Erik Hansson: ”Jag vill väcka nyfikenhet och kamplust”

Natursidans grundare Erik Hansson hittar sina ljusaste stunder i naturen – men är orolig för dess framtid. Med den oron som drivkraft försöker han lyfta engagemanget för biologisk mångfald.

Text: Emma V Larsson, Foto: Johan Marklund

Erik Hansson talar om gryningen som andra gör om lata sommardagar vid havet. Med en längtan i rösten, efter ljuset, efter morgonens svala luft och inte minst – gryningens ljud. Ihärdiga strofer, klingande melodier, skorrande läten. Talgoxens taktfasta vissling, grönsiskans gnisslande drill.  

Det var i barndomens tidiga gryningar som Eriks naturintresse började spira. Fågelskådandet fanns i släkten och ibland var han uppe långt innan skolan började. 
– Det är något speciellt med att ge sig ut tidigt, medan det mänskliga samhället ännu sover. Det var otroligt spännande för mig som barn och något väldigt fint att dela med min pappa, säger han. 

Med sig hade han den tummade fågelboken och förhoppningar om att se de arter han läst in sig på. En dröm var att se en kungsfiskare och minnet av när det skedde första gången har etsat sig fast. 
– Jag hade kikat på den i fågelboken så många gånger. Jag var sex år och det var tidigt på morgonen, när den plötsligt satt där på en stolpe vid en gammal träbrygga.

Kungsfiskaren är en liten fågel, men iögon­fallande med sin långa näbb och smått otroliga färg: mörkt blå med gröna skiftningar på hjässa och vingar, klarblå mellan rygg och stjärt och orange på undersidan. 
– Den var så exotisk och väldigt vacker. 

Idag varken ser eller hör vi någon kungsfiskare längs stigen, men vi möter annat; en citron­fjäril fladdrar förbi, en mindre hackspett trummar rytmiskt, en bofink övar skalor. Vi befinner oss i Nackareservatet söder om Stockholm och våren har just anlänt. 

Erik är utrustad med en lupp i fickan, en kikare runt halsen. Vårsolen som en strålkastare i lockarna. Han lyssnar hela tiden, avbryter sig själv flera gånger och kommenterar fågelsången i bak­grunden. Nötväcka, svartmes och grönfink.

Erik Hansson bor i Stockholm och på Öland. I sin trädgård på ön gör han olika insatser för att öka den biologiska mångfalden.

Lätt att missa allvaret
Om du har minsta intresse av natur och/eller miljö så har du garanterat varit inne på sajten som Erik Hansson driver. Han startade natursidan.se år 2013 eftersom han själv saknade en sådan plats på nätet. En sida som är lika mycket till för den som tycker om att vara i naturen som för den som har natur och miljö som forskningsområde. 

För Erik själv är det dubbelt: han vill förmedla glädjen i naturen – men också ett allvar.
– Jag drivs av dels det intressanta i naturen, dels av att väcka ett engagemang. Målet med Natur­sidan är att skapa ett intresse hos fler – och få folk att agera. Det hade varit fantastiskt om jag kunde väcka både nyfikenhet och kamplust för naturen, sammanfattar han.

Att agera och engagera är ord Erik Hansson ofta återkommer till. För när fågelskådandet så småningom växt till ett bredare naturintresse, började det snart vidgas till att även omfatta tillståndet för allt levande. 
– Miljöintresset växte fram i takt med att jag började förstå hur illa det ligger till, säger han. Det är lätt att missa allvaret i klimatkrisen när allt klumpas ihop till ”miljöfrågan”. Egentligen består problematiken av så många olika delar, som var och en utgör en oroväckande utveckling.

Biologisk mångfald är Eriks hjärtefråga. Han är en av initiativtagarna till ”Biologiska mång­faldens dag i Sverige” som infaller den 22 maj varje år. Internationella dagen för biologisk mångfald instiftades av FN redan 1993 för att uppmärksamma och öka medvetenheten om artrikedomens betydelse. Erik är också projektledare för ”Rikare trädgård”, ett folkbildningsprojekt som vill inspirera till att förbättra den biologiska mångfalden i trädgårdar, till gagn både för ägaren och inhemska arter.
– Biologisk mångfald är så oerhört viktigt, det är därför jag vill kasta ljus på det. Det är en stor del av lösningen på klimatkrisen och artutrotningen. Det är också något som alla kan hjälpa till med.

En grönfink avbryter samtalet. Strax därpå en nötväcka.

Att lyckas ger ett rus
För det stora problemet, enligt Erik Hansson, som gör att lösningarna haltar, är att den enskilda personen tycker att det hela känns abstrakt. 
– Miljökrisen kan vara svår att uppfatta, för om du slutar flyga ser du inte effekten på klimatet. Och det finns ständigt något att skylla på som orsakar större utsläpp. Men om du gör insatser i din egen trädgård, då ser du skillnad.

Vi strosar runt i den gamla skogen. Hukar nära stockar och kikar i Eriks lupp, spanar upp i topparna för att se vem som sjunger. Erik bor bara ett stenkast härifrån, i en lägenhet med utsikt över skogen. 

Han är född i Umeå, uppväxt i Helsingborg, bor nu alltså i Stockholm – och på Öland. På ön har han ett hus, fast man ska nog snarare säga att han har en trädgård, med ett tillhörande hus. I ölandsträdgården blir hans kamp för biologisk mångfald konkret. 
– Jag försöker göra så många insatser som möjligt. Det är ganska vilt, jag har en liten damm, mycket död ved, gamla träd, buskage, bihotell, fågelholkar, sandbädd, vedkompost, risstaket, mulmholk och mycket annat. Det är en fantastisk känsla att kunna bidra till den biologiska mångfalden och se att det lyckas!

Det är det som är kicken, säger Erik – att se hur något förändras och fylls av liv. Som dammen han varit med och anlagt en bit bort från där vi är nu. Det dröjde inte länge innan nya arter strömmade dit – vattensalamandrar, skräddare, trollsländor.
– Det blir ett rus när man ser att man kan göra något rent konkret, något som är betydelsefullt. 

Naturen är Erik Hanssons källa till glädje, men också till oro. Hur kan vi bevara den för framtiden?

En skyskrapa för kryp
Vi vandrar vidare och Erik fortsätter berätta om sitt smultronställe på Öland. Där möts det kärva med det färgglada. Några mil från hans hus är detta möte extra spektakulärt, precis där Mittlands­skogen i norr övergår i alvaret. Där mynnar den gamla lövträdsskogen ut i vidsträckta alvarsmarker. Det är kargt – men ändå fullt av liv. 
– Den strimman ska till och med vara Sveriges mest artrika, säger han. Varje gång jag är där blir jag fascinerad. Det är som ett artrikt bälte över Ölands midja.

Erik lutar sig nära en rak, stor silverfura. Den står som en ljus piedestal i skogen, är så bred att hans armar inte ens räcker runt. Han går förbi här nästan varje dag, stannar alltid till. 
– Denna tall må vara död och har stått här i flera hundra år, men den har ändå ett viktigt syfte. Det är en skyskrapa som är full med småkryp, ett naturens bihotell. Här, kolla. 

Han pekar på alla små hålor som täcker stammen och berättar att de är kläckhål. Vi undersöker håligheterna och den frasiga laven som klättrar uppåt.
– Här brukar jag leta efter guldsteklar. De är overkligt fina, i turkost och lila. Men oj, lyssna!

I kulisserna ropar någon ut sina vårkänslor. En gröngöling, får jag lära mig. 

Det blir aldrig tråkigt
Erik berättar att han skulle kunna bli strandsatt här i tre timmar och ändå ha något att göra hela tiden. 
– Naturen har gett mig mitt några av mitt livs största upplevelser. Den blir aldrig tråkig, även om jag bara är runt knuten hemifrån. Till synes små ögonblick kan bli stora. En tofsmes kanske landar och spanar ett tag. Om jag får ett par sekunder av kontakt med den, då blir det ett stort ögonblick. 

Det är sådana ögonblick som förgyller Eriks friluftsliv, men det kan lika gärna handla om ett vackert gammalt träd, en spännande insekt eller en rofylld utsikt. Om han tältar är det oftast för att uppleva något speciellt, som morgonens fågelsång. Men han sover sällan ute bara för att sova ute.

Erik Hansson drömmer – som många andra, påpekar han – om möten med varg och lo. Dessa djur hade kunnat vara viktiga för naturturismen i Sverige, eftersom det finns en stor nyfikenhet. 
– I andra länder ses dessa vilda djur som en naturlig del av landet, rentav som en tillgång. Här är de något man jagar och den åsikten har format landets officiella ståndpunkt. Men något annat perspektiv finns inte med i debatten. Det är en fattig syn på världen, tycker jag. 

Kikaren finns alltid i ryggsäcken, sedan barndomens tidiga fågelskådarturer. Erik minns fortfarande sin första kungsfiskare.

Inte särskilt hoppfull 
Erik Hansson brinner för naturen, från småkryp till fyrbenta rovdjur, för vidder och för skogar. Men också för de andra som brinner, för eldsjälarna som kämpar – ibland alldeles för ensamma i sin kamp, ibland jämte andra. Han säger att det sker något magiskt när flera sluter samman, att det faktiskt går att förändra något. 
– Det finaste jag vet är eldsjälar som verkar för naturen. Det är otroligt vackert med en människa som vågar och orkar stå upp för sin skog, till exempel. Det är starkt att kämpa själv för något som ska exploateras. I mitt jobb med Natursidan får jag lära känna dessa människor och det är lyxigt.

Trots alla de ljusa stunderna i naturen känns framtiden mörk, tycker Erik. 
– Jag är inte speciellt hoppfull inför framtiden, med tanke på hur lite som görs. Trots att vi vet så mycket och med tanke på hur gärna vi människor vill skylla på något annat för att slippa ta ansvar. För att inte känna alltför mycket hopplöshet behöver jag fokusera på nuet. Vad kan vi göra nu? 

Han understryker att man inte måste krama träd, även om det är något fint. 
– Det är vackert att vara aktivist, att kämpa för något med ett värde som inte är ett ekonomiskt sådant. Det minsta man kan begära är att man är insatt i dessa frågor. Jag tycker också att man ska gå med i naturföreningar. De gör mycket mer än du tror och de gör ett fantastiskt jobb. Jag vågar knappt tänka på hur Sveriges natur hade sett ut idag utan dem.

Men även om eldsjälarna finns, så saknas de politiska besluten. 
– Allt styrs av ekonomi. Det är ett fåtal ­mäktiga personer och organisationer som äger politikernas öron. De lyssnar på dem som tjänar pengar på att skogen avverkas, men inte på dem som forskar om naturen. De lyssnar inte heller på den breda allmänheten eller ens på våra myndigheter, som Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen.

Ett gemensamt ansvar
Om det är några Erik Hansson vill lyssna på så är det allmänheten. Särskilt eldsjälarna. Det är en drivkraft, men också hans dåliga samvete.
– Jag har ständigt en känsla av att jag inte gör tillräckligt och att jag inte hinner med. Alla som är förtvivlade över att deras närmiljöer ska exploateras och som jag inte hinner skriva om. Alla miljö­kämpar jag inte hinner intervjua. Alla idéer jag inte hinner göra något av. 

Han tittar i luppen ett ögonblick, zoomar in på trädets krokiga silverlinjer och myriader av små svarta hål. Snart tittar han upp igen, ser ut att väga sina ord.
– Vi har ett ansvar att försöka förbättra situa­tionen, inte minst alla vi som vistas ute – från vandrare till ornitologer. För oss borde det vara självklart att höja våra röster, men det är väldigt få av oss som kan säga att vi gör tillräckligt för miljön. Jag gör definitivt inte tillräckligt.  

Erik Hansson

Ålder: 47 år

Bor: Stockholm och Öland.

Familj: Sambo, pudel och vuxen dotter. 

Gör: Grundare och chefredaktör på natursidan.se samt projektledare för biologisk mångfald-projektet Rikare trädgård.