Krönika: ”Jag ska finta den där rut”

Tidigare ateisten Niclas Sjögren har blivit troende, på en friluftsmakt som vill honom illa.

Jag var länge en djupt övertygad ateist. Jag kunde liksom inte få in i huvudet att det skulle finnas en allsmäktig gud som överblickar ett expanderande universum och alla miljarder galaxer, och samtidigt har full koll på den där apavkomman homo sapiens och dess förehavanden på planeten Tellus. En himlakropp som ligger i utkanten av Vintergatan, ett ganska obetydligt stjärnsystem med mellan 200 och 400 miljarder stjärnor.

Men ju mer jag idkat friluftsliv desto säkrare har jag blivit på att det verkligen finns en gud. Jag har nämligen lagt märke till hur oskäligt ofta jag på senare år serverats käppar i hjulet när det kommer till utomhusaktiviteter. Motvind och snöstorm. Nedisning och monsunregn. Ökenhetta och svinkyla. Solsting och flatljus. 

Och efter den gångna vinterns otajming när det gäller exempelvis lössnö och sikt, har jag helt lämnat ateismen bakom mig. Det finns definitivt en högre makt som vill mig illa. 

Men jag tror absolut inte på någon gubbe med långt vitt skägg som sitter på en tron i himlen. Nej, nej. Jag tror mer på någon sorts kvinnlig gud. En riktigt elak och glest skäggig kärring, jag kallar henne Rut, som ligger på en divan långt däruppe (eller nere) i universum. 

Jag var tidigare en så övertygad gudsförnekare att jag medvetet pratade illa om religion i allmänhet och gudar i synnerhet. Jag har hånat, hädat och begått snusk utöver vad i alla fall någon abraham­itisk gud skulle kunna förlåta. Jag har smädat, ­onanerat, begått sodomi och dragit opassande skämt om profeter. Jag har raljerat om jungfru­födsel, om att gå på vatten och handpåläggning. 

Jag tror helt enkelt att den där elaka skägg­kärringen fick nog till slut, och började fundera på ett lämpligt straff som skulle kunna passa mig. Allsmäktig som hon är känner hon förstås till min stora kärlek till naturen och min törst efter att njuta av väderberoende aktiviteter i form av friluftsliv. Hon vet att det bästa jag vet är skidåkning i lössnö, cykling i soldränkta berg och paddling på platt­vatten i ytterskärgård. 

Det senaste året har i sammandrag fallit ut enligt följande: När jag sökt lössnö har jag på plats upptäckt att jag borde varit där igår. När jag dragit på mig cykelkläderna, triggad av prognoser om sol och lä, har snart regnblandat hagel piskat min spinkiga kropp. Och när jag försökt paddla mellan skären i ytterskärgården har orkaner av biblisk magnitud avlöst varandra. 

Men jag har en plan. Jag ska finta Rut. Ligga steget före. När jag officiellt skyltar med planer på att snoka reda på lössnö i Alperna, smiter jag istället i sista minuten iväg för solig cykling på Mallorca. Och när jag låtsas planera solig cykling drar jag istället till en ytterskärgård i stiltje, alldeles runt knuten hemifrån. Så du vet.

Jag kanske inte kan rubba Ruts hämndlystnad i grunden, men lycka till med att försöka dränka den här gudsförgätna utegubben. 

Niclas Sjögren

Niclas Sjögren är en av Utemagasinets mest seglivade medarbetare, tillika chef­redaktör för vår syster­tidning Åka Skidor. Bäst minns han de upplevelser han skrivit om, så han kan läsa på.