En inställd tur är också en tur, eller? Utemagasinets krönikör Niclas Sjögren omvärderar.
Jag har alltid haft lite svårt för det där Ulf Lundell-citatet ”En inställd spelning är en spelning det också”. Så har jag aldrig uppfattat mina misslyckade spelningar, eller i det här fallet friluftsaktiviteter.
När jag välter kajaken vid istigning och inte har ombyte med så blir det ingen paddling. Vrider jag ett knä ställer jag in skidturen.
Och sen alla bomkörningar.
Jag har bomkört till usel surf i fler värdsdelar än vad som är riktigt vettigt. Jag har rest till skidorter och funnit mig själv insnöad i veckor på sunkiga hotellrum. Och på hemmaplan har jag samlat på mig åtskilliga mil, timmar och besvikelser knutna till inställda skridskoturer.
Är det inställt så är det verkligen inställt för mig. Senast häromdagen, när vi skulle fånga lite nylagd is. ”Fånga lite nylagd is…” – det låter så enkelt. Och visst, denna vinter har emellanåt bjudit svinkyla och därmed skapliga isar. Men enbart som flyktiga fönster innan snön (”det vita möglet” i mina skridskokretsar) kommit och förstört allt.
Nu hade emellertid en köldknäpp åter tänt hoppet. Radarbilderna hintade om blanka, plana vattenytor – vilket alla skridskoåkare vill tolka som is. Enligt uppgift i messengergruppen var det dagen innan drygt 35 millimeter tjock is i södra skärgården. Natten innebar snöfall i Stockholm men Nynäshamn och söderut hade klarat sig. Frågan var om isen byggt tillräckligt för att hålla? Ingen vet i förväg, det är för många faktorer som spelar in. Inte bara temperatur och vindstyrka utan även det lite mysko som vi kallar utstrålning. Detta plus vattentemperatur, strömmar och vindriktning.
Hoppet lever men brasklapparna haglar i chatten. ”Borde”, ”skulle”, ”kan eventuellt funka” blandas med ”troligen inte” och ”knappast”.
Vi utgår från Nynäshamn i gryningen och drar till Sågsten, 20 minuter bort. Vi pulsar några hundra meter på snötäckt is. Två av mina förfrysartår domnar bort nästan direkt. Vi korsar en ö. Jag drar på arslet på en klippa i mina såphala skatingpjäxor. Dyngar i min sämsta armbåge ordentligt. Vi kommer fram till den nylagda isen. Pikar. Mäter. Svär.
För tunt. Bomkörning.
Vi åker vidare till Örens naturreservat. Bom. Vi åker tillbaka till gästhamnen i Nynäshamn. Fiasko. Sista försöket gör vi i Fagerviken alldeles intill Nynäs havsbad och Gårdsfjärden. Här finns en blank iskaka på 40 gånger 100 meter. Vi måste ju för fasen få lite blankisåkning. Men. Det är 48 millimeter och inte ursaltat.
Vi vill så gärna, men det funkar inte.
Solen har nu hunnit upp en bit på himlen och det är inte helt obehagligt när vi sätter oss för att sura i söderläge. Jag plockar fram mina smörstekta surdegsmackor med fransk senap och rätt tjocka skivor med gruyère. Karvar lite från en bit torkat renkött. Dricker termoskaffet. Och hatar lite på Ulf Lundell.
Vi tittar ut mot den obrutna horisonten och surar lite till. Solen gnistrar i havet och värmer faktiskt bort lite ilska. Gräsänder, sothöna och storskrake kivas vid iskanten. En havsörn svävar magiskt över Bedarön.
Och till slut sitter vi där och fnissar lite, jag och min skridskokompis Henrik. Motvilligt måste vi nog erkänna att den här sista bomkörningen faktiskt var en spelning, trots allt.
/ Niclas Sjögren
Niclas Sjögren är en av Utemagasinets mest seglivade medarbetare, tillika chefredaktör för vår systertidning Åka Skidor. Bäst minns han de upplevelser han skrivit om, så han kan läsa på.
