I sin nya krönika skriver Niclas Sjögren om huruvida friluftslivet är en mänsklig rättighet – eller ej: ”Men här vill jag ändå vara motvalls. Jag vill inte ha motordrivet friluftsliv. Jag vill ha kolhydrats- och fettdriven cykling och vandring. Utan tunga batterier eller, gud förbjude, fossilbränsleslukande motorer”.
Alla har rätt till ett bra friluftsliv. Visst låter det självklart. Men, är det en mänsklig rättighet till vilket pris som helst?
Vi kan väl vara överens om att allt rörligt friluftsliv påverkar naturen där det utövas. Vare sig det handlar om den försiktigaste paddlingen på Göta kanal eller den mest våldsamma helihikingen i känsliga fjällområden. Att vi påverkar naturen där vi drar fram ingår så att säga i konceptet, och kan rättfärdigas med att människor mår bra av friluftsliv. Det är därmed värt något för samhället, och då kan det få kosta något för naturen.
Förutom den direkta påverkan vår fysiska uppenbarelse innebär lokalt, så kan man föreställa sig att de redskap vi använder för att uppleva naturen i högre eller lägre grad påverkar planeten i ett större perspektiv. Ta cykeln, till exempel. Denna geniala uppfinning vars konstruktion möjliggör det mest energieffektiva sätt en människa kan ta sig fram på. Överlägsen som transportmedel till naturupplevelsen men givetvis även för att mer lösaktigt bara njuta av cykling – en aktivitet som också får anses vara enormt miljövänlig.
Ända tills tillverkarna kom på att elcyklar innebär världsfrälsning.
När dessa tillverkare ska marknadsföra elcyklar för pendling lyfter man gärna fram det positiva med att icke hurtbullar nu kan komma att cykla till jobbet istället för att ta bilen. Bra för den lokala miljön, folkhälsan och trängseln i urbana områden. Det känns lite motvalls att argumentera emot detta, även om jag personligen är övertygad om att cykling utan elmotor är ännu bättre för miljön och folkhälsan. Inte minst med tanke på de batterier dessa svintunga cyklar behöver och den blygsamma träning det innebär att cykla elassisterat.
När cykeltillverkarna sen ska locka outdoorpubliken att cykla med el kan man knappast peka på miljö- eller hälsoaspekten i marknadsföringen. Istället drämmer man till med att motor gör framfart med cykel roligare, detta eftersom man ”blir starkare” med elassistans och därmed kan cykla längre, brantare uppför och snabbare. Ett argument som tycks bygga på den gamla kända djurparksfilosofin: ”om inte djurparker fanns skulle många människor aldrig se vilda (och eventuellt utrotningshotade) djur i verkligheten, och därmed inte bry sig om dessa djur”. I cykeltappning blir det ungefär: ”med elassisterad cykling kan fler som annars inte skulle kunna njuta av actionfylld terrängcykling upptäcka detta”.
Samma argument skulle man kunna tänka sig när det gäller helihiking, alltså att ta helikopter ut i fjällen och sen vandra. Eller skoter. Eller fyrhjuling. Att addera ett motordrivet fordon får ju ut grupper av människor som annars inte skulle kunna njuta av relativt orörda vidder och fiskevatten.
Men här vill jag ändå vara motvalls. Jag vill inte ha motordrivet friluftsliv. Jag vill ha kolhydrats- och fettdriven cykling och vandring. Utan tunga batterier eller, gud förbjude, fossilbränsleslukande motorer.
Det är ingen mänsklig rättighet att alla, precis alla, ska få tillgång till precis all vildmark. Vi spar lite till de flitiga.
/ Niclas Sjögren
Niclas Sjögren är en av Utemagasinets mest seglivade medarbetare, tillika chefredaktör för vår systertidning Åka Skidor. Han gillar både fett och kolhydrater, samt att sätta sprätt på dessa.