Vem har rätt till fjällen?

Djupa konflikter. Heta känslor. Olika åsikter om vem som har mest rätt till vidsträckta naturområden i norr. Finns det en framtid där friluftsliv och rennäring kan samexistera? Den frågan söker vi svaret på. 

Text: Karin Wallén

VI hade nog trott att vi skulle veta vid det här laget – hur Svenska Turist­föreningens närvaro i Jämtlandsfjällen kommer att se ut framöver. Men de förhandlingar med samebyarna som pågått i ett par år, är fortfarande inte klara och har nu pausats över sommaren.

Bakgrunden till att arrendeavtalen för fjäll­stationerna och fjällstugorna nu omförhandlas, är att antalet besökare i området har ökat och att same­byarna upplever att störningarna gör det betydligt svårare än tidigare att bedriva ren­skötsel. När länsstyrelsen för tre år sedan larmade om missnöjet, var det inledningen på många och långa sittningar med de fyra samebyarna i Jämtland­Härjedalen för STF:s generalsekreterare Maria Ros Hjelm. Sedan dess har mycket hänt bakom stängda dörrar, men vilka förändringar STF kommer att föreslå i sin nya ansökan vet vi inte i skrivande stund. 

Blir det mindre service på fjällstationerna? Färre stugor? Rentav någon station som avvecklas? Något annat sätt att begränsa antalet besökare i området? Många är de som undrar hur förslagen kommer att se ut. 

Maria Ros Hjelm kan ännu inte säga något om hur diskussionerna gått, men hon medger att det är en historisk­ situation för STF. I grunden handlar det om organisa­tionens syn på sin roll i fjäll­världen, och hur den påverkar rennäringen. 
– Vi kan inte göra allt. Men vi kan göra det vi har rådighet över, säger hon, angående att same­byarna känner sig trängda.

I friluftskretsar råder både oro, hoppfullhet och en viss mån av ”popcornpoppning” i väntan på nytt avtal och vilka reaktioner det kan utlösa. Men det är inte bara i Jämtland som diskussionerna går högt och lågt om hur man ska hantera intressekonflikter i fjällvärlden. Faktum är att det bubblar, rentav kokar, lite här och där. 

Vi kan omöjligen redovisa allt i den här artikeln, eller låta alla komma till tals – så stor är frågan. Dessutom är den glödhet och känslig, vilket gör att vissa personer vi har pratat med inte vill uttala sig med namn i Utemagasinet. Bilden vi ger kan omöjligen vara fullständigt komplett eller rättvis ur allas perspektiv, men vi vill i alla fall göra ett försök att besvara grundfrågorna: Vad handlar allt det här egentligen om? Vilka intressen krockar? Och hur kan konflikten lösas? 

Friluftslivet får anpassa sig
För Arne Omma, ordförande i Handölsdalens sameby i Jämtland, är det självklart vilka som ska anpassa sig – och det är inte renarna och ren­näringen. Renbetesfjällen i Jämtland är sedan 1886 samebyarnas lagstadgade åretruntmarker, och övriga aktiviteter i området får inte utgöra en ”avsevärd olägenhet” för rennäringen. 

Just Handölsdalen kan beskrivas som själva epicentrum för de senaste årens debatt om ett bitvis för hårt besökstryck i fjällvärlden. Här finns Jämtlandstriangeln, en ganska lätt men samtidigt spektakulär vandring mellan de tre fjällstationerna Storulvån, Sylarna och Blåhammaren. Besökaren erbjuds enkel logistik, praktisk bekvämlighet och god mat och dryck, i kombination med mäktiga vyer. Inte konstigt att ”triangeln” har lyfts brett i media och hamnat på mångas önskelistor.
– Det är helt enkelt för mycket folk på för liten yta, och det är vi som får betala priset för det. Det är en självklarhet att friluftslivet ska anpassa sig till rennäringen. Inte tvärtom, säger Arne Omma. 

En sameby är inte en by i vanlig mening, utan dels ett större geografiskt område där renskötsel­ bedrivs, dels en ekonomisk och administrativ­ samman­slutning bestående av renskötarna i området. Handölsdalens sameby sträcker sig från norska gränsen vid Storlien, via ett brett område kring Sylarna och Storulvån, söderut via Vålå­dalen, Ljungdalen, Vemdalen och ända ner till Sveg i Härjedalen. Här har alltid funnits fint vinterbete i skogarna, men både fler och större kalhyggen och konsekvens­erna av klimatförändringarna gör tillgången på lav – som renarna normalt äter vinter­tid – allt mer sårbar. Då blir det än viktigare att sommar­betet inte blockeras, och att renarna får betesro.
– När det är så mycket folk som rör sig i fjällen­ så sätter de renarna i rörelse hela tiden. De får inte ro att äta upp sig. Vi ser det på slaktvikterna, säger Arne Omma. 

Han säger också att omkostnaderna för att samla ihop renarna när de splittras har blivit högre. När besökare säger att de inte ser till några renar beror det ofta på att de redan stuckit, menar han. De håller­ sig undan människor så gott de kan. 

Arne Omma tycker att det största felet som gjorts är att Länsstyrelsen, kommuner och andra (bland annat STF) har marknadsfört området för hårt. Under senare år har man också utvecklat­ ­servicen i området, till exempel genom att öppna en ny restaurang på Sylarnas fjällstation. Det innebär fler transporter och – potentiellt – fler besökare. 
– Det här borde ha bromsats redan för 50 år sedan. Det har varit vi som har anpassat oss, men vi kan inte fortsätta bedriva renskötsel om det inte blir någon förändring. Den enda lösningen är att få ner antalet besökare, säger Arne Omma. 

Rasad bro gav betesro
Jonas Kråik, tidigare ordförande i Handöls­dalens sameby, är inne på samma spår. Han minns hur renarna alltid gick och betade runt Sylarna och Blåhammaren förr. Nu trycker de sig ut mot andra håll istället. 
– Helags är ett område där de trivs gott fort­farande, även om det är störningar där också. ­Egentligen är det försommarland, de är där i maj-juni och en bit in i juli, sedan vill de västerut. Men då tar det stopp vid Sylleden, på grund av för mycket folk, säger Jonas Kråik.

Familjens kalvningsområde var tidigare runt Snasahögarna, men eftersom fler rör sig på skidor i det området i slutet av april och in i maj då det är kalvningstider, har man börjat flytta renarna söderut. Jonas Kråik konstaterar att det är en hel vetenskap att försöka förklara vad de störs av, hur det varierar över årets månader och beroende på ­vilken miljö de för tillfället befinner sig i. 

Men det är tydligt att det gör skillnad när ron infinner sig, menar han. När hängbron över Handölan­ rasade för ungefär sex år sedan och aldrig­ byggdes upp igen, ledde det till betydligt färre besökare på sommarleden mellan Storulvån och Gåsen. Därför är det nu fler renar som håller sig i den dalen i början av sommaren. Där får de lugn och ro, tills det blir för varmt och de behöver ta sig upp på fjälltopparna för svalka. 

I debattklimatet, däremot, råder vare sig lugn och ro eller svalka. Både Jonas Kråik och Arne Omma upplever att det senaste årets spekulationer kring STF:s markförhandlingar – och Renmarks­kommitténs delbetänkanden, som vi kommer in på nedan – har lett till en allt mer infekterad situation­ i närområdet.
– Det här har spårat ur. Det har blivit så mycket hat mot samebyn och det har skapat rasistisk stämning­ i Jämtland. Jag känner faktiskt att det är helt omöjligt att få folk att förstå vad som är problemet för rennäringen. Det slutar ändå med att de hänger ut oss som bakåtsträvande idioter som förhindrar en utveckling av samhället, säger Arne Omma.

”Vi finns också här”
Åsikterna om rätten att utöva sina intressen i fjällvärlden, privat eller som företagare, har lett till en kraftigt ökande polarisering i områden där rennäring bedrivs. I det allt högre tonläget ställs grannar mot grannar, kultur mot kultur, näring mot näring. Men framför allt ord mot ord. 

I bland annat tidningen Affärsvärlden framförs argumentet att ren­näringen inte är hållbar utifrån ett näringspolitiskt perspektiv, och att det därför är orimligt att den ska ha så pass stort inflytande över nästan hälften av Sveriges yta. Detta bemöts från samiskt håll med argumentet att rennäring inte är vilken business som helst, utan en bärande del av den samiska kulturen – som svenska staten har en skyldighet att främja, inte minst enligt Europa­rådets ­ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. 

Utemagasinet har pratat med ett flertal boende och företagare i fjällnära områden, och många är noga med att påpeka att de ser ett stort värde i den samiska kulturen, och att de vill bevara den, men menar att man måste kunna diskutera proble­matiken på ett sakligt sätt. Många undviker att ge sig in i debatten, av rädsla för att anses som rasist. 

Men det finns också de som pratar öppet om den oro de känner inför framtiden, bland annat i lokalpressen och intresseorganisationer inom jakt och fiske. Hashtaggen #vifinnsocksåhär spreds som en löpeld i början av sommaren, framför allt bland jägare och fiskare i Norrlandslänen. Med personliga bilder från favoritfjällen – en plats där man kan andas och landa i sig själv – beskrevs oron för att allt fler samebyar ska få kontrollen över de gemensamma markerna. Detta efter den uppmärksammade Girjas­domen 2021, då Högsta Domstolen­ gav Girjas sameby i Norrbotten upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske ovanför odlingsgränsen inom samebyns område. Det gör att de innehar rätten att på statlig mark utöva jakten och fisket själva, och att sälja vidare rätten till andra. 

Djungeltelegrafen går het
Efter Girjasdomen beslutade regeringen att tillsätta en parlamentariskt sammansatt kommitté, Renmarkskommittén, som nu utreder förslag till en ny rennäringslag som ska ersätta den nuvarande från 1971. Kommitténs arbete ska vara klart i maj 2025, men senast den 31 i augusti i år kommer ett delbetänkande. 

I väntan på detta har djungel­telegrafen gått het om att kommitténs medlemmar, som består av representanter för samtliga riksdagspartier, är oeniga. Och oron inför vad den nya rennärings­lagen kan komma att innebära är stor i trakterna som berörs. Framför allt pratas det om rätten till jakt och fiske, men det finns också farhågor om att den allmänna tillgängligheten till fjällen i förlängningen riskerar att inskränkas.

I Abiskofjällen har Transport­styrelsen gått på samebyarnas linje de senaste två vintrarna, och satt tillfälligt stopp för heliskiing i vissa områden under en del av vårvintern.­ Det har inte bara fått lokala turism­företagare att reagera, även Kirunas dåvarande kommunal­råd Gunnar Selberg rasade när beslutet­ kom – han ansåg att Transport­styrelsen ryckte undan mattan för besöksnäringen. 

Mellan privatpersoner på olika sidor liknar det ibland ett skyttegravskrig med sociala medier som vapen. Beskyllningar och onda aningar haglar, men vad som är sant eller rimligt är ofta svårt att avgöra. Samtidigt tycks kontakten och dialogen mellan­ samebyarna och arrangörer av friluftsliv och motionslopp i flera fall ha försämrats radikalt. Ett par arrangörer som tidigare inte haft några problem­ att få tillstånd för evenemang i fjällvärlden,­ men nu stöter på patrull, är Fjällmaraton i Jämtland och Fjällturen i Härjedalen. 

Plötsligt stopp för fjällopp
Bakom MTB-loppet Fjällturen, som består av olika sträckor i fjällterrängen mellan Funäsdalen och Ramundberget, står bland andra skidkommentatorn­ Anders Blomquist. Största delen av loppet går över privatägd mark och under tio år hade arrangören­ inga problem att också få tillstånd från läns­styrelsen för den del som går på renbetesland, då planeringen gjordes i samråd med den berörda samebyn. Anders Blomquist upplevde det som förtroendefulla samtal där tid, bana och information till gäster anpassades för att fungera bra. 

Men för två år sedan tog det stopp. Samebyn sa nej, och Länsstyrelsen följde den linjen. Loppet­ kunde ändå genomföras till sist, med en annan bansträckning som godkändes av samebyn. Förra året, däremot, fick man lov att ställa in efter att tillståndet förhalats i flera månader.  
– Det är ett ganska stort lopp, så det går inte att hantera och genomföra på ett bra sätt med så kort framförhållning. Till årets lopp tog det över ett halvår att få tillstånd för en endagstävling. Det är ohållbart med en sådan hantering om vi ska klara av att ordna bra arrangemang, säger Anders Blomquist.

Han tror att flera saker kan ha bidragit till den ändrade inställningen till fjälloppet. Både besökstrycket under pandemin (loppet ställdes­ dock in av smittskyddsskäl 2020, och bidrog alltså inte till fler besökare den sommaren) och diskussionerna kring Girjasdomen kan ha ­spelat in. Men han tror också att den nya så kallade konsultationsordningen kan göra det svårare att komma fram till gemensamma lösningar lokalt. Konsultationsordningen är en ny lag som gör att statliga myndig­heter, och snart även kommuner och regioner, måste konsultera­ representanter för det samiska folket innan beslut fattas som kan få särskild betydelse för samerna. Enligt den vägledning­ som Sametinget tagit fram ska man i lokala ärenden både konsultera den aktuella samebyn och Sametinget. 
– Vår erfarenhet är att Sametinget kanske har den större frågan som prioritet och inte bryr sig om enskilda ärenden på samma sätt som en lokal sameby. I det lokala samhället känner man varandra­ och vet vad olika evenemang bidrar med, och ­vilket besvär de eventuellt kan skapa för rendriften, säger Anders Blomquist. 

Han menar att loppet betyder mycket i Funäsdalen, dels för bygdens företag, dels som den viktigaste intäktskällan för idrottsföreningen som samlar områdets barn i aktiviteter. Under tidigare år då Fjällturen genomförts har det inte varit några problem, då renarna inte rört sig vid bansträckningen inför loppet. Loppet genomförs när kalvmärkningen är klar och bansträckningen på renbetesland går till större delen längs en grusväg där många besökare rör sig i juli oavsett ­evenemang eller inte. 
– På små orter behöver man hjälpas åt för att det ska bli bra, men nu ökar konflikterna från alla håll. Vi vill vara en positiv kraft som ordnar Sveriges­ vackraste cykeltävling – till glädje för deltagare, ortsbor, näringsliv och besökare, säger Anders Blomquist, och fortsätter: 

– Men vi måste komma överens lokalt, för att det inte ska bli en avsevärd olägenhet för ren­näring och markägare, skapa långa köer i butiker eller ställa till problem för andra i området. Det är jag säker på att vi ska klara av framåt. Alla förlorar på den höga konfliktnivån.

Inte nöjd med Länsstyrelsen 
Även Patrik Nordin, som sedan 2005 har arrangerat­ Fjällmaraton i Jämtland, upplever att dialogen med samebyn brukade vara bra inför loppet – i hans fall fram till för fyra år sedan. 
– Tidigare tyckte samebyn att det var bra att vi var just på Ottfjället, och att vi gjorde en led så att folk höll sig till den. Under 14 år fick vi aldrig höra att vi utgjorde någon störning.

Patrik Nordin hävdar att han aldrig sett mer än en handfull renar på Ottfjället, och betonar att han aldrig skulle förlägga loppet till kalvnings- eller kalvmärkningstider. Något som tidigare varit överenskommet utan problem. 

Men inför ansökan om tillstånd för 2019 års Fjällmaraton meddelade en dåvarande jurist på Länsstyrelsen Jämtland-Härjedalen att om same­byn skulle säga nej, så skulle det bli avslag. Same­byn hörde därefter av sig och erbjöd sitt ”ja” mot att Patrik Nordin betalade en summa pengar som de menade skulle gå till helikopterspaning efter renar i samband med loppet. Nordin betalade­ samebyn två år i rad – något han tidigare berättat om i Affärsvärlden, som granskat ärendet. 

Arne Omma i Handölsdalens sameby vill inte ge någon kommentar men Ian Kindstrand, som idag är jurist på Länsstyrelsen Jämtland-­Härjedalen, bekräftar att han känner till den tidigare betalnings­uppgörelsen. 
– Ja, jag känner till det. Men det där är överenskommelser som länsstyrelsen står utanför, säger han, och fortsätter:

– Samebyn får alltid yttra sig och förklara vad som är en störning och varför. Det blir ett yttrande som vi tar in, men vi är inte bundna av det.

Inför årets Fjällmaraton fick Patrik Nordin i ­början av sommaren godkänt för loppet som går första torsdagen i augusti (100 kilometer, 200 ­deltagare) men avslag för loppet på lördagen samma vecka (45 kilometer, 800 deltagare). I skrivande stund väntar han på myndighetens bedömning av fem nya ansökningar som han skickat in.
– Jag vill ta reda på när ett arrangemang går från att inte vara en avsevärd olägenhet för rennäringen till att vara det. Är det vid 300, 400, 500, 600 eller 700 deltagare? Vi lockar besökare till vårt område och bidrar till att hålla bygden levande, och det säger man att man vill från myndigheternas håll också. Ändå blir vi ständigt motarbetade.

Lagen behöver förändras
Ian Kindstrand, som också är den som har jobbat med STF:s markförhandlingar, hoppas att den nya rennäringslagen ska ge bättre vägledning i hur man bedömer vad som är en ”avsevärd olägenhet”. Enligt flera källor kan bedömningarna se väldigt olika ut från län till län. 

En lag är alltid präglad av den tid då den tillkom och av vad som var statens intresse just då. När den förra rennäringslagen kom för drygt 50 år sedan skulle den stärka samernas rättigheter, och syftade bland annat till att öka antalet renhjordar för att förbättra den ekonomiska avkastningen. 

Som ett erkänt urfolk i Sverige har samerna särskilda rättigheter att utöva sin kultur och sin traditionella näring i de områden de verkat i under årtusenden. Men idag står 90 procent av samerna i Sverige utanför same­byarna, och av de tio procenten­ som är medlemmar i en sameby kan inte fler än omkring 200 personer leva enbart på rennäringen, enligt beräkningar som utgår från att en person behöver 300–500 renar för att kunna försörja sig. De allra flesta jobbar således med annat. 

Ändå förfogar samebyarna över renbetesmark som uppgår till ungefär hälften av Sveriges yta. Det är något som ofta påpekas som en orättvis fördelning av vem som har ”rätt” till marken. 

Naturen tillhör oss alla
När Högsta Domstolen tillerkände Girjas sameby rätten till småviltsjakt och fiske, var det på grund av ”urminnes hävd” – att samerna som erkänt urfolk anses ha företräde till de marker där de levt och verkat under årtusenden. Rennäringen har ett starkt lagskydd, men finns det någon lag som skyddar det rörliga friluftslivet?
– Det får man nog säga att det gör. I Sverige har vi ju allemansrätt, säger Nils Hallberg som är jurist på Naturvårdsverket. 

Han är väl bevandrad i friluftslivets lagar och regler, och rabblar enkelt att allemansrätten ingår i andra kapitlet, femtonde paragrafen i regeringsformen, som är en av våra grundlagar. 
– I sista stycket står att oavsett äganderätt har alla tillgång till naturen med stöd av allemans­rätten. Punkt. Allemansrätten är alltså grundlagsfäst och skrivningen i lagen pekar också på att den ska vara gratis. Du kan inte ha synpunkter på eller ta betalt för att jag är på din mark. 

När det gäller för högt besökstryck kan länsstyrelsen förbjuda allemansrättsligt tillträde till ett område, om man anser att det behövs av bevarande­skäl. Men denna möjlighet finns bara i natur­reservat och får endast användas när det är befogat. 

Nils Hallberg nämner Blanktjärn i Vålådalens naturreservat, som efter virala inlägg på Instagram och Youtube lockade så mycket folk att man inte såg någon annan utväg än att stänga av tillträdet till sjön för att skydda miljön. Däremot kan inte vanligt friluftsliv förbjudas i renskötselområden, så länge det inte utgör en ”avsevärd olägenhet”. 

Om friluftslivet på vissa håll i landet anses ställa till problem för rennäringen, kan man på andra håll hitta exempel på det motsatta. Mikael ­Kuhmunen, ordförande i Sirges sameby i Norrbotten, är inne på det. Här har samebyn ett större geo­grafiskt område än i exempelvis Handöls­dalen, och besökstrycket är mindre – även om det bitvis har ökat, framför allt vid den fotovänliga klippan Skierfe med utsikt över Laitauredeltat i Rapadalen. Men inom samebyns område finns också andra potentiella hot mot rennäringen i form av vindkraftverk, skogsbruk och gruvnäring. Inom national­parkerna Padjelanta, Stora Sjö­fallet och Sarek är man dock fredad från den typen av industrier. 
– På ett sätt kan man se turisterna som vår största tillgång. Ingen hade tyckt att det är värt att ha en nationalpark om man inte fick beträda området, säger Mikael Kuhmunen och tillägger: 

– Man ska också komma ihåg att vandrings­turism stör rovdjur. Rovdjur är mer rädda för människor än vad renar är. Så jag ser vandringsturismen som en tillgång. Och jag tror ingen far dit för att förstöra. Stör man så är det av okunskap. 

Men en sak ångrar han.
– Vi har själva tagit beslut om att inte använda motorfordon inom Sarek, men vi sa ja till att vandrare­ får släppas av med helikopter inne i nationalparken. Tyvärr visste vi inte då vilka ­kon­se­kvenser det skulle få.

Mikael Kuhmunen har själv sett hur renarnas­ vandringsmönster förändrats vid avsättningsplatsen, där helikopterflyg med särskilda tillstånd alltså kan landa trots att det generellt råder landningsförbud i Sarek. De renar som stoppats och skrämts en gång kanske återkommer några dagar senare – men händer då samma sak igen så ändrar de sina vandringsmönster. 

– Det gör att de tar andra vägar för att nå sina höstbetesmarker. I värsta fall kommer de in på andra samebyars områden, vilket leder till konflikter om betet och ökade kostnader för oss som måste hämta dem, säger Mikael Kuhmunen.

När landningstillståndet skulle förlängas sa ­Sirges sameby nej och hänvisade till GPS-data från en ren med sändare. Länsstyrelsen valde ändå att tillstyrka tillståndet, och samebyns överklagan avslogs.
– Vi vill få bort en enda störning, men de lyssnar­ inte på oss. Därför kan jag ha förståelse för same­byar som säger nej till allt. Säger man ja en gång är det som att man inte får ändra sig, även fast man ser de negativa konsekvenserna. 

Raka puckar i Oviksfjällen
Vi har hört exempel från flera platser där dialogen och samarbetet försämrats mellan samebyar och andra aktörer på senare år, inte minst i Jämtland-Härjedalen. Men här finns också en positiv ­motkraft till den negativa trenden. 

I Oviksfjällen, runt hörnet från Bydalen, ligger­ Gräftåvallen – en mindre skidanläggning med samma liftkort som sin granne och ett stort längdspårsystem. När Bergs kommun bestämde sig för att uppmuntra till utveckling av Gräftå­vallen ville de göra det på ”rätt sätt”, med fokus på långsiktig hållbarhet. Med ett öga på hur besöks- och rennäringen kommit på kant med varandra på andra håll i länet, bestämde man sig för att bjuda in både Tåssåsens sameby och andra lokala aktörer till ett projekt som fick namnet ”Hållbar utveckling i Oviksfjällen – på gemensamma hållbara premisser”.
– Vi tycker att det har varit väldigt bra. Det har varit högt i tak och raka puckar, säger Nicklas­ Johansson, ordförande för Tåssåsens sameby.

Under två år har samebyn träffat representanter för andra intressen i området – lokala skoterklubben­ och skidklubben, samfällighetsföreningar, kommunen och turismföretag – för att gemensamt komma fram till hur destinationen och fjäll­turismen ska kunna utvecklas hållbart. I arbetet med projektet möttes alla parter på ett sätt de aldrig gjort förut. 

Steg för steg har förtroende och förståelse byggts upp mellan deltagarna, och man har en helt annan kontakt idag än man hade tidigare. Bland annat har samebyn berättat hur deras renskötsel bedrivs i området och vilka tidpunkter och områden som är extra känsliga för störningar, så att de som jobbar­ med turismen kan förhålla sig till det och föra informationen vidare till besökarna.
– Vi kan bara rekommendera. Vi kan inte förbjuda. Men jag tror ändå de flesta vill göra rätt, bara de vet hur, säger Nicklas Johansson. 

Han suckar lite när vi kommer in på hur tongångarna gått inte minst på sociala medier på senare tid, och menar att en del påståenden är överdrivna. 
– Vi vill ju inte stänga fjällvärlden. Det är inte vad det handlar om. Och jag tror att turistnäring och rennäring kan samsas sida vid sida, bara man har en dialog.

Fler aktörer i fjällen
Nu när projektet officiellt är avslutat är meningen att samarbetet och kontakten ska fortsätta, och ett gemensamt kommunikationsarbete är redan igång för att se till att rätt information når ut till besökarna. Tåssåsen är redan relativt aktiva på sin Facebooksida, där man påminner om när det är dags för till exempel kalvning, och hur man som besökare bör bete sig. Planen är att aktörerna i området ska sprida samma budskap för att undvika onödiga krockar på fjället, och informera om hur man kan visa hänsyn.
– Jag tycker faktiskt folk lyssnar på det vi säger och skriver. Man kommer väl inte åt 100 procent, men kan man få en större majoritet att förstå allvaret så har vi kommit någonstans, säger Nicklas Johansson. 

Ledare för utvecklingsprojektet i Oviksfjällen har varit Daniel Wolf-Watz, som tidigare arbetade med nationalparksprojektet i västra Jämtlandsfjällen. Tanken var att nationalparken skulle kunna utgöra ett verktyg för att bättre anpassa fjällturismen till de lokala förutsättningarna, så att den inte skulle gå ut över vare sig natur, kultur eller renskötsel. Projektet lades ned efter några år, någon nationalpark etablerades aldrig – och kvar blev frågan om hur områdets utmaningar skulle angripas. I det sammanhanget blev projektet i närliggande Oviksfjällen en intressant fortsättning, menar Daniel Wolf-Watz:
– Om vi inte har områdesskyddet som verktyg, vad kan vi då göra för att hantera situationen? Vem ska ta taktpinnen och försöka lösa de intresse­konflikter som finns eller kan uppstå?

Han tror att en anledning till att det uppstår konflikter idag, är att det finns fler aktörer i fjällen jämfört med förr. Och aktörerna har olika ingångar till landskapet de verkar i. 
– En del är lokalt förankrade aktörer, andra inte, och de har begränsad kontakt med varandra. Man verkar i samma geografiska område men är uppe i sitt eget, säger Daniel Wolf-Watz.

Han är övertygad om att svaret på hur man ska lösa och förebygga konflikter stavas samverkan. Genom samverkan kan man öka kunskapen om varandras verksamheter, bygga tillit och arbeta mot gemensamt satta mål. 

Renarna är en attraktion 
När det gäller besöksnäringen i fjällen tycker Daniel Wolf-Watz att man också måste vara medveten om renskötselns bidrag till den miljö som turister vill ha. 
– Tänk dig Jämtlandsfjällen utan renar. Det skulle vara ett nerköp för alla som besöker området.­ Renarna är en attraktion i sig – och är det ett öppet fjällandskap vi vill ha så behöver det betas av renar.

Daniel Wolf-Watz är övertygad om att fjäll­turismen och renskötseln skulle kunna vara ömsesidigt stödjande på det viset att renskötseln bidrar till områdets attraktivitet – och att den organiserade turismen fungerar som en besöksförvaltning, med möjligheter att styra och informera besökarna.

Projektet i Oviksfjällen har identifierat fyra faktorer för att kunna utveckla en hänsynsfull turism: plats, tidpunkt/period, aktivitet och antal människor. 
– Det räcker långt att ha ett rätt när det gäller dessa, säger Daniel Wolf-Watz. 

Han konstaterar att det inte behöver vara så komplicerat att förhålla sig hänsynsfullt till renskötseln. Men för att lyckas behövs riktiga forum där man kan mötas och prata om vad som ­fungerar och inte. 
– I Oviksfjällen samverkar man för att undvika stora konflikter i framtiden. Men även där det redan är konflikter är det samverkan som behövs. Man kan inte bota icke-existerande kommunikation med icke-existerande kommunikation. 

Självkritik inom STF
Maria Ros Hjelm tillträdde som generalsekreterare­ för Svenska Turistföreningen för tre år sedan men hade även tidigare suttit i ledningsgruppen. Ändå blev hon förvånad när hon började prata med samebyarna. 
– När jag hade mitt första riktiga möte med en av samebyarna så var det otroligt jobbigt att höra hur dåliga vi har varit på att ha en dialog. Det har funnits samtal mellan STF och same­byarna, men det har varit i specifika situationer. Ofta har det varit när vi behövt deras medgivande till något, till exempel att bygga ut. Men däremellan har det inte funnits någon löpande dialog, säger Maria Ros Hjelm.  

Under de första mötena lade hon allt vad markupplåtelser och förhandlingar heter åt sidan för att istället bara lyssna, lära och försöka förstå hur renarna och rennäringen fungerar. Hon säger att hon idag har betydligt större förståelse för komplexiteten i renskötseln och att det har varit viktigt att få igång en dialog med samebyarna – inte bara på grund av markförhandlingarna. Det handlar om hela hållbarhetsbegreppet, som organisationen nu tar ett nytt tag om. 

På riksstämman 2022 gjordes en uppdatering­ i stadgarna, och STF formulerade att ett av de övergripande målen med sikte på 2030 är att organisationen ska vara drivande i den hållbara omställningen av såväl turism som friluftsliv. Det är kanske inga oväntade ord, men Maria Ros Hjelm kallar det ändå för ett skifte.
– Om vi genuint ska stå för det måste vi tänka efter hur vi påverkar andra aktörer i ett område. Vi vill bidra positivt till ett område, då måste vi vara lyhörda för när vi kanske inte gör det. 

Ökad polarisering oroar
Men det finns också de som ifrågasatt STF:s ­förhållningssätt till markfrågan i Jämtland-­Härjedalen.
– Jag har fått många samtal från människor som är ledsna och tycker att vi har valt att bara gå renägande samer till mötes. Att vi har glömt all annan lokalbefolkning. Det har vi verkligen inte. Men vi måste förhålla oss till den lag som råder, säger Maria Ros Hjelm.

Även hon har förstås sett och hört hur det bubblar­ och kokar i frågor om vem som ska ha makten över fjällvärlden, och hon är orolig för den polarisering hon ser i Sverige just nu. 
– Jag hoppas att Renmarkskommittén kan komma fram till något som gör att polariseringen inte eskalerar utan att vi faktiskt kan komma vidare. Men jag är inte avundsjuk på dem som sitter i kommittén, för det här är inga lätta frågor.

När hon träffade de stugvärdar som ska ha uppdrag i sommar berättade hon om vad som händer nu i STF, och om ledningens och organisationens förhållningssätt till att bedriva verksamhet i renbetesmarker. Några dagar senare fick hon ett mejl från en stugvärd som skrev att han tidigare saknat mycket av den inställning hon nu presenterade.
– Han var väldig glad över det faktum att vi som organisation vågar vara självkritiska och att vi nu väljer att vara lyhörda och föra en dialog med dem som riskerar att påverkas negativt av vår verksamhet i fjällen, säger Maria Ros Hjelm. 

Hon tillägger att STF:s intention är densamma som alltid – att tillgängliggöra de fantastiska kultur-­ och naturområden vi har i vårt land. 
–  Allemansrätten är fundamental. Den är det vi lyfter allra, allra högst. Men STF:s närvaro med till exempel fjällstationer där vi har restauranger och butiker, är inte skyddad i allemansrätten. Vi behöver hålla isär saker och ting. 

Läs mer: Gåsens fjällstuga stänger för gott