Djupare in i Tiveden

På gränsen mellan Västergötland och Närke, inte långt från tågstationer och mataffärer, ligger skogen som är känd som Sydsveriges allra vildaste. Utemagasinets utsända oroar sig för trängsel i populära Tiveden – helt i onödan.

Text: Emma V Larsson, Foto: Emma Mattsson

Det började med dikten Tiveden, skriven av Verner von Heidenstam på 1890-talet. Mitt naturromantiska tonårsjag snubblade över dessa rader och läste med stigande fascination: 

”Hör furornas dova sorgemusik, med förstämda trummor och tubor i moll, en blåkullahymn med suckar och skrik i ödemarken diktad av troll.”

von Heidenstam skrev lyriskt om naturen i sina hemtrakter, då särskilt om den djupa skogen i gränslandet mellan Närke och Västergötland. Ända sedan jag läste detta har drömmen om denna skog funnits med mig. 

Och så äntligen, en försommardag i juni sisådär 20 år senare, är tiden inne. Jag och fotografen Emma Mattsson kör mot Tiveden, med både vandring och paddling på programmet. Vi vill uppleva den djupa skogens stigar och vatten, drömmer om en vild storskog.

Troll, jättar och spöken
Tivedens nationalpark bildades 1983 och utvidgades 2017 till att omfatta totalt 2030 hektar. Den är belägen mitt emellan Vänern och Vättern, och beskrivs inhysa stora stenbumlingar, höga branter, djupa tjärnar och ståtlig gammal skog. 

Platsen är tätt förknippad med gamla sägner och myter om troll, jättar och spöken. Men det är nu också en populär och lättillgänglig nationalpark – vilket innebär att skogen är spångad och ordnad, med prydliga, väl omhändertagna leder för vandrare. 

Det gillar man naturligtvis, som vandrare och skogsälskare. Men det välordnade är samtidigt lite oroande. I synnerhet det faktum att man inte får tälta fritt utan är hänvisad till särskilda läger­platser – som är små, och ibland svämmar över av tält, enligt någon tråd på Facebook.

Finns den vilda skogen ens kvar? De tysta skogsnätterna och själva ödemarken, diktad av troll? Kanske kommer vi 100 år för sent.

Färgglada leder i väster
Vi startar vårt äventyr vid aktivitetsgården Ösjönäs som ligger i nationalparkens västra hörn. Där hittar vi Lisa Szanto, som flyttade hit från Göteborg för tio år sedan. Hon ägnar sina dagar åt att sköta om lederna och guida i nationalparken. 

– När man väl har kommit till Tiveden är det svårt att någonsin lämna igen. Jag älskar den här skogen. Det är nära samhället och ändå så vilt. Även om det skulle vara många vandrare i skogen känns den öde, tack vare att den är så kuperad. Det är lätt att gå vilse om man lämnar stigarna. 

Hon visar oss kartan. Färgglada leder slingrar sig runt sjöar och berg, genom ett ganska kuperat skogslandskap. I öst – bara skog och berg. 

– Man är som ensammast i de östra delarna. Men där finns inga vandringsleder eller natt­läger, så det kräver en bra guide eller kompass och mycket vana. Och långa dagar, eftersom man inte får tälta i nationalparken. 

Vi har varken guiden, kompassen, tiden eller planeringen för ett äventyr i öst denna gång. Men hjärtat fladdrar till en aning vid tanken på denna stiglösa skog. 

En naturlig barriär
Istället baxar vi ut en kanot i sjön Stora Tre­hörningen. Solen speglar sig i rastlösa vågor, vinden friskar i och fotograf-Emmas keps tar helgens första dopp. En och annan vandrare skymtar längs stränderna, men i övrigt är det underligt tyst och folktomt, trots att det är helg. När vinterisen låg skådades ett lodjur precis här ute, berättar Lisa. I djupa, mörka skogar kan man gömma sig. Därför trivs också varg och tjäder här. Förr i tiden fanns det gott om björn – och rövare. 

Den vilda Tivedsskogen med sina många sprickdalar utgjorde tidigt en naturlig barriär mellan Götaland och Svealand. Det var svårt att färdas i området och än svårare att avverka skogen. Gustav Vasa lär på sin tid ha uppmanat till att iordningställa en väg genom det svårtillgängliga skogslandskapet. 

Inga huvudlösa spöken 
Vi paddlar runt på måfå en stund, utforskar sjöns småöar och styr sedan kosan mot Vitsand. Det visar sig vara ett badparadis mitt i gammelskogen, med klart vatten och vit, finkornig sand – en rest av det som en isälv förde med sig för länge sedan. 

Vandringsskorna åker på direkt, för här finns Tärnekullerundan som enligt Lisa Szanto inte får missas. Den är kort, bara 1,3 kilometer, ändå ska den ta en timme att vandra. Det går nog fortare.

Vi lämnar den långa sandstranden och stiger rakt upp i skogen mot Tärnekullen. Här möter ett parti med blockgrottor, som taget ur Mattis­skogen. De kallas Vitsandsgrottorna och fördes hit av den senaste inlandsisen för cirka 10 000 år sedan. 

Nere i barrskogens dunkel breder mossan ut sig och döda träd samsas med praktfulla stammar som ännu står. Branta stup gör att man får hålla noga koll på var man sätter fötterna. Men vad är det för stark blomdoft som följer oss? Med täta fotopauser tar vandringen långt över en timme. 

Planen var egentligen att fortsätta in på Junker Jägarerundan, som tar vandraren till ett enormt flyttblock balanserandes på högkant mitt ute i skogen. Enligt sägnen ska en flicka i trakten ha flytt dit med sin älskade Junker Jägare, för att sedan bli halshuggen där av sin fars spanare. Det sägs att Junker Jägares huvudlösa kärlek då och då spökar vid platsen. 

Men det blir inga huvudlösa spöken för oss just idag. Oron för folkstorm vid kvällens lägerplats får oss att lämna den sorgliga legenden därhän och istället paddla vidare i Stora Trehörningen, och så småningom smyga in kanoten i grannsjön Lilla Trehörningen. 

Skogen behöver skyddas
Eftermiddagssolen kastar gyllene pilar mellan tall och gran. Vi går i land precis vid lägerplatsen på Mellannäsudden – en av tre platser där man får tälta inom nationalparken. Men någon trängsel syns inte till, vi har hela udden för oss själva. Lite för bra för att vara sant.

När tältet fått en fin plats lagar vi pasta som avnjuts på en av de lena klipporna framför solnedgången. Någon busslast med människor dyker aldrig upp. 

Nästa morgon väcks vi av storlommens sorgsna vildmarksrop. Här finns gott om vatten som den trivs att häcka vid – små skogssjöar och tjärnar inbäddade i skog. Eller tärnar, som det heter i Tiveden. 

Vi packar ihop våra pinaler och paddlar tillbaka till Ösjönäs, där Jessica Sannö möter upp. Hon driver anläggningen med sin man Klas, och vill att Ösjönäs ska vara en plats där man ”kan komma lite närmare det som faktiskt är viktigt”. 

– När vi flyttade hit för 20 år sedan visste jag inte mer om skogen än att jag älskade att vara i den. Den var redan då min passion. Men jag lärde mig snabbt att den är hotad på många sätt. Vi behöver bli fler som har en nära anknytning till naturen, som inte bara ser den som en resurs för oss människor att nyttja som det passar oss bäst. 

Jessica och Klas erbjuder boende och aktiva naturupplevelser som vandring, yoga, ridning och paddling – och det är den skyddade skogen som är kärnan. Idag är gården helt omringad av nationalpark, och runt den finns en lika stor yta där bara hyggesfritt skogsbruk bedrivs. 

– Skog utan skydd kan försvinna hur snabbt som helst, konstaterar Jessica. Arbetet med att få till en hyggesfri, mer besöksvänligt brukad skog tog sin början i en sådan oväntad avverkning – det var oerhört starka känslor. Samrådsgruppen för det arbetet är fortfarande aktiv och det känns fortfarande otroligt viktigt att vara med. Med den började mycket annat påverkansarbete också, och det vi har åstadkommit och fortfarande gör här kan göras överallt.

Jessica Sannö menar att skogens naturliga bökighet inte lämnar utrymme för så mycket mer än nuet. När man vandrar i Tiveden måste man vara i kroppen, annars snubblar man. De gamla träden, det uråldriga berget, sjöarna och de mossklädda blocken ger samtidigt perspektiv på tiden. 

Genom mäktiga sprickdalar 
– Det som tar stor plats i livet idag saknar betydelse kanske redan imorgon eller om ett år, säger hon. Eftersom skogen här är skyddad så får vi anta att den kommer stå kvar för både våra barn och barnbarn. Det finns en vila i det. Om ett par hundra år kommer den att likna urskogen som fanns här innan människan kom. Tack vare nationalparkens skydd kan den fortsätta att åldras.

Vi ska in djupare i skogen nu och Jessica ger förslag på en fin vandring. I Tiveden finns 34 kilometer markerade leder och vi ska kombinera flera olika för att få oss en rejäl tur under ytter­ligare två dagar. 

Först på tur är den lila leden Trehörningsrundan, varefter vi ska vika in på röda Trollkyrkorundan. Det senare är en krävande led som vindlar sig upp och ner genom mäktiga sprickdalar. Här någonstans försvinner mobiltäckningen. 

Stenblocken ligger huller om buller. De fördes hit av inlandsisen, men långt innan dess, för tusen miljoner år sedan, brast jordskorpan och Vätterns djupa sänka bildades. Även berget i Tiveden sprack upp i samma veva. Ett väldigt rutmönster skapades, som nu utgör huvuddragen i nationalparkens terräng. Sjöar, myrar och berg växlar i ett uråldrigt mönster. 

På berget Lilla Trollkyrkan äter vi lunch och blickar ut mot Vättern i horisonten. Trollkyrko­bergen var kända sjömärken för medeltida sjöfarare. De stod där i fjärran, höga och otillgängliga. Man diktade upp historier förstås, vilket kan förklara bergens namn. Norr om Vättern fanns inget folk på den tiden, terrängen var vild och orörd – alltså måste det vara trollens kyrka som stack upp bakom den djupa skogen. 

Nattsvart och bottenlöst 
Vilt är det än idag, men knappast särskilt orört. I Tiveden finns spår av över 200 kolbottnar som minner om bergsbruket som kom igång på 1700-talet. Det finns också spår av svedjebruk, men själva nationalparksområdet förblev obebyggt. Svedjefinnarna kom till Sverige i slutet av 1500-talet och brukade stora landytor, men många ansåg att terrängen just här var för svår och ogästvänlig.

På väg upp till nästa berg – Stora Trollkyrkan – träffar vi på Amanda Avinder, Emy Marcusson och Jessica Bjureby tillsammans med två hundar. De är här under helgen och navigerar sig fram mellan sjöarna. De bär med sig tält och planerar att undvika lägerplatserna genom att vandra utanför nationalparksgränsen lagom till kvällen. 

– Det går ju inte att inte älska Tiveden! Det går upp och ner, känns inte så preppat och är fullt av spännande natur. Jag gillar särskilt alla små sjöar. Man träffar inte så mycket folk heller, beskriver Amanda. 

Sedan möter vi inte en människa på flera timmar. Vi fortsätter in på blå leden, som kallas för Oxögabergsrundan, vid Trollkyrkesjön. 

Sjön går inte att motstå. Den ser nattsvart och bottenlös ut, mitt ute i storskogen. Jag smyger i och tar några simtag, flyter på ytan. Himlen är som en lätt filt ovanför sjön, träden och bergen. Just så här har det varit i flera tusen år, och kommer så förbli i flera tusen till. 

Efter badet fortsätter den långsamma vandringen genom tjäderns rike. Något riktigt möte blir det inte, men vi hör den ropa ur skuggorna. Och vad var det där, som hastade mellan furorna i knähöjd?

En magisk lägerplats 
Efter Stora Gäddsjön viker vi in på en vit förbindelseled som tar oss raka spåret till legendaren Bergslagsleden. Sista biten av dagens vandring går på spång förbi ändlösa hav av skvattram i midjehöjd. Vid det här laget har jag listat ut att det är dess aromatiska doft som följer oss. De vita blommorna prunkar i fuktiga skogskärr och myrkanter.  

Skogen är så tyst att vi inte kan annat än viska. Allt som hörs är knarrande stammar. Jag tänker att skogar som får stå och rå om sig själva har ett annat slags lugn. Ett nästan högtidligt sådant.

Därför blir vi mer än förvånade när vi når Kölna­vattnets vindskydd, som ligger strax utanför nationalparksgränsen. Doften från lägerelden anas på långt håll. Flera tält är utplacerade och en bit bort äter en större grupp middag. Efter solo­natten på udden är vi öppna för sällskap, och sugs in i den varma lägerstämningen. 

När stjärnorna tänds en efter en, och samtalen susar som ett lågmält mummel i skogshörnen, ­konstaterar vi att det här är en helt magisk lägerplats. 

Mer än en doftkuliss
I vindskyddet sitter en mini american shepard som heter Chevy. Han ska sova i vindskydd för första gången i natt. Husse Mattias Sundholm är också med, liksom hans bror Anton Sundholm och vännen Linus Stendal. De är vana utemänniskor som gärna vandrar och fiskar.
– Jag är positivt överraskad av Tiveden, det är en sådan mäktig skog med alla gamla tallar och granar. Och den här doften av skvattram som är med hela tiden. Det är vildare är vi först trodde, konstaterar Mattias.

Skvattramen är tydligen mer än bara en doftkuliss. Den är också perfekt om man vill slippa myggen, tipsar vildmarksguiden Sebastian Fall som är ute och vandrar med en grupp från Naturkompaniet. Han hör hemma i Örebro och känner Tiveden utan och innan.
– Det finns många fina naturområden runt omkring som är oväntat vilda, folktomma och ger wow-känsla. Tiveden är mer än bara national­parken, säger han.

Sebastian Fall är viltförvaltare i botten och djupt förälskad i låglandet. Där finns fler vilda fickor än vad många vet, menar han. De finns också i Tivedens nationalpark, särskilt i de östra delarna. Men han vill inte gärna rekommendera folk att åka dit, särskilt inte om de är ovana vid den typen av svår terräng.
– Det finns två läger kan man säga. I öster är naturen så pass orörd idag, och vi är många som vill att den ska förbli så. Andra vill att det ska anläggas vandringsleder.

Tillbaka till paradiset
Nästa dag vandrar vi återigen på den blå leden, fast nu åt andra hållet. Det är aldrig platt, stigarna kastar sig dramatiskt än hit, än dit. En vandring i Tiveden känns emellanåt som att åka berg-och-dalbana, stigen klättrar brant för att sedan falla nästan handlöst och vecka sig framåt i ett dramatiskt vågmönster.

Ett efterlängtat dopp väntar när vi når Vitsand igen. Den vita paradisstranden som idag faktiskt har en del besökare, om än inte busslaster. Solen är eftermiddagsmjuk och kommer snart att börja sjunka.

Vandringen tar tid i Tiveden. Det känns som om vi gått i storskogen länge, länge. Varit långt borta i både tid och rum. Dagens nationalpark må vara en liten pytterest av den medeltida, väldiga tolvmilaskog som en gång fanns här – den utgör faktiskt bara en procent av ursprungsskogen. Men i denna lilla procent finns spår av en vildare urtid. Nästa gång vandrar vi österut.