Ta cykeln ut i skärgården

Bikepacking – som vandring fast med cykel – vinner svensk mark i snabb takt. Vi packar våra cyklar i centrala Stockholm och trampar ut i ytterskärgården, där ett myller av grusvägar väntar. 

Text: Niclas Sjögren, Foto: Henrik Trygg

Att cykla med packning är såklart ingen ny uppfinning. Folk har säkert dragit iväg på utflykter i naturen sen velo­cipeden uppfanns i slutet av 1700-talet, eller åtminstone sen vi började få betalda semesterveckor under förra seklet. Men aktiviteten har helt klart fått ett uppsving de senaste åren, och plötsligt pratar alla engelska – trenderna stavas ”bikepacking” och ”gravel”. Några vettiga begrepp finns ännu inte på svenska, men de flesta förstår nog innebörden. 

Medan bikepacking talar om att du ska packa cykeln – förslagsvis med tält, kök och käk – och dra på tur över en dag eller flera, talar gravel om att det är grusvägar som gäller. Och här kan man verkligen snacka om att gå tillbaka till rötterna, eftersom all landsvägscykling givetvis bedrevs på grus innan asfalten uppfanns. Tour de France? Giro d’Italia? Just det, grus.

Nu ska tilläggas att du kan bikepacka på precis vilket underlag du vill, men de här båda trenderna kopplas ofta ihop. Så vill du, som jag, vara en ­riktigt trendig cyklist á la 2020-talet så slår du med fördel båda i en smäll.

 Vi anländer till Fiskartorpet på Norra Djur­gården den första helgen i september, för att montera väskor och packa cyklarna med utrustning för rullande friluftsliv. I ärlighetens namn behövs ganska mycket grejer för att komma igång med bikepacking, och utan möjlighet att låna för ändamålet designade cyklar, väskor och kläder hade det nog dröjt några år till innan vi kunde haka på trenden. Med någon sorts stil, i alla fall.

På rull över Stureplan

Fiskartorpet huserar, eller har huserat, en rad världskända företag i outdoorbranschen, som Patagonia, Lundhags, Fjällräven och Specialized. Och mitt under brinnande pandemi kom de två senare i samspråk – vilket resulterade i en gemensam kollektion med just bikepacking som tema. Man kan gissa att den svenska vandringsjätten såg en chans att nå cykelkonsumenten, och den amerikanska cykeltillverkaren var å sin sida ute efter vandrarna.

Sista riktiga sommarmånaden har precis klingat ut och hösten står för dörren. Men än är det kortbralla som gäller för cyklister. Vi rullar från Fiskartorpet genom Norra Djurgården, denna märkliga grönprunkande oas bara några slarviga tramptag från Stockholms mest pulserande kvarter. Dagens mål är Utö, en gemensam favorit i ytterskärgården med vacker natur och fina möjligheter för tvåhjulingar.

Grönskan byts snart mot trafikbrus och pampiga­ fasader när vi rullar över Stureplan och uppför Kungsgatan, själva epicentrum för huvudstadens nerv, med några av Sveriges mest förnäma adresser. Men vilka losers som sitter där och kråmar sig på uteserveringarna, i fåfänga försök att låtsas som att det är never ending summer. Vinnarna är ju vi, som denna fredag, den första i september, lämnar staden för att med egen muskelkraft ta oss till den närmaste vildmarken. Eller, vild och vild – lugnet kanske är en mer korrekt beskrivning.

Från Fiskartorpet till Årsta Havsbad, via broarna i Gamla stan …

En riktig cyklistlunch

Vi rullar genom Gamla stan. Under broar. Längs vattnet. Över Slussen med sina oändliga väg­byggen. Ut ur staden, bort från larmet. 

Redan några kilometer från Söders buller är det en annan värld. Vid Hellasgården, där du för övrigt hittar lite av Sveriges bästa stigcykling, stannar vi och stoppar i oss en stadig lunch. Fänkolskorv med potatismos – det är som om restaurangen fått instruktioner att göra något så kolhydrat- och fettrikt som möjligt. En perfekt måltid för vår lilla cykelgrupp.

När vi närmar oss Årsta havsbad faller ett svalt sensommarregn och vi får slugga oss igenom motvinden för att hinna till Silverpilen, båten som tar oss till Utö, där det åter är klart väder. Som så ofta i ytterskärgården den här tiden på året.

Jag blir förvånad, fast jag borde veta bättre: bara fyra mil cykling och 40 minuters båtfärd från centrala Stockholm hittar man den helt perfekta, lugna naturupplevelsen. Och att man gör det på en turistmagnet som Utö, som faktiskt är den ö i skärgården (utan fast landförbindelse) som har flest besökare – 200 000 per år, enligt Skärgårds­stiftelsens statistik. Men dessa ser vi inget av när vi rullar iland vid Gruvbryggan och bunkrar mat i butiken, innan vi rullar åt sydost med Stora sand som mål. 

Vi är minst sagt överlastade och ser knappast­ ut som de smartaste eller mest rutinerade bikepacking­människorna. Men fotograf Trygg gör oss tjänsten att inte föreviga när vi, med tunga ryggsäckar och matkassar, vinglar ut ur den lilla byn. Vi ska emeller­tid bara till vårt basläger och därifrån imorgon börja cykla ”på riktigt”. 

200 000 besökare utforskar Utö varje år, enligt Skärgårdsstiftelsen. De flesta av dessa dyker inte upp en helg i september.

Skjutfältet ligger öde

Grusvägen slingrar sig genom tallskogen och snart breder landskapet ut sig. Även om svensk beredskap skruvats upp efter Rysslands invasion av Ukraina så ligger Utö skjutfält helt öde och tyst när vi trampar vidare österut.

Stora sand, som det står på sjökortet – eller Storsand som många Utöbor kallar stranden – är nog en av skärgårdens och kanske till och med Sveriges snyggaste sandstränder. Den finkorniga sanden är givetvis en påminnelse om att inlandsisen drog sig tillbaka härifrån för drygt 10 000 år sedan, och att isälvsmynningen spolade ut sanden här. Ön är faktiskt inte äldre än 5 000 år, lite svindlande kanske om man betänker de övriga geologiska sensationerna som gjort Utö till en vallfärdsort för geologer. Här kan man förundras över att det gamla urberget går i dagen, berg som har två miljarder år på nacken. 

Det är de snyggt rundade klipporna och hällarna, som är så sköna att hänga på och ger landskapet den där karga yttterskärgårdskaraktären, som vi är så svaga för. Om man är det minsta intresserad av geologi kan man också fördjupa sig i de närmast unika geologiska formationerna på Persholmen på Utö, där magmatiska bergarter möter metamorfa (omvandlade) bergarter face to face, så att säga. Och det är något som gör geologer sjukt upphetsade.

Vi slår upp våra ultrakompakta tält ovanför sandstranden, precis vid eldstaden. En tydlig kallfront drar in. Hej ytterskärgården, hejdå sommaren.

Vi har alltså precis avnjutit den sista sommar­dagen, elden är igång och det bullas upp med nästan vulgära mängder mat och dryck. Köttig korv, chilipasta, västerbottenost, lök. Snabba nudlar.­ Broccoli, pesto, tomater. Chips. Mängder av chips. Rödpang. Cognac.

Små tält är sällan stora. Men relativt lätta jämfört med tunga tält.

En stor brasa råder bot på kvällsfrusna cyklistfingrar och -tår. Sen hade det varit bra att ha en varm sovsäck att krypa ner i.

Åtta grader i luften 

Kvällen blir allt krispigare. Josef och Elin badar. Åtta grader i luften men faktiskt 17 i vattnet. Vi andra två låtsas att vi har annat göra. När mörkret­ faller och elden falnar tornar Vintergatan upp sig ovanför oss. Inga ljusföroreningar når ut till Utös östra sida. Det är bara vi och stjärnorna som överblickar stranden. 

Natten blir kall. Jag fryser lite i min superlätta dunsovsäck som är gjord för sommarväder, lagad med silvertejp och har 35 år på nacken. Men ­vinnaren i dålig nattsömn blir den här gången Henrik. Hans enmanstält (halvmans, om du ­frågar mig) andades tydligen lika uselt som en liksäck (vilket tältet hade kunnat användas som, då han drog igen alla öppningar men tursamt råkade vakna strax innan han somnade in för gott på grund av syrebrist). Så det var bara att upp och hoppa, och försöka sova vidare under bar himmel med elden som värmekälla.

Ny dag, nya möjligheter. Nytt väder. Sen­sommarvärmen har övergått i sval höst. Fräscht. Efter sommaren är man ju lite sugen på att åter klä på sig. Jag cyklar upp till bageriet och köper levain. En enkel resa på nästan en mil – och jag behöver inte ens koppla på cykelns elassistans för att ta mig fram och tillbaka på mindre än 50 minuter. Limpan passar dessutom perfekt i sadelväskan, där jag igår hade tältet. 

Åtta grader i luften, 17 i vattnet. De -första höstdagarna, innan frånlandsvinden dragit igång, är ofta bad-konnässörernas julafton.  Stora sand lever upp till förväntningarna.

Ett tack till elmotorn

Lägret får stå orört över dagen och efter en lång frukost cyklar vi lätt packade i alla riktningar. Det finns förvånansvärt många mil grusväg och stig på Utö. En utflykt går till Ålö, som nås via en bro, och den lika sköna stranden där som går under det fantasifulla namnet Storsand. Eller möjligtvis Stora sand – för övrigt samma benämning som den lika vackra sandstranden på nästa ö söderut, Nåttarö. Man anar ett tema.

Vi trampar också genom gruvbyn, vilket i princip är ett måste om man besöker Utö. Små, hukande hus som minner om en svunnen tid, vilken också gjort spår i och med gruvschakten där man bröt bland annat järnmalm men även ovanliga mineraler. Äldsta belägget för gruvdrift härrör från mitten av 1500-talet, men det finns fynd som tyder på att man bröt järnmalm här så tidigt som på 1100-talet – i så fall svenskt rekord.

Ovanför baslägret flanerar vi bland de militära­ bunkrarna, pepprade av Kulspruta 58 samt Automatkarbin 4 och 5 under decennier. Några berghällar i närheten är med lite god vilja, och påhejning av fotografen, cykelbara.

Lördagen passerar lunch. Väderprognosen ser allt mer dyster ut. Snart är beslutet ganska lätt: vi drar tillbaka till civilisationen. Snabbt ihop med tält och städa av. Det är inte ens en mil till Waxholms­bolagets infrastruktur, som täcker skärgården så enormt bra året runt.

Jag trampar söderut till bryggan på Ålö. Och det bär mig emot att erkänna att cykelns elmotor förmodligen räddade situationen, så att jag hann med färjan hem till Nynäshamn. Elin, Josef och Henrik rullar norrut till Gruvbryggan på Utö, för att åka tillbaka till Årsta havsbad och därifrån cykla in mot huvudstaden.

Mer tid för lägerliv

En korthelg blev det. Snabbt, effektivt – och faktiskt effektfullt, med tanke på den snabba förflyttningen från stadsbrus till öde plats. Att med muskelkraft ta sig så långt bort på så kort tid, jämfört med exempelvis vandring, känns enormt effektivt.

Sen kan man ju tycka olika om olika aktiviteter, men cykling är de facto lite mer actionbetonat än att gå till fots. Några mil hit eller dit går så enkelt med cykel, vare sig du har el eller inte. Möjligheten till improvisation ökar. Utan cykel hade det inte blivit någon nybakt levain till frukost, till exempel. Och de snabba förflyttningarna ger mer tid för lugnt och skönt lägerliv.

Det har tre gått decennier sedan jag packade en cykel med campingprylar senast. Då var det på en rejäl mountainbike i början av 1990-talet, och vi cyklade (eller okej, släpade cyklarna) på Nynäsleden, Sörmlandsledens utstickare till Nynäshamn. Då visste vi inte att det vi höll på med skulle komma att kallas bikepacking 30 år senare och vara svintrendigt.

Men frågar du undertecknad är det en trend som är här för att stanna. Vad man än kallar den.