Restauranger läggs ner, fjällstugan Gåsen stängs och öppettider minskar. Utemagasinets fristående krönikör Gunnar ”Kugge” Andersson kommenterar här STF:s beslut att dra ner på verksamheten i Jämtland/Härjedalen.
Detta är en krönika och åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Länsstyrelsen (staten) sade upp avtalet med Svenska Turistföreningen (STF) om nyttjande av mark i Jämtlandsfjällen, och nyligen nåddes en överenskommelse mellan STF och berörda samebyar. Svenska Turistföreningen stänger fjällstugan Gåsen, samt stänger restauranger och minskar antalet bäddar på två fjällstationer, samt stänger kvarvarande fjällstugor och stationer under för rennäringen känsliga perioder. Få friluftsvänner torde ha undgått beslutet. Än färre torde över huvud taget ha haft en aning om att förhandlingar pågick.
Beslutet har tagits i samförstånd med tre samebyar, vilket är högst positivt med tanke på att jämförbara frågor vanligen ältas i domstolar. Men, likafullt uppseendeväckande att staten – alltså markägaren – duckar och låter två juridiska personer/föreningar utse sig själva till uttolkare av lag.
Märkligt är också att STF representeras av dess nytillträdda generalsekreterare, vilken för Östersundsposten öppet deklarerar att hon dessförinnan varken varit i Jämtlandsfjällen eller haft någon nämnvärd kunskap om situationen. En företrädare som på fullt allvar påstår att det finns fler leder i Jämtland än i hela den övriga fjällkedjan. Anmärkningsvärt är också att staten och STF inte tydligt markerar allmänhetens rätt till gemensamt ägda fjällmarker.
En viktig förklaring torde vara STF:s milt sagt ansträngda ekonomi efter pandemin, fjälldivisionens ständiga förluster och att besökstrycket längs den berömda Jämtlandstriangeln hotar att spränga hela tillställningen. Således ett gyllene tillfälle att banta ekonomin och samtidigt godhetssignalera i frågor om etniska minoriteters rättigheter och miljövård.
Problemet är bara att signaleringen riktas mot opinionen i Stockholm, utan tanke på konsekvenserna för det lokalekonomiskt så betydelsefulla turismföretagandet, vilket därtill är beroende av statens och STF:s verksamheter. STF riskerar därmed att även fortsättningsvis uppfattats som huvudstadens postkoloniala resebyrå av lokalbefolkningen. En anomali bortom allmän påverkan.
Rennäringen är en viktig del av turistens fjällupplevelse och den har påtagligt störts av STF-turismen, som medvetet expanderats utan någon seriösare tanke på konsekvenserna. Därför är det mycket positivt när samsyn nu nåtts med drabbade samebyar. Myntets baksida är minskad tillgänglighet för de som bäst behöver STF – nybörjarna, de nyfikna som vill prova på.
Risken för en allt mer kaotisk fjällturism är också uppenbar. I mitt jobb följer jag noga några av Europas mest populära vandringsdestinationer och en sak är tydlig: husbilar och vild camping ökar. Hammockar och lättviktstält gör att allt fler packar eget boende i ryggsäcken och fullständigt struntar i lokala påbud med nedskräpning, avföring i varannan buske och miljöslitage som resultat. Med allemansrätten som argument finns det inget som hindrar den utvecklingen.
STF:s förhoppning är att bantad verksamhet i Jämtlandsfjällen ska få folk att vandra kring andra fjäll, vilket knappast kommer att ske. Jämtland är enklast att nå, utbudet är störst och mottagandet proffsigast. Resten kräver expeditionens logistik. De som bäst behöver STF:s ledning är givna förlorare.
/ Kugge
Gunnar ”Kugge” Andersson debuterade i Utemagasinet 1991 efter ett decennium i Åka Skidor, men på senare tid har det mesta handlat om vandring. Tvekar sällan inför att vara kontroversiell.
Läs mer:
Här bemöter STF Gunnar Anderssons krönika
Vem har rätt till fjällen?
Gåsens fjällstuga stänger för gott
