Vår krönikör Josefin Olevik tar nattåget till fjälls, upplever allt och längtar hem till sin egen säng.
”Fjällen är svårslagna för friluftsliv, det kommer man inte ifrån. Även om 90 procent av Sveriges befolkning bor söder om den veckade jordskorpan. Mellan oss sydlänningar och de eftertraktade vidderna, ligger ett avstånd som måste överbryggas. I bästa fall går det att göra med hjälp av tåg. Det vill säga: räls ligger, det går att köpa biljetter.
Men från att ha älskat att somna in till syllarnas dunkande strax norr om Gävle och vakna i den ranka björkskogen vid Bastuträsk, har jag börjat betrakta tåget som mer av ett hinder mellan mig och det jag längtar efter.
När jag i vintras bokade resa tur och retur till Jokkmokk med Vy:s nattåg, hade jag alltså inga höga förväntningar. Därför tog jag det med jämnmod när vi spottades ut på en perrong i Luleå 05:20, trots att stationen inte ens ingick i rutten. Italienare, kineser, småbarn och gamlingar stod på en iskall och mörk stationsgård helt utan information. Efter två timmar kom två bussar, där de flesta fick plats. Inte alla. Oklart vad som hände med resten, jag hade tur. På bussen fanns inget att äta eller dricka eller fungerande toalett. Men den tog oss fram.
Efter två dygn av det där som var syftet med hela resan, men som jag var lite för trött för att riktigt njuta av, skulle jag tillbaka. Då blev vi stående i Murjek och gick i cirklar, och sedan i Boden för ett inplanerat extra tågbyte, och efter det en oplanerad försening – medan det visade sig att min sovkupé var dubbelbokad.
I höjd med Uppsala hade jag ändå avslutat natten och drack en god kaffe, när en upprörd dam slog sig ner och ville ventilera det här med sömnstörningar. Jag längtade så starkt efter min säng. Min egen lugna säng. Men när jag väl kom dit insåg jag att jag glömt mina viktigaste saker i den dubbelbokade kupé-fan. Smink, necessär, dagkräm och nattkräm och mina svindyra hörlurar. Därefter följde timmar och dagar av mejl och samtal som refererade till sin egen svans. Jag blev nästan skräckslagen – av graden av icke-funktion. Allt kring tåget var så obegripligt och ogästvänligt.
Tills Rick på hittegods dök upp. För i slutet av tunneln på en plats långt i norr var allt förlorat tänkt att landa, och där jobbade Rick.
”Är den verkligen zebrafärgad, din necessär?” frågade han. ”Är den inte lite mer svart än vit? Tvärt om mot zebran?”
”Kanske ..?” svarade jag hoppfullt.
”Jag bara undrade”, sa Rick och jag hörde hur han gick och plockade bland prylar som vandrare och skidåkare eller för den delen kreti och pleti från landets alla hörn av olika skäl lämnat efter sig på norrlandstågen. Mycket att plocka i.
”Jag hör av mig när nästa tåg kommer in i eftermiddag,” sa han.
Och det gjorde han. Han messade om morgnarna och på eftermiddagarna, ett bra tag. Önskade trevlig helg, hörde sig för om dagens status. Letade necessärer. Och hur det var så svalnade ilskan, trots att han inget hittade. Ricks vänlighet trumfade på något vis förlusten.
I efterhand har jag glömt vad det var jag gjorde i Jokkmokk. Men jag har inte glömt resan.
Och nu funderar jag över detta, hur norr och söder ska hållas samman utan att man riskerar ännu en gryning på en perrong i Luleå. Eller om det faktiskt är värt det, för att det kan finnas en Rick att överraskas av när solen går upp.”
//Josefin Olevik
Josefin Olevik är fjällälskare, frilansjournalist, författare och adrenalinjägare – i smyg. Är även kulla i stockholmsexil, med klippkort på fjällbussen Härjedalingen.
