Henrik Westling: ”Idag är jag bättre på att sätta gränser”

Efter att ha brakat in i väggen som 25-åring tänkte Henrik Westling om och hittade en hållbar balans mellan jobb, hemmaliv och skidåkning. Utemagasinet går på topptur med den evigt energiske friluftsentreprenören 25 år senare, på hans egen bakgård i Offerdalsfjällen.

Text och foto: Mattias Fredriksson

Det knarrar under skidorna när vi hasar oss fram över Bergsjön, några mil nordväst om Kaxås i Offerdals­fjällen. Kvicksilvret har sjunkit under tio minus i norra Jämtland och med en lätt vind som tillägg biter det ordentligt i kinderna. Skogs­brynet bjuder på efterlängtad lä, och när vi börjar gå uppför mellan de snötyngda träden väcks frusna tår och fingrar snabbt till liv. 

Skogen är glesare och snötäcket markant djupare än i närliggande Åre, där jag just varit och skidat – vilket bekräftas av mitt sällskap. Om det är någon som har stenkoll på Jämtlands topptursområden så är det Henrik Westling. 
– När Åre får 20 centimeter är det inte ovanligt att det kommer det dubbla här uppe. Och du ser ju själv, det är inte direkt någon trängsel, skrattar han och blickar ut mot de öde fjällvidderna. 

Henrik och några av hans närmsta vänner har gått på toppturer i Offerdalsfjällen i många år. Över tid har ryktet spridit sig bland skidfrälsta jämtar, men bortsett från vissa helger är det ändå nästan folktomt. Märkligt, då området ligger bara en och en halv timme från Östersund. 

Att välja de mindre självklara skidrutterna är inget nytt för Henrik Westling. För några år sedan genomförde han ett imponerande projekt där han gick uppför och åkte skidor utför Jämtlands samtliga 178 fjälltoppar. 

Bara en handfull personer har bestigit alla ­topparna sedan den jämtländske fjäll- och klätterpionjären Carl Wiström knåpade ihop listan för många år sedan, med kravspecen kalfjäll och minst 50 meters fallhöjd åt alla håll. Själv lade Wiström 30 år på projektet och tog den sista ­toppen 2012, som 63-åring. 

För Henrik, som tillsammans med Mattias Skantz är den ende som lyckats genomföra Wiströms bedrift vintertid på skidor, tog projektet drygt sju år – ”utan att hetsa”, enligt egen utsago. 

Kvalitetstid på fjället

Många av topparna ligger långt ifrån vanliga vägar och fjällstugor, i vissa fall handlar det om anmarscher på 25–30 kilometer. En bit in i projektet kompletterade Henrik sin skidutrustning med en husbil och en skoter. 
– Tidigare var vissa fjäll, till exempel topparna vid Sylarna och i norra Skäckerfjällen, bara rimliga som tredagarsturer. Lätt utrustning, ­möjligheten att bo till fjälls i husbilen och att ibland kunna kapa anmarschen med hjälp av skotern ökade kvalitetstiden på fjället, konstaterar han. 

Vi matar på uppför i den tysta granskogen på Bergsjöklumpens västsluttning. Normalt går ­Henrik garanterat i ett betydligt högre tempo, men idag är vi på njutartur och det känns bra för undertecknad. Jag känner mig som en glad motionär­ i hasorna på min supertränade ciceron, som går med lätta och effektiva steg i den branta terrängen. 

Efter en svår och teknisk passage blir fjällbjörkarna allt färre. Snart når vi trädgränsen och Henrik föreslår en fika på stående fot. 
– Det blir ofta att vi fikar här, vid ”fikahyllan”, säger han och pekar på en jämn avsats vid en ­lustigt böjd fjällbjörk, nära en brant klippa. 

Utsikten ner mot sjön och fjälltopparna västerut är pampig, särskilt som midvintersolen just letat sig upp en liten bit och strilar in vackert mellan träden. Varmt te med honung och en ostmacka på rågbröd smakar så gott just nu. En andra frukost, efter den vi åt i Henriks husbil tidigare i morse. 

Utför bortom liftarna

Henrik Westlings passion för fjäll och toppturer väcktes tidigt. Han gjorde sin första skidbestigning av Storsylen i Sylmassivet redan som 13-åring, och året därpå besteg han och en jämnårig kompis Kebnekaise på skidor. 15 år fyllda tog de bussen till Jotunheimen i Norge, där de med smala telemarksskidor och läderpjäxor knallade upp på landets stolthet Galdhøpiggen, 2 469 meter över havet. 
– Jag var nog en ganska vanlig Frösöbo under uppväxten, säger Henrik. Familjen åkte till Bydalen eller Åre på helgerna. På veckodagarna tog man skidorna på axeln och knallade bort till Gustafsbergsbacken för att träffa kompisar och köra portar. 

Två fritidsledare på Henriks skola introducerade honom för telemark och toppturer. 
– Att inte behöva hänga i en liftanläggning för att åka utför var en ögonöppnare för mig, och starten på min passion för toppturer.

Så snart han tagit studenten gav sig Henrik ut i världen och levde under flera år skibum-liv i Kanada, USA, Alperna och runt om i Skandinavien. Så en dag hände det som inte fick hända, i bergen i amerikanska Utah. Henrik hoppade utför en klippa och landade på en avbruten gran, dold under snön – det blev ambulans­helikopter till sjukhus i Salt Lake City, där läkarna konstaterade att han punkterat båda lungorna och brutit flera revben. Drömmen om att bli professionell friåkare fick ett abrupt slut och verkligheten knackade på dörren. 

Väl hemma i Jämtland erbjöds Henrik och Martin­ Zetterström möjligheten att köpa frilufts­butiken Naturkompaniet i Östersund. Barndomsvännerna bestämde sig för att ta chansen – men till en början var ansvaret och känslan av att sitta fast mest bara jobbig. Efter ett ångestfyllt år var Henriks mentala gräns nådd och passerad.
– Det kändes som om väggarna ramlade in på mig, jag fick panikattacker och blev superstressad.­ Jag var 25 år och brakade rakt in i väggen. 

Han blev sjukskriven i flera månader till följd av utmattningen och den normalt så aktive äventyraren har nog aldrig varit så stillasittande i hela sitt liv. Upplevelsen blev en väckarklocka – så här kunde han ju inte leva. 

Möjligheter på hemmaplan 

I Sveriges enda fristående Naturkompaniet-butik bestämde Henrik och Martin, tillsammans med personalen, att ingen längre skulle jobba heltid. De skulle se till att alla hade tid över för såväl fritidsaktiviteter som vardagslivet. Med ett lugnare arbetstempo fick Henrik så småningom tillbaka både livsglädjen och passionen för friluftslivet. 
– Äntligen fick jag chansen att vara ute så mycket som jag ville och inte känna mig stressad över att jag inte var i butiken. Det blev en mycket bättre balans mellan jobb och fritid, vilket också gjorde att mitt sociala liv fungerade bättre.

I utmattningens kölvatten började Henrik skida, klättra och springa mycket mer på hemmaplan än han gjort tidigare. Så småningom blev han pappa, vilket gjorde att resandet inte lockade på samma sätt – och dessutom kändes det fel att flyga till Alperna flera gånger per år för att göra det som faktiskt kunde göras hemma. Tiden på hemmaplan blev ett sätt för Henrik att återknyta till gamla fjäll och stigar, samtidigt som han kunde inspirera andra att hitta kul friluftsmöjligheter i länet. 
– Många reser ”på rutin” och missar de otroliga möjligheter vi har på hemmaplan, menar Henrik, som tillsammans med kompisarna Johan Ranbrant, Martin Strömgren och Anette Andersson samlade sina erfarenheter i guideboken Toppturer i Jämtland, som utkom 2017. Nu jobbar kvartetten på en ny guidebok, som inkluderar hela den svenska fjällvärldens finaste toppturer. 
– Att skriva Jämtlandsboken handlade mycket om dokumentation av turer som jag och de andra redan hade gjort. Den nya boken känns mer som ett upptäckarprojekt, där researcharbetet tagit oss till ställen som vi aldrig tidigare besökt.

Lössnön dammar i solen

Med ny energi efter ståfikan känns de sista 200 höjdmetrarna till Bergsjöklumpens avrundade topp inte så jobbiga, även om vinden blåser kallt ovanför trädgränsen. På kalfjället ser vi bort mot Mjölkvattnet i nordost och mot Årefjällen i väster. Klockan är knappt två på eftermiddagen, men solen har redan börjat dippa och färgar himlen och snön i en maffig palett av rött, orange och lila. Men det blir ett kort besök på toppen; det biter i ordentligt i kinderna och stighudarna åker raskt av. 

När vi ställt om bindningarna till åkläge pekar vi skidorna i fallinjen, tillbaka ner i skogen. Det är vindpinat, lite buskigt och svårnavigerat till en början – men så fort vi kommer in bland träden är snön mjukare och vi kan njuta av åkningen. Jag följer Henrik mellan glest placerade fjällbjörkar och granar medan lössnön dammar vackert i eftermiddagssolen. 

Mot slutet hittar vi en lång skogsränna, som Henrik trots en hel massa turer på Bergsjö­klumpen aldrig åkt tidigare. Han studsar ner som en kontrollerad flipperkula mellan översnöade stenar och kullar. Väl nere på platten smetar vi på stighudarna igen och går tillbaka till husbilen. 

I decennier har Henriks vintrar präglats av skidåkning medan somrarna ägnats åt terräng­löpning och klättring. Men det senare har utvecklats till en året-runt-verksamhet – detta tack vare Östersunds Klättercenter, som Henrik startade tillsammans med Nanna Söderin och Mikael Andersson 2019. Idag står han som ensam ägare till den 850 kvadratmeter stora anläggningen – som förutom klätterleder och boulderproblem innefattar ett gym och en yogasal – medan Nanna sköter den dagliga driften.  
– Vi fick en väldigt positiv och bra start på gymmet, sedan blev det naturligtvis ett par tuffare år under pandemin. Nu är verksamheten tillbaka för fullt med tävlingar, kurser och träningsgrupper, berättar Henrik.

Det var just i klättermiljön som Henrik ­träffade sin sambo, barnmorskan Matilda, för elva år sedan. Hon är inte lika besatt av skid­åkning som Henrik, men klättrar på hög nivå – så när de ska välja en gemensam aktivitet blir det oftast klättring. Även Henriks 17-årige son Pelle är en duktig klättrare,­ faktiskt en av Sveriges bästa i sin åldersklass. 
– Klättringen är verkligen vår familjs gemensamma sport. Våra söner Mio och Felix är bara tio och sju år, men de har börjat klättra lite grand. Än så länge är det mest lek med klätterinslag, deras intresse får växa fram eftersom. 

Finns kvar i bakgrunden

Henrik Westling ligger sällan på sofflocket, men han säger att balansen mellan jobb, friluftsliv och hemmaliv är väldigt mycket bättre idag än för 25 år sedan. Framför allt känner han sin kropp bättre nu och vet när det är läge att lugna ner tempot. 
– Jag har fortfarande en tendens att kasta upp väldigt många bollar i luften, men jag är betydligt bättre på att sätta gränser och känna av när det börjar bli för mycket. Nu när skidåkningen är en del av mitt jobb så förlägger jag den till vardagar, oftast mellan lämning och hämtning på skolan. Helgerna är dedikerade till familjen. Men självklart kör det ihop sig ibland när man har tre barn, tre företag plus guideboksskrivande och webbprojekt.

Visst händer det att han jobbar på Naturkompaniet-golvet ibland, men allt mer sällan. Driftiga medarbetare har rekryterats genom åren och i fjol klev Anna Hedström, en av dem som jobbat längst i butiken, in som delägare. 
– Jag har kvar ett visst inköpsansvar och finns med i bakgrunden. Förr petade jag i allt, men jag har blivit bättre på att släppa ansvar och lita på att alla våra duktiga medarbetare sköter sina uppgifter. 

Henriks passion för fjäll och äventyr är fortsatt stark, men idag kan han också njuta av lugn och trygghet. Den största livsbedriften är kanske ändå att hitta en balans där var sak har sin tid och plats. 
– Det tog ett tag, men nu känner jag mig väldigt tillfreds. Och det är skönt.