Vår krönikör Niclas Sjögren har sedan 1992 tragglat med att entusiasmera sin avkomma för ett aktivt uteliv. Han har mött visst motstånd hos sin 12-åriga dotter – ända tills snapchat förändrade allt.
Min kärlek till utelivet tog god tid på sig att ta form. Jag har känt samma motstånd hos mina barn. Det ska ju vara så enkelt, sägs det, men jag har sedan 1992 tragglat med att entusiasmera min avkomma för ett aktivt uteliv.
Till slut har det gått ganska bra ändå, för första kullen. Mina två vuxna grabbar, 28 och 30, är idag terränggående och älskar utelivet. Med den andra och sista kullen, min 12-åriga dotter, är det mer nyckfullt. Om jag ska uttrycka mig diplomatiskt.
Bäst har det gått med skidåkning, även om det från början krävdes oceaner av tålamod och övertalning för att få denna tjej att överhuvudtaget prova att glida på snö. Jag tog fram mitt allra mest pedagogiska jag och förklarade att det hör till allmänbildningen om man växer upp i ett rikt land där det finns berg och snö, att man måste – ja, måste – lära sig att åka skidor.
Vis av tidigare misslyckanden insåg jag vikten av att gå extremt försiktigt fram med det praktiska. Jag minns när denna dotter lärde sig cykla, en annan personlig favoritsyssla, faktiskt redan som fyraåring. Hon gjorde det enbart för att pappan ville. Och när hon väl kunde cykla var det tack för kaffet. Hon rörde inte en cykel igen förrän hon var åtta. Ingen vet varför.
Därför har jag varit extremt noga med att inte berömma för mycket, eller vara för på, med utförsåkningen. Ibland räckte det ju med ett felskär, lite för mycket hejarop eller bara att jag tittade på henne för att en skiddag skulle vara förstörd.
Jag ska väl erkänna att det gått bättre de senaste åren. Men oron för avhopp finns kvar. Senast var vi i Stöten i Sälen, far och dotter. Bara hon och jag. Kvalitetstid. Hyfsat långa samtal utan att någon sneglar på telefonen eller himlar med ögonen för att pappan syns eller hörs för mycket.
Men vädret. Alltså, ni vet hur det kan vara i december. Flatljus som bäddar in allt. Snökanonröken som glaserar goggles och skalkläder. Styv kuling på toppen och fingrar utan känsel. Tår som hotar att trilla av. Och det med en unge vars vanligaste fras är ”jag hatar mitt liv”.
Vi kliver av expressliften. Trevar oss fram mot VC-backen, en brant jävel som är en riktig utmaning redan i vettigt väder. Vi ser inte ett skit. Jag åker före för att inte påfresta med för mycket uppmärksamhet eller pepp. De himlande ögonen finns där bakom hennes goggles, jag känner det.
Vi kommer ner till slut. I tystnad kliver vi på liften igen. Vinden sliter i våra skalplagg. Det är minus 14.
Min dotter säger något i buffen: ”Jag —ar mitt liv”. Jahapp, där har vi det. ”Vad sa du?” frågar jag uppgivet, för syns skull. Då ropar hon åt mig: ”Jag sa att jag älskar mitt liv! Mina kompisar är avundsjuka på mig för att jag åker skidor.”
Jag blir lika stum som mina frusna fingrar. Hennes idoga snapchattande, eller vad hon nu gör, har alltså genererat likes. Fler än beräknat.
Resten av helgen ägnar jag åt att fundera på om det spelar någon roll om det är kärleken till skidåkning och uteliv, eller det faktum att hennes kompisar är avundsjuka på henne, som får henne att trotsa vädret. Oavsett vilket, så kan detta vara inkörsporten till ett blomstrande uteliv. Det räcker för mig.
/ Niclas Sjögren
Niclas Sjögren är en av Utemagasinets mest seglivade medarbetare. Sedan nyss är han också chefredaktör för vår systertidning Åka Skidor, i sin iver att uppmuntra sina barn att göra just detta.
