En tur med Stockholms tunnelbana visar sig bli en ny upplevelse när skidorna är med. I nya ledaren skriver chefredaktören Marie Kjellnäs om utrustning – och om att den bjuder in till samtal: ”Det kan vara frestande att peka finger åt den som valt en annan prylstrategi än en själv. Men tro inte slentrianmässigt att alla skulle göra som du, bara de visste bättre”.
Med ett inre ”håhåjaja” baxade jag en fullpackad duffelbag, längdskidor och stavar till min lokala tågstation. En halvtimmes tågresa är kanske inte så mycket att gnälla om, men nu skulle det också bli både buss till redaktionen och senare tunnelbana till Centralen innan resan mot Värmland och Långberget kunde börja på riktigt. Stackars mig, tänkte jag. Som man gör ibland fast inget finns att klaga på.
Tågvagnen var full av mellanstadiebarn på väg till Naturhistoriska riksmuseet. Jag stod i ett hörn i alldeles för varm dunjacka och försökte undvika att peta någon i ögat med stav eller skida. De två som satt närmast synade utrustningen noga.
– Är det där längdskidor?
– Vad är det för ludd under skidorna?
– Men det finns ju ingen snö!
En halvtimme senare hade vi rett ut det mesta om grundläggande skidteknik, klimatförändringar, spårdragning och olika ord för snö. Duffelbagen kändes plötsligt lite lättare att bära, och plockepinnet mer hanterligt.
På fyrans buss satt gråa kappor och rockar med blick i mobilen. Jag klämde fast skidorna i armvecket för att hala fram min, men hann få ögonkontakt med en äldre herre i snitsig hatt.
– Och du ska på skidsemester?
Långberget hade han inte hört talas om, men genom åren nött en hel del andra spår i Jämtland, Härjedalen och norra Dalarna. Vi hyllade gemensamma favoriter och utbytte tips.
Och så här fortsatte det, med möte efter möte. Har du inte åkt kollektivt i Stockholm på senare år låter det kanske inte så märkvärdigt, men jag kan ärligt säga att jag pratade med fler människor den här dagen än jag gjort sammanlagt i kollektivtrafiken sedan Iphone 1 lanserades. Att ha med sig skidor på bussen är det nya hundtricket.
Även i sitt rätta element, i naturen alltså, bjuder utrustningen in till samtal. Vad är det där för pulka? Regnställ? Tält? gps? Jag vet inte hur många gånger jag fått förklara tänket med skalkängor på vandring i Alperna, eller sett någons ultralätta ryggsäck bli huvudattraktion i fjällstugan.
Många pratar med kärlek om sina prylar, har valt dem allihop med omsorg och kanske sparat länge. Andra fyller ryggsäcken med knappt funktionsdugliga pinaler från vinden, skroten och grannen. Någon drivs av att kora den lättaste prylen som kan göra jobbet, och ser sin packning som ett pågående projekt. En annan väljer konsekvent rejäla doningar i naturmaterial och testamenterar hela rasket till sin avkomma.
Det kan vara frestande att peka finger åt den som valt en annan prylstrategi än en själv. Men tro inte slentrianmässigt att alla skulle göra som du, bara de visste bättre. I många fall väljer vi prylar som naturligt förlänger den vi är eller vill vara, där identitet går före både funktion och vikt.
I nya numret av Utemagasinet hittar du traditionsenligt vårens stora prylguide, som vi fyllt med nyheter, guider och tester. Själv är jag lite extra förtjust i Uteliv-intervjuerna på sidan 108, där tre personer med rätt olika preferenser berättar hur de tänker kring utrustning och packning. Vem av dem ligger närmast dig?
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör
