Så skapas en äventyrshund

Den bästa äventyrskompisen är den som alltid vill hänga med ut, ser livet som en upptäcktsfärd – och går på fyra ben. Men hur drillar man sin nybörjarhund inför tältning, paddling och vandring? Det ska Utemagasinet ta reda på.

Text: Karin Wallén, Foto: Anders G Warne

Noora skuttar fram i skogen. Hon är en golden retriever på 3,5 månader, full av nyfikenhet och bus, men kan också somna på en halv sekund. Den fördelen med valpar kommer att växa bort. Just nu kan hon verkligen slappna av i många lägen, helt enkelt för att hon blir trött. 

Men sedan då? När hon blivit stor nog att följa med på riktiga äventyr vill jag kunna ta med henne på längre fjällturer och sova både i tält och i stuga. Jag vill paddla kanot och åka skidor. Jag vill ha henne med i så många utemiljöer som det bara går, och jag vill att hon ska känna sig trygg och veta ungefär vad som förväntas i olika situationer. Så – hur kan jag förbereda henne?

Broar kan vara läskiga
Jag ställer frågan till en som normalt sett vare sig sover i tält eller går turer i fjällen, men som vet det mesta om hundars beteenden och hur man kan träna dem på ett smart sätt. 

Eva Bodfäldt är hundinstruktör och hund­psykolog med flera decenniers erfarenhet av att hjälpa hundägare att skapa ett fungerande liv med sina hundar, och att träna och tävla i olika hundsporter. Hon möter upp vid Stendörrens naturreservat, vid kusten utanför Nyköping, med sina två jaktlabradorer Will-Ja och Pike. 

Det finns ett naturligt skäl till att vi ses just här, nämligen de hängbroar som sammanlänkar några av öarna i den inre skärgården. Att gå över hängbroar är en av många saker jag vill förbereda Noora på inför kommande fjällturer. 

För visst kan det vara lite läskigt att gå över en hög bro, som dessutom gungar. 
– Hundar kan absolut vara rädda för höjder och tycka att det är otäckt med underlag som rör sig. Som små valpar är de inte lika medvetna, så jag tycker att de ska få följa med tidigt och presen­teras för olika miljöer. Det kan man göra utan att gå långt, säger Eva Bodfäldt. 

Parkour på promenaden
Många av de utmaningar som valpen kommer att möta på en vandringsled kan man träna på tidigt, i urbana miljöer eller i hemmaskogen runt hörnet. Allt börjar med grundträning – vare sig det gäller att klara hundmöten, inte springa efter vilt, kunna ta det lugnt vid lägerplatsen eller slappna av i tältet.

Den som är intresserad av hundträning har förmodligen det tänket med sig från början, medan andra kanske väntar tills de hamnar i en akut situation och försöker lösa problemet där och då. En grundregel är att all grundträning startar hemma, i lugn och ro där du har kontroll över situationen. När det gäller just hängbro-utmaningen är det en bra start att testgå på olika underlag, balansera på stockar, balansbollar, lekställningar eller vad du nu har tillgång till i vardagen. Att ägna sig åt en stunds parkour på morgonrundan främjar både hundens kroppskontroll och kontakten mellan dig och din hund. Det stärker relationen och gör promenaden lite roligare.

Men när vi väl står där vid en hängbro över en fjällbäck och hunden tvärnitar. Vad kan jag göra? Locka med något som hunden gillar?
– I så fall gäller det att se vad som är på gång och sätta in lockandet innan hunden helt har satt i bromsklossarna. Då kan det vara för sent. Och håller vi på för mycket i en sådan situation så kan vi istället förstärka rädslan, säger Eva. 

Träna in ett liggunderlag
En annan viktig sak att vara medveten om är var vi har blicken, och vad den säger. Inte minst vid den där hängbron som plötsligt verkar superläskig i hundens ögon. 
– Om vi bara står och tittar på hunden så lämnar­ vi mandat till den att bestämma sig. Det kan den inte. Det är som med barn, vi måste axla vår vuxen­roll och helt enkelt bestämma att – nu går vi. Men vi måste göra det med lugn och tydlighet.  

I den här situationen är det bäst att titta dit vi ska, alltså rakt framåt, säger Eva. Om vi själva är oroliga ska vi inte möta hundens blick i det läget. 
– Hunden läser av din blick direkt. Är du orolig så stärker det övertygelsen om att det här är otäckt. Tittar man framåt blir det oftast inte lika svårt. Jag säger inte att det funkar på den livrädda hunden, utan mer på den som är lite tveksam till att gå över.

Om det är något de flesta nya hundägare snappat­ upp, så är det att de behöver aktivera sin valp.­ Det som alltför ofta glöms bort är motsatsen – att träna på att ta det lugnt. För det behövs, om man inte vill riskera att få en hund som ständigt pockar på uppmärksamhet och aktivitet när vi behöver ägna oss åt annat. 

Min tanke är att Noora ska få något slags signal för när det är dags att lägga sig och vila – vare sig det är på ett kafé eller vid en lägerplats i skogen. Eva tipsar om att tidigt träna in någon form av liggunderlag. 
– Du kan börja med det hemma i köket och sedan släpa med den där lilla resefilten överallt. På kaféer, när du åker tåg, var du än är så blir det en trygg plats för hunden. Så småningom kan det bli andra saker, kanske en jacka som du lägger på marken. 

Lär hunden att tigga
Men hur får jag Noora att välja att ligga på den där filten, istället för att flörta med bordsgrannen eller gå så långt kopplet räcker i jakt på något roligare­ att göra? Svaret ligger i att hunden gör det som lönar sig bäst. Och att – hör och häpna – lära hunden att tigga. 
– Precis som hundar är duktiga på att lära sig att tigga vid bordet, så kan de lära sig att tigga på sin filt och inte med ögonkontakt. Ögonkontakt är oförenligt med passivitet, säger Eva. 

Det hon menar är att hunden kan få belöning för den sortens vila vi vill ha, när den ligger avslappnat och inte söker vår uppmärksamhet. Om man har den medvetenheten med sig kan man fånga upp beteendet när det kommer. När hunden faktiskt lägger sig ner och vilar självmant kan vi slänga till den en godisbit – men fortfarande undvika ögon­kontakt. Att belöna en hund som ligger och tittar på oss blir inte samma sak, då är den uppmärksam på oss och spänd på att få aktivitet. Det är inte den energin vi vill belöna när vi tränar passivitet. 

Det går också bra att ta med ett ben som hunden får tugga på – men bara på filten. Och det gäller att vara konsekvent med att hunden inte får komma loss eller gå vidare (om den är uppbunden) när den gnäller, skäller eller stramar i kopplet. Då har den fått belöning för det beteendet.

Ryggsäcken ger resultat
Det här med passivitet kanske låter hårt eller svårt? Till en början måste du sänka kravet på hur länge hunden ska vara stilla och passiv, så att den får klara uppgiften. Det gäller att ta ett steg i taget, som med all träning, och att börja i en lugn miljö.

En bra grundövning är den som Eva Bodfäldt kallar ”ryggsäcken”. Den går ut på att sitta på golvet med hunden framför sig, mellan låren, och lägga en godisbit eller något annat som lockar framför. Den kommer troligtvis att försöka ta sig mot godisbiten – men enda sättet för hunden att få tillgång till den är att sluta streta, till en början bara för en sekund. 
– Ryggsäcken är grunden till att lära sig att varva ner och stanna kvar. Jag tränar det hemma i lugn och ro innan jag tar med mig övningen ut i andra miljöer, säger Eva och fortsätter:
– Hunden lär sig att om den hämmar sig själv så får den tillgång till det den vill ha. Då får man en hund som lär sig att lugn leder till aktivitet.

Även här gäller det att ha koll på vad du själv utstrålar, menar Eva. Är du cool så brukar det smitta av sig. Men glor du på hunden varannan sekund, eller om den gnäller och du stup i kvarten ropar åt den att vara tyst och sitta ner – då har du nog inte gjort din grundträning på promenader och i trygga miljöer.

Säg hej till en lukt
Om du har gjort din grundträning, och hunden har lärt sig att varva ner och vara lugn i många olika miljöer, har du förmodligen goda förutsättningar att få en hund som kan vila och sova gott i tältet. Men det finns så klart inga garantier för att ­hunden alltid kommer att hålla tyst om den hör ljud.
– Det hundar reagerar mest på är när det är lugnt och tyst länge, och sedan kommer det ett ljud. Det är inte konstigt att de reagerar och larmar då. Har du en hund som är avlad för att larma så får du nog leva med det. Jag är inte heller tvärsäker på att jag vill att min hund ska vara tyst i alla lägen. Men det är en sak att larma och en sak att gå bärsärkagång och härja runt i tältet, säger Eva.

Det finns förstås även andra lägen där en del hundar kan vilja fara fram och ”härja”. Till exempel när den ser andra hundar. Möter du andra män­niskor och hundar på stigen så är det ditt ansvar att ta hand om situationen – och vara beredd på den. En enkel förebyggande åtgärd är att inte låta hunden vara längst fram i kopplet vid möten. 
– Då överlåter man ansvaret till hunden. En del hundar kan inte axla det ansvaret, och det kan föda en oönskad reaktion. Ser jag något som hunden kan reagera på är det bättre att jag frontar, att jag lugnt går längst fram och visar att läget är under kontroll, säger Eva Bodfäldt.

Träna på att skvallra
Det är inte ovanligt att hundar och hundägare hamnar i en ond cirkel när hunden går längst ut i kopplet, med känslan av att ha ansvaret för att styra upp den situation som närmar sig. När hunden­ sedan reagerar med utfall blir vi irriterade och arga – och vips har vi format mötena med negativa känslor. Som hade kunnat undvikas tidigt genom att inte ha hunden längst fram i kopplet. 

Att möta en person i skogen eller på fjället är något helt annat än att göra det på en gata i stan där det är massor av folk. Det är precis som med oss – vi hejar inte på folk när det vimlar av dem, men däremot när vi möter enstaka människor på en stig. Och även om din hund är glad i folk och bara vill störta fram och överösa andra vandrare med pussar, så är det inte alltid önskvärt. 

Så, vad kan jag göra för att kunna säga hej och föra ett kort samtal med andra utan att behöva kämpa med en vilde i kopplet?
– Jag lär in ett ”hej”, säger Eva. 

Genom att säga ”hej” och ge hunden en godis kommer den att förknippa ordet med en belöning hos dig – i praktiken blir det som en inkallning. Efter att ha börjat hemma kan du förflytta dig till andra platser, börja heja glatt på grannen (och kanske­ få en ny bekantskap på köpet). Fortsätter du så kommer du att få en hund som vänder sig till dig istället för till andra när du säger hej. 
– Man kan till och med säga hej till en lukt när man ser att hunden vittrar in den, säger Eva.

Det här påminner mig om en annan metod, som hon kallar för ”skvallerträning”. Det går kort sagt ut på att få hunden att vända sig till oss när en lockelse uppstår framför dem, istället för att springa iväg till det som drar. Träningen börjar med att plocka upp de tecken hunden uppvisar när ni är ute och går – se och belöna när hunden självmant stannar till eller vänder sig mot dig.
– Jag fokuserar inte på att avbryta hunden när den är ute och springer och ropa på den då. Istället­ belönar eller kallar jag in min hund när den stannar upp, men inte när den är för långt borta. Konsekvensen kommer att bli att hunden bjuder på att stanna mycket mer. Även när den hör eller får syn på något. 

Alla är inte äventyrare
Om du studerar hunden och ser vad som får den att stanna upp, så kommer du att bli bättre på att läsa den. Du kan också välja att särskilt förstärka vissa stopp som hunden gör – till exempel när den stannar upp för att den ser en annan hund eller vilt.

Att slänga in en riktigt bra belöning vid precis­ rätt tidpunkt, alltså när hunden stannat upp, kommer­ att vara betydligt mer effektivt än att skrika i panik för att förhindra att den sticker. Konsekvensen av träningen blir alltså att hunden vänder, tar kontakt och ”skvallrar” när den ser något den blir intresserad av. 

Min förra golden retriever, Lovis, var troligen Utemagasinets mest fotograferade hund genom tiderna. Hon var med på det mesta – både i Sverige­ och utomlands – och jag tror att hon älskade äventyr.­ Men kan det vara så att vissa hundar hellre  stannar hemma och slappar framför tv:n än följer med på vandringar och paddelturer?
– Jag tror att hundar är som vi. De har olika personligheter. Vissa är äventyrare, andra kanske gillar lugnet men vill ändå vara med, säger Eva Bodfäldt.

Hon konstaterar att hennes ena hund, Will-Ja, är lite av en ensamvarg men älskar att söka sig till utmaningar och tycker att det är roligt när det är lite svårt. Pike däremot har inget av det där, men gillar att mingla runt. Och oavsett typ kan det där med att faktiskt klara av hängbron, trots att den var lite läskig, vara stärkande för hundens självförtroende. 
– Att ligga lite på gränserna, där det är lite ­jobbigt, och ändå våga sätta ut foten, se att det bär, upptäcka att man klarar det – det tror jag inte är annorlunda för hundarna än för oss. Det här med stolthet tror jag inte är enbart människor förunnat.­ Gör de något strapatsrikt så kan man se att de blir lite malliga.

Med äventyr i sikte
Att vara ute mycket tillsammans, ta sig igenom saker, vila ihop – allt sådant stärker också banden mellan hund och människa. 
– Jag kan relatera till det i jakten också. Det är ju ett samarbete mellan hund och människa där vi har samma mål. Egentligen är det kanske mer naturligt för hundarna att vi går, äter och slår läger. Att vara ute på vandring är nog ett mycket mer naturligt sätt att leva än att gå en snabb promenad och sedan ligga och sova ensam resten av dagen, funderar Eva Bodfäldt.

Sedan beger vi oss till närmaste hängbro. Eva, Will-Ja och Pike går först, lugnt och behärskat. Efter går jag och Noora. Hon drar i kopplet, men jag är glad att hon överhuvudtaget vill gå över. Någon tvärnit blir det inte, men visst är det lite småläskigt när bron gungar. 

Vi övar några gånger till, och säger sedan hejdå till Eva och hundarna för att istället paddla ut till en av öarna där det är tillåtet att tälta. Noora tar det lugnt i kanoten ända tills vi närmar oss land. Då hänger hon över kanten med äventyr i sikte.

Här väntar en ny plats – en ö som vi har helt för oss själva. Bättre kan det knappast bli för en hundägare. Förutom den lilla detaljen att tidigare besökare har lämnat efter sig bajspapper och ett par väl använda kalsonger, som en nyfiken valp med utvecklad nos snabbt drar fram ur en buske. 

Noora tycker friluftslivet är toppen. Och jag börjar smida planer på att säga hej till doften av gamla kalsonger.