Sådärja. Nu har vår krönikör Niclas Sjögren säkrat en lycklig friluftsbarndom för yngsta avkomman.
Vad lämnar jag över för uteminnen till mina barn? Den frågan har jag ställt mig med ojämna mellanrum sedan jag blev farsa för första gången 1992. Det har känts stressande att hinna ge barnen tillräckligt med outdoorupplevelser. Inte minst på senare år, när man bombas med hurtiga uppdateringar på sociala medier, snärtiga reportage i Utemagasinet och till och med självhjälpsböcker som berättar hur okomplicerat det är att leva familjeliv ute i terrängen.
Alla ungar har ju rätt till friluftsliv, och de älskar att vara ute och campa, vandra, skida och paddla. Så det gäller att ligga i som förälder för att barndomsminnena inte enbart ska vara ett svart hål av intensivt skrollande på skärm.
Här kan jag dock förmedla en trösterik erfarenhet: Barns uppfattning om sin barndom bygger inte enbart på faktiskt inträffade händelser. Man minns nämligen mer det man matas med – det vill säga de vuxnas berättelser och sånt man sett på fotografier. Man blir kort sagt indoktrinerad, och hjärnan kan sen inte skilja äkta minnen från falska eller överdrivna.
Så var det för mig som liten, och så är det för många andra.
Jag har till exempel alltid inbillat mig att vår familj var lite så där outdoorish när jag växte upp. Och av någon märklig anledning trodde jag också länge att vår familj gillade camping. Men när jag skrapat lite på ytan visar det sig att vi inte gjorde en enda flerdagarsvandring under min uppväxt. Campade gjorde vi ungefär tre gånger sammanlagt, alltid med bil och ett otympligt jättetält som vägde snäppet lättare än en husvagn. Men pappa hade en kamera. Och dessa campingbilder präntades genom åren in i hjärnbarken, och fyllde liksom min barndom med härligt uteliv – i efterskott.
Jag befarar att jag håller på med samma sorts historieförfalskning med min nu 13-åriga dotter. Istället för camping har jag trasslat till det med sportfiske. En gång.
Förra sommaren var vi i Arjeplogtrakten. Detta tack vare att svärfar/morfar har sina rötter och ett fritidshus där. Han är dessutom en sån där som får fisk. Som kan fiska. Som har det där sjätte sinnet som funkar som en kombination av ekolod och ubåtssonar. Och nu skulle dottern på allvar introduceras i fiskets ädla konst under en hel vecka.
En kort sammanfattning: Vi for först upp till Pieskejaure, ett fantastiskt vatten där vi drog flera grova öringar. Sen vidare upp till en liten tjärn där vi tog fem skapliga rödingar – var, alltså – på en timme. Efter tre dagars napporgie styrde vi söderut till stugan i Bukt och sen ut med båten på Hornavan. I med två nät över natten. Vittja. 43 abborrar, medelvikt 600 gram.
Vi toppade veckan med att på kastspö landa åtta harr i storlek mindre gris. Därmed var frysboxen full och vi fick ge oss.
Och som vi fotograferade. Fiskar, böjda spön, nöjda miner, svintunga nät, värmande eldar och jubelkramar. Jag skulle gissa att vi har bilder som räcker till tre, fyra ungars barndomsnarrativ om att spendera hela uppväxten som storfiskare.
Och det, kära läsare, är enormt befriande att tänka på när jag stundom negligerar familjeäventyren till förmån för latare aktiviteter.
/ Niclas Sjögren
Niclas Sjögren är en av Utemagasinets mest seglivade medarbetare, tillika chefredaktör för vår systertidning Åka Skidor. Bäst minns han de upplevelser han skrivit om, så han kan läsa på.
