Hur mycket ska friluftslivet få kosta? Betydligt mer än vad det gör nu, tycker Utemagasinets krönikör Karin Fingal.
I änden av den vandringsled vi just gått, på en bohuslänsk ö, sitter en man på en fyrhjuling. Det är han som skött om leden så att vi och andra har kunnat utforska området. Men nu blir det inget mer med det.
– 700 000 fick jag förut för att hålla markerna öppna, säger han. Kom tillbaka om två år, då ser det inte likadant ut här!
Jag och min fotografkollega Fredrik försöker vara artiga, intresserade och kunniga på samma gång. Vi har också hört om de minskade skötselanslagen till naturreservat.
– Vad tråkigt, säger jag lite lamt.
– Ja, det är inget emot vad jag känner! Jag har ju en anställd också, säger mannen och brummar iväg.
Medan vi går mot färjan diskuterar vi. Å ena sidan: Ön är ju fantastisk och det är så vackert med de gamla betesmarkerna. Det är förstås väldigt mycket värt att detta bevaras, att leden hålls fin och markerna fria från sly. Å andra sidan: Men hur mycket är det värt? 700 000 kronor är en ansenlig summa. En halvtid på en förskola. Vad är viktigast? Och ska de sakerna ens vägas mot varandra?
Någon vecka senare befinner vi oss i ett annat naturreservat på en annan bohuslänsk ö. Mitt på leden stöter vi på en kvinna och en man som ser ut att ha passerat pensionsåldern. De lägger en ny bro över en bred bäck, verkar samarbeta bra och tycka om arbetet. De ojar sig lite över att det varit tungt att bära hit allt virke – men man får en känsla av att de tyckt om att utföra den bedriften.
Det visar sig att de är med i en lokal samhällsförening som sköter om vandringsleden. Jag blir varm i kroppen. Ideellt arbete. Så himla bra när det lyckas! Engagerar människor och ger sammanhang. Ibland uträttar det till och med stordåd (några dagar senare går vi på en 1500 meter lång träpromenad över klipporna, byggd av ett byalag).
Naturen är superviktig, det verkar alla vara eniga om. Men när det kommer till pengar är inte alla eniga alls. Vad får naturen kosta? Ska den ens kosta något? Friluftslivet fick minskade anslag enligt budgetpropositionen för 2024. Så regeringen har i alla fall bestämt att så mycket som människors vistelse i naturen hittills kostat, är det inte värt.
Det är som om det finns en tanke om att naturen borde sköta sig själv, gratis. Precis som det finns en tanke om att naturen egentligen inte ger något. Inte på riktigt. Lite som vissa resonerar om kulturen. Den borde inte heller kosta något, för den ger inget, inte på riktigt.
Ändå. När vi pratar om vad vi är stolta över i Sverige, eller vad utländska besökare älskar med vårt land. Inte är det Jas Gripen eller det fria vårdvalet. Det är faktiskt naturen.
Det var såklart roligare att träffa på två engagerade föreningsmänniskor än en som ville ha ett arvoderat uppdrag. Men hur mycket jag än älskar lokalt engagemang så vet jag att det finns en hake med det. Engagemanget kan plötsligt ta slut. Och ingen har ett verkligt ansvar för jobbet.
Naturen är heller inte vild, fri och gratis. Inte bara. Om det ska gå att njuta av den för flertalet människor måste det finnas ledmarkeringar, röjda stigar och broar. En viss sorts natur är dessutom skapad av människan, och om vi inte ser till att ängar slås och att djur betar i hagarna försvinner den för alltid.
Så, kära regering: JA. Naturen är superviktig. Den ger något, på riktigt. Den måste få kosta.
/ Karin Fingal
Karin Fingal är journalist och guideboksförfattare, med ena foten i en känga och den andra i en klacksko. Bor på landet utanför Älvängen och trivs bäst i näraturen, men drömmer också stort.
