Magnus sprang en halvmara i varje nationalpark

En bok om Sveriges nationalparker triggade Magnus Brisman att sjösätta ett litet projekt. Han skulle springa ett halvmaraton, 21 kilometer, i var och en av våra 30 parker. 

Dennar artikel publicerades först i juni 2021.

Berättat för: Anton Furuland, Foto: privata

”Löpningen har funnits med mig i drygt 20 år, men idén om en nationalparks­utmaning föddes för ungefär två år sedan. Det började med att min mamma gav mig Claes Grundstens inspirerande coffee table-bok Sveriges Nationalparker, och det fick mig att börja fundera lite kring våra parker. I mitt jobb som försäljare har jag rest runt mycket i Sverige och jag har passerat många av de där bruna skyltarna, de som markerar att här är det en nationalpark. Men jag insåg att jag faktiskt inte hade sett eller upplevt så värst många. 

När jag och min fru var i Stenshuvud national­park för ett par år sedan hade jag tänkt färdigt och formulerat klart min idé. Då berättade jag för henne att jag skulle springa i Sveriges alla 30 national­parker – ett halvmaraton i varje. 

Den 12 augusti 2019 startade jag min utmaning med första nationalparken: Stora Mosse i Småland. Då var det drygt 1,5 år kvar tills jag skulle fylla 50, och jag satte upp en målbild för mig själv att klara av alla parkerna lagom tills själva jubileumsdagen. 

Jag är en vardagsmotionär och såg den här löputmaningen som ett roligt och lärorikt sätt att motivera mig själv att hålla igång. Kan jag vara i god form vid 50 kan jag säkert hålla i det tills jag är 60, tänkte jag – och förhoppningsvis till 70!

Ett annan drivkraft, som sporrat och motiverat mig, är att vi faktiskt inte vet någonting om vår framtid. Nu har jag möjligheten att resa runt och upptäcka Sverige på det här sättet, men kommer jag att ha det senare i livet? Det finns så mycket att se i vårt land, så mycket som många bara åker förbi, och kanske skulle jag ångra mig om jag inte tog chansen nu.

Starten i Stora Mosse bjöd på en superbra upplevelse, precis som i de allra flesta parker jag besökt sedan dess. Visst har det några gånger varit riktigt tungt och motigt, som i Hamra när jag sprang omkring i snömodd och drattade omkull på hala spänger, men det jobbiga har alltid bara varit just där och då.

Innan jag drog igång alltihop kalkylerade jag det lite som att det var 30 kundbesök som väntade, att jag åker dit, springer och åker hem. Men i flera fall skulle det visa sig vara lite mer komplicerat än så. Vi har ju faktiskt fem nationalparker – Djurö, Haparanda Skärgård, Blå Jungfrun, Gotska Sand­ön och Ängsö – som är öar, dit jag behövde lösa privat båttransport. Ut till Ängsö fick jag faktiskt köra en klassisk liftning.

Inför varje löptur klickade jag in distansen på klockan – själva tiden har däremot varit helt oviktig för mig. Jag har sprungit tills jag varit färdig, helt enkelt. Där jag velat stanna har jag stannat och jag har sugit i mig väldigt mycket naturupplevelser under turerna. Det finns ju en risk att man springer förbi fina saker som man aldrig mer kommer att se, så jag har varit noga med att stanna upp och njuta av de små ögonblicken.

En favorit bland parkerna var Gotska Sandön. Det är något av en mystisk plats, som en liten tropisk ö ute i havet, som jag tycker man ska ta chansen att besöka. En annan höjdare var en mer välbesökt park – Abisko. Det är verkligen så vackert som alla säger och jag fick en helt sagolik dag längs Kungsleden. Känslan var att jag kunde ha fortsatt springa på och kört dubbla distansen.

 Lika glassigt var det dock inte den 30 januari i Pieljekaise nationalpark. Där körde jag löpningen tillsammans med en kund till mig som tyckte det lät spännande, och inför trodde vi att det kunde bli runt 15–20 minus – men icke. Hela 32 minusgrader var det, och när vi var klara var jag så trött både i kroppen och i huvudet. 

Målet var som sagt att springa i alla nationalparkerna innan jag fyllde 50 i mars, men riktigt så blev det inte. Ett visst coronavirus ställde det till och gjorde att jag fick skjuta på den sista parken, Stenshuvud.”