Krönika: ”Där sprack utedrömmen”

Vår krönikör Niclas Sjögren älskar verkligen sin dvärgpudel. Men … det finns ett par ganska rejäla men.

Jag älskar verkligen min hund. Men. Jag ­älskar verkligen inte det där med att ha hund. Jag sa nej ungefär 6 000 gånger. Och så sa jag ja kanske en halv gång, väldigt tyst. Men en fru i maskopi med en nioårig dotter­ vinner liksom alltid till slut. Dottern: ”jag lovar att gå ut med hunden”. Frun: ”och jag kan ha den på jobbet”. 

När jag fallit till föga haglade förslagen på hundraser, den ena mer långsökt än den andra. Grand danois. Jo jag tackar jag, vet ni hur mycket dom bajsar? Afgan då? Nej tack, världens minst intelligenta hund. Men beagle som är så gullig?­ Går bort, den drar på rådjur innan du ens ­hunnit tänka ”sätt på kopplet” (namnet lär dessutom härstamma från fornfranskans beegueule som betyder skrikhals). Fast finnspetsar är väl söta? Jo, supersöta men tack, jag har redan ­tinnitus. Labrador? Nej, dom blir feta och pälsen luktar apa. Dessutom måste vi köpa en hund som kan flyga i kabinen, det vill säga väger mindre än sju kilo, annars blir livet för begränsat.

Då bestämde jag enväldigt, eller var det en­faldigt: dvärgpudel. En helt perfekt sällskapshund som avlats för att vara lättlärd, gå vackert och ha som livsuppgift att ställa sig in hos människor. Mild mot allergiker. En hundras utan en enda dålig egenskap (jo, en enda, men den vill jag komma till senare som slutpoäng i denna krönika). Och en sån liten fjant kan ju vara med överallt. Önsketänker man. Lite skönt sådär. Utan koppel sådär. 

För det blev ju ändå jag som tog hand om hunden.­ Dottern tröttnade och frugan fick allt svårare att ta med hunden till jobbet. 

Jag upptäckte, när ansvaret allt mer gled över på mig, att jag märkligt nog förträngt hur det är att ha hund. Det är ju som att ha en bebis som aldrig växer upp. Motvilligt måste jag dock erkänna att jag älskade den där lilla skiten allt mer ju längre tiden gick, det är liksom oundvikligt. 

Men den mörka baksidan i den här kärleks­affären är ju utelivet. Eller rättare: det uteblivna utelivet. Hejdå klättring och alpin turåkning. Bye bye utförsåkning och skridskoturer. Godnatt swimrun och paddling. Adios både landsvägs-, gravel- och stigcykling. So long nationalparker stora delar av året. 

Om du gillar friluftsliv finns egentligen bara två typer av hundägande som är vettigt: 

1. Är du jägare? Skaffa jakthund.

2. Gillar du att åka släde? Skaffa draghund(ar).

Här någonstans måste jag kanske återigen betona att jag älskar min hund. Jag gör det. Ändå väger glädjen den sprider på intet sätt upp för de begränsningar den innebär. Jag ger den givetvis trots detta det bästa hundlivet som går att uppbringa. Det är inte hundens fel att vi tänkte fel. Den har ju inga dåliga egenskaper. 

Eller hur var det? Jo, jag träffade min granne ganska snart efter att vi skaffat hunden. Fem år sedan nu. Och grannen bara: ”men gud vad kul, jag hade en dvärgpudel förut. Underbar hund. Men den blev 21 år. De sista sju åren var den blind, döv och luktade en ganska aggressiv blandning av tandlossning och död räv”.

Jag vidhåller trots allt att jag älskar min pudel. Men att den har 16 år kvar, kanske fler än jag, känns ändå lite motigt. 

/ Niclas Sjögren

Niclas Sjögren är en av Utemagasinets mest seglivade medarbetare, tillika chef­redaktör för vår syster­tidning Åka Skidor. Han och söta Asta syns ofta mysa i hundrummet på redaktionen.