Under Dalslands himmel

För sex år sedan blev ett glashus vid en sjö i Dalsland en världssnackis efter ett experiment. Vad händer med oss teknifierade människor, när vi blir ett med naturen och sover under stjärnhimlen? Vi tog oss till Dals Långed för att uppleva glashuseffekten.

Text: Emma V Larsson, Foto: Emma Mattsson

Under hösten 2017 genomfördes ett experiment på en ö i en liten sjö i Dalsland. En brittisk programledare, en taxichaufför från Frankrike, en eventkoordinator från USA, en journalist från Storbritannien och en polis från Tyskland kom på besök. Var och en fick flytta in i varsitt avskilt litet glashus. I 72 timmar levde de sida vid sida med naturen. De satt vid lägerelden, lagade mat på stormköket, paddlade kanot, vandrade – och somnade och vaknade under trädens kronor. 

De fem individerna följdes samtidigt av forskare­ vid Karolinska institutet. Projektet kom att kallas för The 72 Hour Cabin och syftet var att se hur vistelsen i den svenska naturen påverkade deras välbefinnande och hälsa. Tilltaget var också ett sätt att marknadsföra Sverige – och nog kan man säga att det blev en lyckad PR-kampanj, skapad av Turistrådet Västsverige och Visit Sweden. De fem glashusen blev nämligen en världssnackis och flimrade förföriskt förbi i flera utländska tidningar. Och i mina sociala medier. 

Under flera år hade jag de här glashusen på hjärnan. De framstod som den ultimata mot­vikten till min stundtals hektiska vardag med jobb och småbarn. 

Jag noterade att fler glashus byggdes i framgångens efterdyningar, fyra av dem placerades på en halvö i en annan dalsländsk sjö. Och en vacker vårdag i maj styrde jag och fotografen Emma kosan mot dessa. 

Vinden ruskar i skogen
Vi får syn på huset samtidigt. Det blänker till i eftermiddagssolen, kurar alldeles mellan vatten och skog, inramat av krokiga tallar. Det påminner lite om en kyrka där det står, som ett upphöjt altare mitt ute i naturen. 

Vi slår upp dubbeldörrarna i trä, låter sjövinden blåsa in i rummet. En vitbäddad säng, stearinljus, en ryggsäck fylld med stormkök och bränsle, fiske­spön som väntar under huset – allt man kan tänkas behöva under 72 timmar i ett glashus. 

Genast tar vi en kaffe på trappen. Vinden ruskar vildsint i skogen, annars är det tyst. Glashuset är onekligen intagande, men jag undrar ändå om jag,  en inbiten tältare, kan få samma mitt-i-naturen-känsla i denna bekvämlighet.

Vi befinner oss i Dals Långed i Bengtsfors kommun.­ Här, hos Dalslands aktiviteter, ligger de fyra glashusen vid kanten till sjön med det spännande namnet Iväg. De ligger utspridda på halvön, egentligen ganska nära varandra, men känslan är avskild. Vår vy är inte exakt samma som deltagarna i projektet hade, men det kan inte vara särskilt långt ifrån. Glasväggarna finns här, och skogen och vattnet. 

Så, vad hände egentligen med den stressade taxichauffören från Frankrike, polisen från Tyskland, när de landade i ett glashus inramat av himmel och natur? En hel del, kan man ju tänka sig. De två stressforskarna från Karolinska noterade att deltagarnas stressnivåer minskade med så mycket som 70 procent. Deras hjärtfrekvens gick ner från i genomsnitt nästan 70 slag per minut till 60, och det systoliska blodtrycket, övertrycket, sänktes med 9 procent. 

Vidare dämpades deras ångest avsevärt, och närheten till naturens lugn gjorde att kreativiteten ökade – hos alla deltagare. Dessutom uppmättes en betydande ökning av ”upplevd samhörighet med naturen” på en sjugradig skala, där snittnivån var 2,6 vid studiens start och 5,6 vid uppföljningen efteråt. Deltagarna beskrev sina upplevelser med ord som ”comfortable wilderness”, ”life changing experience”, ”the swedes have got it absolutely right” och ”pressing the pause button on everyday life”. 

För svenskar kan det kännas självklart att den här sortens effekter finns att hämta i naturen. Men projektet fick stort gensvar världen över och många utländska medier uttryckte fascination över Sveriges­ natur och allemansrätt. Under den påföljande hösten och vintern skrev medier i 34 länder om initiativet, och på några månader nåddes 584 miljoner människor av information om den svenska skogen, sjöarna och allt man kan göra i naturen – och samtidigt må bättre, rent vetenskapligt.

Lite Lagom friluftsigt
Vi ger oss i kast med nämnda natur direkt efter kaffet. Jag paddlar kanot ut i sjön, stretar mot vinden. Strax syns en enorm tipi på land, där en skolklass vinkar, och en fin bastu som balanserar i skogsbrynet. 

När jag rundar udden breder sjön ut sig, kramad av böljande grön skog från alla håll. Istället för att paddla rätt ut i sjöns vågor, följer jag strand­kanten tills glashuset syns glimma uppe på berget. Vårt glashus. Det ser ut som ett smycke härifrån, kanske en pärla från ett halsband som ett stort vidunder har tappat. 

Längre ner, närmare vattnet, ligger grann­glashuset. Ute på bryggan sitter Michael Hedström och Rosanna Alm från Stockholm. Han fyller 30 år idag och vistelsen här är hans födelsedagspresent. 
– Vi vill vara mer friluftsiga, och att bo i ett glashus mitt i naturen känns lite lagom. Vi har ju ändå varit ute hela tiden – paddlat, rott, fiskat och lagat mat utomhus, berättar Rosanna. 

Trots att det är en del andra i rörelse i och runt sjön, har de känt sig avskurna från resten av världen. 
– Avskildheten och närheten till vattnet ger ett lugn på något vis, som vi aldrig hittar hemma. Man tvingas varva ner här, konstaterar Michael. 

I Stockholm bor de på en av stans mest trafik­erade gator och hemmet är nu också deras arbetsplats, som det blivit för många efter pandemin.
– Vi känner starkt att vi vill ut mer i naturen men har svårt att veta hur. I Stockholms skärgård är det så mycket folk. Vi testade att tälta i mars, men det blev för kallt. Det här är ett bekvämt mellanting.

”Hit med lite farligheter!” 
På kvällen badar vi bastu. Stenarna fräser, vattnet stirrar oseende tillbaka på oss genom det stora fönstret. Tipin med skolklassen är inte långt bort, inte heller restaurangen där troligtvis många äter middag nu. Men jag känner mig märkligt bortkopplad från allt. Jag kastar mig i vattnet flera gånger, innan jag i skymningssdunklet letar mig tillbaka till glashuset som gömmer sig i skuggorna. 

Det är kanske nu på kvällen som glamping­konceptets charm blir som tydligast. I vita lakan ligger vi mjukt och blickar upp på stjärnhimlen genom glastaket. En vindil letar sig in mellan springorna, alla ljud från skogen och sjön når in. 

Naturen är så närvarande att tankarna vandrar genom glasväggen och rakt ut i den dalsländska myllan. Bara ett stenkast härifrån ropade Ronja Rövardotter ”Hit med lite farligheter!” från toppen­ av berget Sörknatten. 

Dalsland med sin Ronjaskog, fina vandringsstråk och välkända paddling är högt aktat i frilufts­kretsar. Det ska visst vara det svenska landskap som har störst andel sjöar av alla. Någon gång har jag hörs sägas att man får köra omvägar hela tiden i Dalsland, eftersom sjöarna är så långa och smala. 

Tankarna fortsätter sin vandring medan blicken vilar i stjärnhimlen. Glastaket får helt klart en pluspoäng i tältmatchen. Strax innan sömnen tar mig hörs vågorna slå hårdare mot berget under oss, när det blåser upp framåt natten. 

En omvälvande upplevelse
Arkitekten bakom glashusen heter Jeanna Berger. Hon säger att hon ville skapa något som ger en stor naturupplevelse – men som samtidigt känns tryggt. Och efter ett dygn här kan vi konstatera att hon lyckats.

När Jeanna ritade det första huset var hon arkitekt­student. Tidigt en sommarmorgon slog hon sig ner med ett tomt papper för att rita ett enkelt övernattningshus, som skulle byggas i vild natur nära familjens lantställe. Turistcheferna behövde ingen lång betänketid när de såg skissen­ och bara ett par veckor senare stod det första glashuset färdigt. 
– Det var en omvälvande upplevelse, säger Jeanna. När jag ritade detta hade jag bott utomlands och rört mig i stadsmiljö. Glashuset blev ett sätt för mig att komma tillbaka till naturen med andra ögon. Alla lever ju inte som vi gör här i Dalsland, med skogen utanför dörren. Det var det jag hade i åtanke när jag ritade huset. Det är en del psykologiska aspekter att ta hänsyn till i mötet mellan människa och natur.

Det pratades först om att hela huset skulle vara i glas, men det ville hon inte. 
– Det finns i stället en solid vägg i ryggen och rejäla dörrar som man kan stänga om sig. Det är glas på två väggar och i taket. Dörrarna kan ställas upp så att man får den där panoramavyn som gör att naturen blir en del av rummet. 

Du är ute nästan hela tiden, men huset blir din trygga zon. Jeanna jämför glashuset med en tältupplevelse. 
– Men här har du en skön säng med riktig madrass. Tanken med glashuset är att sätta fokus på naturen och sudda ut stressmomenten. Du är mitt i naturen men behöver inte bekymra dig om smådjur, insekter och blåst. 

Allt fler vill glampa
Den stora responsen överraskade Jeanna. Redan efter ett par nätter började utländska medier skriva om glashuset och experimentet. 
– Jag hade aldrig kunnat ana hur mycket uppmärksamhet detta skulle få. Alla vi som var del­aktiga blev helt nerringda. 

Jeanna berättar att hon tog inspiration från de dalsländska ladorna hon lekte i som liten, där ljuset­ silades in mellan brädornas skarvar. 
– Gliporna mellan varje bräda i glashuset ger god ventilation, men det silande ljuset är också något av det vackraste jag vet. De gamla ladorna har en tydlig timmerstruktur och balanserar högt upp på stenar. Glashusen står också högt, men på pelare. På så vis gör de nästan inget avtryck i miljön.

Jeanna Berger skapar och säljer fortfarande glashus, även större varianter. Hon märker tydligt att intresset för glamping ökar hela tiden.
– När glashuset först kom 2017 pratades det inte om glamping på samma sätt. Men nu är det trendigt och det är nog för att vi är mer medvetna om att vi mår bra i naturen. Att bo i en vanlig stuga är jättemysigt, men man tappar mycket av naturupplevelsen när man stänger in sig. Det är lite samma sak med ett tält. 

Hon tror att det är en av anledningarna till att vi söker oss till boenden som detta. 
– Idag tittar vi alldeles för sällan upp i himlen. Här kan man ligga och titta upp, se stjärnbilder och trädtoppar. Det är full exponering. Jag brukar tänka på glashusen som små skogskapell. 

Isälven formade naturen
Nästa dag vaknar vi upp till ett tak av blå himmel och till fots beger vi oss till Stenebyälven. Dess vatten gnistrar i solen som trevar sig ner genom lövverket. Det är en djungellik känsla i gläntan, där det låga vattnet smeker över lena stenar och gul sand. För 10 000 år sedan forsade vattnet fram som en jättelik isälv. 

Lunchen lagar vi till på en eld i strandkanten. Dalsidorna sluter sig kring oss och älven, det ­skapas ett mjukt dunkel. Åkrarna och bebyggelsen­ känns fjärran. 

Efter maten fortsätter vi turen längs Steneby­älven, på leden som slingrar sig ett par kilometer genom skogen. Älven rinner åt norr, vilket är ganska­ ovanligt. Dess vatten är kristallklart, smakar­ gott och är hem åt den lilla flodpärlmusslan som gillar­ just rinnande, klart vatten. Vi befinner oss i Steneby naturreservat som bildades för att skydda den unika naturen runt älven. 

Mest lockar lugnet
I sluttningen ner mot vattnet passerar vi rundsvarvade jättegrytor som borrar sig flera meter in i Klockarbergets inre. Det är tack vare dessa man kan förstå vilken kraft älven en gång hade. Eller kanske kan man inte förstå ändå. Stensöta klättrar i bergets skrevor och på marken kryper vintergröna.

Efter vandringen når vi Dalslands aktiviteters kafé, restaurang och reception. Där hittar vi ägaren Pontus Gyllenberg som vinkar till en stor grupp turister. De ska ge sig ut i älgparken, som också är en del av allt som erbjuds här. Pontus berättar att glashusen är ett värdefullt inslag och att de nästan alltid är bokade. 
– De flesta som bor i dem brukar vara oerhört fascinerade – av lugnet och av känslan att inte behöva aktivera sig, även om möjligheten finns. Det är oftast lugna naturaktiviteter som lockar glashusgästerna: paddling, fiske och vandring, berättar han. 

Pontus och hustrun Sara planerar för fler spännande boendealternativ i framtiden, med när­naturen som tydlig huvudrollsinnehavare. 

Tillbaka till kapellet
Jag längtar redan tillbaka ut till ”vårt” glashus, som väntar bara en kvarts promenad bort. En mjuk vårsol färgar landskapet gyllene. Och där, precis där, ser jag det som Jeanna Berger visualiserade: glashuset som ett litet skogskapell, som vilar vid skogens rand och ser ut över en av Dalslands många små sjöar. 

Landskapet må rymma allt: sjöar, skogar, slätter­ och berg. Men detta lilla glashus är tvärtom avskalat och enkelt. Men det är naturligtvis det som är charmen, för här ryms en hel stjärnhimmel, en rasslande skogsvind och en mjukt bäddad säng. 

Medan vi följer stigen tänker jag på att glashuset är bara mitt i ännu en stjärnenatt. Och vid den tanken stiger faktiskt min puls lite, för första gången på två dagar.