Uteliv: En stormtur i Lunndörren 

I fjol vintertältade 29-åriga Marcus Lindkvist för första gången – ocn snacka om rivstart. Han och två kurskamrater var ute i fyra dygn och fick känna på vindbyar på uppemot 25 m/s.

Berättat för: Anton Furuland, Foto: privat

”Jag, Anna och Robin, vi gillar verkligen att umgås – särskilt att klättra, tälta, åka skidor, topptura eller isklättra ihop. När vi läste till vildmarksguider på Campus Åre tränade vi en del vinterliv med turskidåkning och tältning, och på äventyret vi nu planerade var tanken att samla ihop all teori vi lärt oss och nyttja det i praktiken. Det blev ett slags mini­expedition på fyra dagar, skulle man kunna säga.

Vi började i alla fall vår skidtur i Vallbo, precis­ intill Vålådalen, och hade som plan att ta oss upp till Lunndörrspasset. Första dagen skidade vi längs vinterleden till Lunndörsstugan, och det var sannerligen drömlika förhållanden. Himlen var klarblå och det var helt vindstilla. 

Sen fick vi njuta av en otroligt vacker solnedgång, med sånt där blårosa skimmer som det kan bli en riktigt kall januarinatt. Skådespelet fortsatte under natten, det var jättemycket stjärnor och så ljust – vi behövde inte pannlamporna. Och som om inte allt det vore nog dansade norrsken över himlen. 

Nästa dag, när vi skulle in i själva Lunndörrspasset, skiftade vädret till raka motsatsen. Något vi också var förberedda på. När vi studerat väderprognoserna inför turen hade de spått genomsnittlig vind på 15 meter i sekunden och byar på upp till 25. 

Väderprognosen stämde, och vi valde därför att ha kvar vår tältplats vid stugan som ett basläger. Så vi lättade packningen och skidade mot passet, med tanken att återvända till tältet på eftermiddagen. Särskilt långt kom vi dock inte, det gick ruskigt långsamt att skida. Om jag säger att vi tog oss fram i en kilometer i timmen, då är jag till och med optimistisk. 

Vinden gjorde sitt, i synnerhet inne i själva passet. Det var riktigt kraftiga vindar som färdades ner i dalgången. Obehagligt? Nej, jag kände mig väldigt trygg i min egen förmåga och i sällskapet. Alla vi tre vet vad vi går för och har spenderat mycket tid tillsammans under utbildningen. Det var snarare jättehäftigt att få uppleva  det här vädret på fjället – många gånger stod jag bara och skrattade när vinden dånade på.

Men vinden var inte den enda prövningen. Vi fick också uppleva hur det är att röra sig i ofantligt dålig sikt. Jag visste knappt vad som var upp och ner, och blev i hög grad varse hur viktigt det är att kunna hantera karta och kompass.

Dagen därpå lämnade vi stugan och gick mot Pyramiderna, man liksom skråar på fjället norr om Stor-gröngumpen. Där var det kalfjäll och otroligt svårt att gå med pulka och full packning. Sikten återigen total whiteout, och så sidvind på det, men vi var noga med att ha nära till trädgränsen om vi skulle råka ut för några problem.

Till slut skidade vi in i skogen vid Grönvallen, och det blev knäpptyst. Vilka kontraster. Det var ungefär som att man tagit av sig en tjock ryggsäck när vinden och dess läte försvann. 

Vi slog upp tält i ett platt område med bra lägermark, omgivna av ett magiskt winter wonderland. Det hade drevat en hel del ner från kalfjället, så det var så mycket snö på träden.

För mig var det här första riktiga vintertältningen. Sommarfjäll har jag mer erfarenhet av, första turen var jag tolv år och besteg Kebnekaise. Väldigt jobbigt och tråkigt tyckte jag då, och svor på att aldrig återvända till fjällen. Det tog två år, sen var jag tillbaka … 

Har man inte vintertältat förut så är väl det här en ganska avancerad tur, men jag var som sagt väl förberedd och hade bra uppbackning av Anna och Robin som är vana vintertältare.

 Jag skulle nog säga att jag föredrar tältliv på vintern. Kanske för att jag är mer van vid sommarfjäll, och att nu få se fjällvärlden i vitt blev en oerhörd kontrast. Det är också ett annat lugn på vintern, i och med att färre tar sig ut, och både himlen och vidderna har ett helt annat skimmer. Nästa tur? Det blir en femdagars i Abisko, med Lapporten och omnejd.”