Vikingaleden – natur och kultur i vikingaspår

Faluröda bondgårdar och gamla vallonbruk, idylliska pensionat och lokal glass. Låter det som en vandring i din smak? Slå in på Vikingaleden och utforska det historiska Uppland, varvat med urskog och vida myrmarker.

Reportage publicerat i Utemagasinet maj 2023.

Text: Cenneth Sparby, Foto: Sam Hedman

Tidig morgon i Grisslehamn, en knutpunkt för låglandsvandrare. Här slutar Roslagsledens 19 mil långa sträckning från Danderyd via Norrtälje. Sedan några år tillbaka går det att fortsätta västerut längs Vikingaleden. En ny rutt för naturälskare och pilgrimsvandrare, som leder genom anrik kulturbygd och Upplands största naturreservat, vidare till Älvkarleby. Leden är i sin tur en direkt fortsättning på pilgrimsleden St Olavs Vattenväg från Åbo, via Åland till Grisslehamn.

Vi anlände under gårdagskvällen, efter att ha vandrat den sista etappen av Roslagsleden från Älmsta. En två mil lång sträcka som bjuder på ståtlig­ tallskog, gamla marmorbrott, släta klipphällar och sandstränder. 

Avslutningen vid hamninloppet är minst sagt imponerande, med konstnären Albert Engströms ateljé vilande ute på en kal klippa.
– Ja, visst är det en storslagen natur här ute, konstaterar Jenny Rosenius belåtet vid frukosten i trädgården på Pensionat Grisslehamn.

Hon öppnade pensionatet för ett par år sedan, i det som en gång i tiden var Konsumbutik på orten.
– Det var en ren impulshandling i samband med pandemin. Här känner jag mig hemma, eftersom min familj och släkt haft sommarboende på orten i flera generationer.

Tillsammans med sambon Mårten Ajne, som författat flera böcker och initierade reportage om långfärdsskridsko, har Jenny inrett en handfull rum med klassisk roslagskänsla.
– Grisslehamn är oslagbart som utflyktsmål, säger Mårten. Pensionatet ligger ju mitt i byn och nås med SL-buss från Stockholm på ett par timmar. Du kan resa över dagen men en eller två övernattningar är det bästa för att hinna uppleva naturen och kulturen.

Vintertid åker de båda skridskor på havsisarna och öppnar gärna pensionatet för hugade isjägare som söker ombonad logi.
– Är förhållandena de rätta kan man göra riktigt fina turer mellan Älmsta och Grisslehamn och vidare ut på Singöfjärden, fortsätter Mårten. Det finns ju även fina skridskosjöar i trakten, som Vällen, Gisslaren och Erken.

Rödbruna pilgrimskors
Efter en titt på kartan och några handfasta tips från värdparet är det sedan hög tid att ge sig av längs Vikingaleden.

Vid hamnen finns en tydlig informationstavla med en karta som beskriver etapperna, och denna dag har vi Häverödal som mål. En drygt två mil  lång vandring genom ett stycke svunnet Sverige, med faluröda bondgårdar, öppna betesmarker samt björk- och granskog som fått stå orörd.

Vandrarna Marianne Arnemo och Camilla Sjöström från Uppsala är också på väg, men söderöver. De ska ta sig an den sista etappen av Roslagsleden.
– Vi tog bilen till Älmsta tidigt i morse och sedan bussen hit upp för att vandra tillbaka längs kusten. En perfekt dagsutflykt, konstaterar Camilla med ett leende.

För det fina med vandringslederna i Roslagen är att det går hyfsat lätt att åka kollektivt till och från etapperna. De båda känner området väl och har även paddlat kajak och åkt en del skridskor längs kusten.
– Men Vikingaleden är ett oprövat kort, kanske hinns det med till hösten.

Vi säger hej och följer de rödbruna markeringarna med Olavskorset västerut, först längs ortens elljusspår. Efterhand tätnar granskogen för att inom några kilometer följas av ängsmark, hagar och smala grusvägar. 

Snart tar den gamla landsvägen från Grisslehamn vid. Det som en gång var en del av drottning Kristinas postväg mellan Stockholm och Åbo. Rostiga vägskyltar, mjölkpallar, gamla ladugårdar med blomsterlådor i fönstren och betande kor i hagarna ger känslan att tiden stått stilla. Längre fram längs vägen möter vi en nyfiken häst som hastigt vänder för att slå följe med oss. Den visar sig tillhöra Isabelle Lalér som har en hästgård några hundra meter längre fram.
– Hur har Lord Galad kommit lös? frågar hon sig och skrattar. Tur att ni kom vandrande, annars hade han kanske skrittat iväg mot Grisslehamn på egen hand.

Fler charmiga pensionat
Nu är vi i Tomta by och stannar till vid en av mjölkpallarna. Här ligger pensionatet Folk och Fä, med rum i anrika Mats-Persgården från sent 1700-tal – och på andra sidan vägen Bullerbyns tunnbrödsbageri. Ett passande namn med tanke på de faluröda husen med vita knutar.
– Ja, Astrid Lindgren-känslan är högst påtaglig här i byn, säger Calle Söderlind från Docksta som sedan ett par år tillbaka förverkligat sin dröm om att kombinera tunnbrödsbak och gårdsbutik med bed-and-breakfast.

Vi passar på att proviantera nybakt bröd och ost från Väddö gårdsmejeri. Dessutom frestar Calle med italiensk glass ur egen maskin. Perfekt i sommarhettan. Han konstaterar att vandrarna ökar i antal, inte bara under sommarhalvåret. En pandemi­effekt måhända.
– Nu kommer ju vandrarna redan i maj, vilket är kul för oss som driver både bageri och övernattning. Leden går ju rakt genom byn.

Calle tipsar om badplatsen nere vid Väddöviken, och vi gör en kort avstickare för ett dopp innan vi tar oss över Trästabron, som binder samman Väddö med fastlandet. Vid brofästet går leden vidare in i granskogen, förbi gravfält och slåtterängar. Åldriga stengärdesgårdar, knappt skönjbara husgrunder och igenvuxna stigar förstärker känslan av gammalt­ kulturlandskap.

Vandringen längs kyrkstigen mot Kåtorp skapar efterhand en känsla av tidlöshet, med en påtaglig tystnad. Inga andra vandrare i sikte, vilket känns lite märkligt i det soliga vädret. Den gamla fä­gatan i byn slingrar sig mellan beteshagarna och allt andas idyll.

Vid Häverö kyrka fyller vi på färskvatten. Kyrkan­ har anor från 1300-talet och är byggd på en gammal kult- och tingsplats från järnåldern. Här går det även att stämpla sitt pilgrimspass. Den möjligheten finns vid varje etappmål, i form av små ”fågelholkar” med utlagda pass och stämplar.

Torparliv i vallonland
Österbybruk och Florarna nästa. Vi närmar oss vallonland. För i Norduppland finns flera välbevarade bruk från storhetstiden i slutet av 1600-talet, då vallonerna smidde järn som fick rykte över hela världen.

Hit går det att resa kollektivt med buss från Häverödal och Sanda, via Harg och Gimo, om du som vi väljer att hoppa över några etapper. Sträckan från Sanda till Harg följer annars en uråldrig väg från medeltiden med runstenar som minnes­märken. Visst lockar även den två mil långa etappen­ mellan­ Gimo och Österbybruk. Men stormen Alfridas härjningar för några år sedan har skapat stora sår i landskapet, där leden bitvis nu dragits om på grund av alla stormfällda träd.

Vi har bokat en torpstuga mitt i Florarnas naturreservat, och får hämta nyckeln på bensinmacken. 

Vikingaleden, som nu följer Upplandsledens markeringar, går via Films kyrkby några kilo­meter norr om brukssamhället. Efter ett par timmars vandring längs den slingrande stigen är vi framme vid Stormon, porten till reservatet, med vindskydd, eldstad, torrtoa och vedförråd. Hit går det även att ta bilen och parkera.

Här möter vi naturguiden Stefan Skoglund, som varit drivande i Vikingaledsprojektet. Han arbetar för närvarande med stigutveckling, i samverkan med Upplandsstiftelsen och kommunen.
– När jag fick möjlighet att bosätta mig i ett gammalt gruvdrängstorp i utkanten av Florarna var vägen given, säger Stefan och beskriver lyriskt naturen. 

Florarna präglas av vidsträckta myrar och urskog, en sällsynt miljö utanför fjällkedjan. Dessutom är området stort, tyst och väglöst, med mer än 20 kilometer leder.
– Visst är det häftigt med ett stycke norrländsk vildmark en timme med bil från Uppsala, säger Stefan där vi vandrar norrut mot Gammelån och myrmarkerna.

Spår efter vargen flora
Han guidar oss vidare längs den västra delen av leden, in i gammelskogen. Det gäller att sätta fötterna på rätt ställe, för vissa partier är rejält knaggliga med stora rötter och stenar.

Efter ett par kilometer tar myrmarkerna vid med skvattram, ljung och väldoftande pors i täta bestånd längs stigen. Här kan man svänga av öster­ut om man så vill, för att följa Gammelån ner till Staffans­holmen och Vikasjön. Det går även att vandra runt reservatet längs en milslång slinga, perfekt för dagsutflykten, oavsett om man parkerar i Stormon eller vid Risön.
– Några vintrar har jag kunnat skrinna på Gammel­ån och vidare in i björkskogen, berättar Stefan. Unika turer tack vare intensiva höstregn som höjt vattenståndet i bäckar och sjöar.

En del väljer även att paddla genom delar av reservatet, från Vikasjön ända till Lövstabruk. Men det är en tur som måste göras under försommaren, innan allt växer igen.

Vi fortsätter över Storflon till rastplatsen vid Grillholmen. Sträckan är spångad och lättgången, omgiven av den till synes ändlösa myren. Väl framme tar vi god tid på oss att njuta av vår medpackade lunch, för den milda västvinden ser till att vi slipper knotten­ och myggen som annars stortrivs i markerna.

Brändöns kolarkoja väntar. Några kilometer längre norrut viker vi av från leden för en titt på kojan, med rester från en gammal kolmila strax ovanför. Stefan är observant och finner färsk spillning vid sidan av stigen. Det är varghonan Flora som varit i farten, som härstammar från ett revir i Värmland och som observerades första gången för sju år sedan.
– Hon är väldigt skygg av sig, säger han, och konstaterar att trots ett viltrikt revir har Flora aldrig lyckats bilda par och få valpar.

Vintertid ser han ofta spår efter både henne och lo ute på myrmarkerna och de snötäckta sjöisarna.

Vid kolarkojan har Martin Bengtsson och hans dotter Karin tagit rast. De vandrar milslingan runt reservatet.
– Jag var här med kompisar för flera år sedan och fastnade för naturen. Att få en dos norrländsk vildmarkskänsla ett par timmar med bil från Stockholm är helt fantastiskt, säger Martin. 

Ingen trängsel på risön
Nu är det nära till torpet Västergärde, som länsstyrelsen förvaltar. Klart hög mysfaktor och hög standard med rinnande vatten, dusch och vedkamin.

En knapp kilometer österut ligger Risöns lägergård, med fina tältplatser, där det även går att övernatta i en öppen raststuga med två bäddar och kamin. Gården har anor från 1700-talet, då varje by hade sin del av Storflon för slåtter. Flera tusen foror med järnmalm från Dannemora kördes vintertid på frusna släta myrar till Lövstabruk och ett stort antal järnbruk norr om Florarna.
– Så det vi idag betraktar som vildmark var ett livligt kulturlandskap under många hundra år, berättar Stefan som nu väljer att fortsätta tillbaka till Stormon längs den östra delen av slingan.

Vi vänder till Västergärde för middag i skymningen, samtidigt som ett havsörnspar seglar fram högt ovan oss. Inga boende på Risön i kväll, så vi får ha hjärtat av reservatet helt för oss själva.

Tidigt nästa morgon tar vi sikte på Lövstabruk, längs lättvandrade grusvägar och stigar i drygt 15 kilometer. Den allra vackraste sträckan följer Finnsjöns västra strandlinje. Där leden viker av från sjön passar vi på att ta ett bad vid rast­platsen, med Storön rakt framför oss. Enligt sägnen grävde folk i trakten ner Lövstabruks kyrkklocka och silver på ön när ryssarna var på plundringståg i början av 1700-talet.

Den sista delen går till en början längs en igenvuxen banvall, för det fanns stora planer på en förlängning av Roslagsbanan i början av 1920-talet, men bruket hann läggas ner innan järnvägen nådde ända fram.

Väl framme strosar vi längs bruksgatan fram till Café Norra Porten för en fika. Vi hinner även med herrgårdsparken och att stämpla våra pilgrimspass vid kyrkan, innan länsbussen tar oss vidare till Älvkarleby och Laxön på drygt en timme.

After-trek på furiren
Den sista etappen av Vikingaleden går från Marma till Laxön mitt i Dalälven. Vi väljer dock att vandra de 13 kilometrarna i motsatt riktning.

Laxön med omgivningar bjuder på ett av Sveriges­ bästa laxfiskevatten, som lockar flugfiskeentusiaster från hela Europa. Vi stannar till en stund för att se laxarna hoppa i Kungsådran, där vattnet forsar fritt, och går sedan vidare längs strandbankarna mot den älvnära skogen vid Gropholmarnas naturreservat. Här finns vindskydd och goda möjligheter att tälta.

En bit längre söderut smalnar älven och blir till brusande fors, för att sedan åter lugna sig där Storfjärden tar vid. Ute på den soldränkta vattenspegeln färdas en grupp kanotister mot Älvkarleö i sina strömlinjeformade farkoster.

Vid rastplatsen i Marma ett par kilometer längre söderut har Morten Isaksson från danska Fredrikshavn just stigit i land efter att ha paddlat över fjärden med sin uppblåsbara kajak. Ett längre packraft-äventyr från Avesta till Östersjön.
– Jag har varit ute i drygt en vecka, säger han. Det har gått över förväntan – även om jag välte häromdagen när vågorna gick höga.

Det är första gången Fredrik testar packrafting. En utmaning på många sätt. Inte minst för att  ryggsäcken blivit väl tung, drygt 35 kilo med kajak, tält, sovsäck och proviant.
– Min ursprungliga plan var att fortsätta längs kusten upp till Vindelälven, men jag slutar nog i Skutskär, säger han med ett trött leende.

Vi tar tåget tillbaka till Älvkarleby från Marma station, en tur på knappa fem minuter. Nu väntar middag och vandrarhemsboende i en gammal officersvilla på Laxön. Men först en ”after-trek” på Café Furiren, med Kungsådran och de glänsande laxarna i blickfång. Det har vi gjort oss förtjänta av.