck, den vägde 85 gram. Då fick jag nys om en ny som bara vägde 65 gram – men den var i en genomskinligt snorgrön färg som var helt förskräcklig. Nej, där gick faktiskt min gräns. 

5 snabba med Jörgen Johansson

På långtur käkar jag …
– Müsli och torrmjölk till frukost, och till middag potatismos och ölkorv två dagar av tre. Den tredje dagen äter jag frystorkat. Nudlar och mer ölkorv till kvällsmat, plus 100 gram mjölkchoklad, 100 gram nötter och 50 gram russin under dagen.

Jag skulle aldrig bära med mig …
– Footprint, de där extragolven som det är tänkt att man ska ha under tältet för att skydda tältgolvet. Väger som ett halvt tält och är i min mening helt onödigt.

Mitt bästa tursällskap …
– Jag vandrar ju mest ensam, så jag får väl säga mig själv. Å ena sidan är jag lite introvert och behöver egentid för att rensa skallen och reflektera, å andra sidan är jag också extrovert och gillar att diskutera och umgås. Det sociala får jag en hel del av i vardagen, det är nog därför jag söker ensamheten när jag vandrar. 

Min sämsta sida …
– Dåligt tålamod. Inte med andra, men jag har extremt dåligt tålamod med mig själv. Jag kan bli enormt frustrerad över små skitsaker som inte går planenligt. Men hamnar jag i knipa på riktigt är jag cool.

En dag ska jag återvända till …
– Alaska. Jag var där första gången 1979 och åkte tillbaka 2015 för en månadslång vandring. Jag vill hinna med en ordentlig tur till innan jag blir för gammal.