Chefredaktör Marie Kjellnäs slår ett slag för dagsturen och minns ett äventyr på Romsdalseggen. Hon bjussar även på ett knep: hur man lockar (mutar) med sig motvilliga tonåringar.
Inget ont om veckolånga tältturer i obanad terräng, om vilda kajakexpeditioner eller seriebestigning av avlägsna toppar – allt detta har ju sin charm. Men du behöver inte ta i från tårna för att skapa en minnesvärd friluftsupplevelse, om du nu trodde det. Många gånger är faktiskt det enkla det rätta.
I det nya numret av Utemagasinet vill vi slå ett slag för dagsturen, friluftslivets kanske folkligaste inslag. För den behövs sällan mer än sköna skor och en liten ryggsäck med vatten och några mackor – vilket breddar målgruppen rejält. Dagsturen kräver dessutom minimalt med planering och erfarenhet, och den tar ju bara några timmar i anspråk. I majnumret har vi samlat 24 drömturer på detta tema, från trevliga till tuffa.
En personlig dagstursfavorit är Romsdalseggen i Norge, en luftig och folkkär vandring som vi gjorde med familjen för några år sedan. Turen utgår från det lilla samhället Åndalsnes i Romsdalens nordvästra ände, varifrån det går bussar till ledstarten i Vengedalen. Leden är inte mycket längre än en mil, men en stigning på 970 höjdmeter grillar baklåren rejält. Belöningen cashar du in på själva eggen – jösses vilka vyer över fjäll och fjordar. Och som final några hundra handstaplade trappstenar, hela vägen ner till Åndalsnes.
Men det började dåligt. De båda tonåringarna ville absolut inte gå på bussen med sina exalterade föräldrar, utan hellre följa med våra vänner som tänkt ta trappstenarna upp till fiket och tillbaka. De förstod med andra ord inte sitt eget bästa.
Vi visade eggande bilder i mobilen och drog argument om ”once in a lifetime”, utan framgång. Vi bönade och bad, hänvisade till ”familjebeslut” och räknade upp allt vi gjort för dem genom åren. Till slut återstod bara ett vapen: mutan. 1 000 kronor var skulle de få, om de ställde upp och skapade familjehistoria med oss den här dagen.
När vi med glatt humör (det ingick i dealen) klättrat 970 höjdmeter öppnade sig vyerna över Trollveggen och Trolltinden. Långt nere i dalen syntes älven Rauma slingra sig.
Den äldre avkomman satte sig modigt längst ut på en klippavsats och tömde grus ur gympadojan. Och vips – där försvann den utför stupet. Med 80 procent kvar av turen var vi nu en sko kort.
Väl uppe på eggen böljade leden snällt genom stenlandskapet, så det gick fint att gå och njuta av utsikten samtidigt. Det tyckte även den som fått en ny sko av en sittdyna i skumplast och många lager silvertejp.
Strax efter en riktigt luftig passage, där det kittlade till ordentligt i allas magar, sprang vi på ett helt gäng jehovas vittnen som också fått skoproblem. En av de yngre hade fastnat med foten i en smal skreva och hans vita tennissko låg nu på botten av denna. Böner hjälpte inte – däremot en kombination av ett långt kängsnöre, en nagelsax och lite silvertejp.
När vi på trötta ben stapplade nerför trappstenarna mot Åndalsnes, var vi alla överens om Romsdalseggens storhet. Det här var den klart bästa dagsturen hittills, konstaterade den yngre:
”Jag hade lätt gjort det för 500”.
