Att hitta en fin tältplats i det fria är ibland en utmaning. Här berättar vår krönikör Josefin Olevik om när hon försökte hitta den perfekta platsen vid Dalälven. Det gick inte riktigt enligt plan.
Jag och min vän E åker på cykelsemester varje år. Betar av landskapen. Vi har passerat 20 turer nu, några landskap har fått flera besök. Dalarna är ett sånt. Vi kommer båda från Falun och det är ju objektivt sett Sveriges vackraste område.
På cykelturerna är ingen natt den andra lik. Det är väl lite av charmen med fritältning, att det är oförutsägbart. Själva letandet efter tältplats är en hyfsat stor del av dagens rutin, sällan okomplicerad. Västkusten är värst, där är allt bebyggt. Men många delar av landet är fulla av åkrar, risiga sumpmarker och villor just där man skulle vilja sova.
Förra året började vi i Avesta och trampade norrut och jag hade en idé om att vi skulle följa Dalälven. I möjligaste mån. Att vi i alla fall någon natt skulle tälta intill det strömmande vattnet.
Det visade sig vara komplicerat. En av de sista dagarna cyklade vi längs älven genom småbyarna Husby, Landa och Översätra, och vägrade ge upp. Igenvuxet eller inhägnat överallt. Till slut knackade vi på i en sommarstuga för att i alla fall fylla på vattenflaskorna. Det var sent, vi var trötta, varma och aningen uppgivna.
Gubben som öppnade hette Göran och var mycket trevlig. Han erbjöd oss att slå upp tältet på hans gräsmatta, strax ovan vattenytan. Vi antog snabbt förslaget.
”Ett bad nu! Som vi drömt om hela dagen! Och sen lukta gott, laga mat och vila …”
”Bada?” Sa Göran. ”Det har vi aldrig gjort här. Det är brant ner till vattnet.”
Och det var det. Riktigt brant. Med massor av gräs, buskar och oidentifierbart ris.
Jag drog på mig bikinin, tog rena kläder under ena armen och necessären under andra. Letade väg. Hittade väl inte riktigt någon. Men det fanns en sophög som såg lite stabil ut. Ihoptorkad liksom.
Jag tog ett steg ut på den. Och ett till. Och sen gav den efter och jag for rakt igenom den torra ytan utför 180-gradersbacken och rullade ut i vattnet genom ett prunkande brännässlesnår.
”Vad gör hon i komposten?” hörde jag Göran fråga, på brett dalmål, medan jag föll.
Vad fanns kvar av den randiga bikinin som just försvann? Görans och E:s oroliga blickar kikade ut över krönet. Jodå, jag låg där i vattenbrynet med mina prylar kvar under armarna och vita blåsor som slog ut som lepra över kroppen.
”Du måste simma uppströms”, hojtade Göran. ”300 meter upp kan du ta dig iland”.
Men jag satt dum och stum. ”Mina saker då?”
Göran, närmare 80 år och rådig, vände om och älgade in genom dörren och hittade ett rep vars ena ände han kastade ner till mig. ”Knyt fast!”
Det gjorde jag. Och så halade han upp kläder och tvål och hårborste. Sen dök jag ner i älven och simmade som en broderad säl genom det mjuka, kyliga vattnet, som stillade både sveda och dumhet.
På stranden följde Göran min väg och jag hörde honom säga högt för sig själv: ”Jag gillar när det blir lite konstigt”.
E bara skrattade, så tårarna rann. Sen lagade hon mat. Jag var trött och omtumlad.
Hur var det nu med tältning? Vad var charmen med det oförutsägbara? Behöver man kraschlanda i brännässlor, för att nå en vändpunkt och hitta ett lyckligt slut på sagan? Kanske det.
”Kom in på kaffe i morgon bitti”, sa Göran och drog igen dörren om sig.
/Josefin Olevik
Josefin Olevik är fjäll-älskare, frilansjournalist, författare, och adrenalinjägare – i smyg. Är även kulla i stockholmsexil, med klippkort på fjällbussen Härjedalingen.