Vår krönikör Gunnar Kugge Andersson gör det han gör bäst – slår hål på din romantiserade och något osannolika utedröm.
Att möta vilda djur väger tungt i alla friluftsmuppars hjärtan. Önskan om att stå öga mot öga med det stora däggdjuret går dock sällan i uppfyllelse. Lika bra det, ty bortom den gröna romantiken väntar ingen tebjudning, utan brutal kamp om dominans och överlevnad.
Två gånger har önskan gått i uppfyllelse för egen del och två gånger har jag varit beredd att slåss, ända in i döden.
Ena gången befann jag mig i det italienska naturreservatet Dolomiti Friulane. Kvällen var varm och två brunstiga kronhjortar brölade ute på heden framför en före detta fäbod där jag och den lokala naturvårdaren skulle övernatta. Hjortarnas kraftmätning böljade fram och åter utan egentlig strid, ända tills söta hinden uppenbarade sig borta på krönet.
Den större hanen springer henne omedelbart till mötes, vilket resulterar i att den mindre får kåtslag och rusar mot oss.
Vi smiter snabbt inomhus, lagar middag och låter den finkeldoftande grappan skapa trivsel. Allt medan mörkret faller och den försmådda kåthjorten patrullerar huset.
– Bröl, bröl, bröl …
Vi kryper ner i sovsäckarna.
– Bröl, bröl, bröl …
Efter viss sömn inträffar det ofrånkomliga. Jag måste ut och kissa.
– Bröl, bröl, bröl …
Kliver i skorna, sätter pannlampan på blinkning, sliter upp dörren och vrålar rakt ut i mörkret med avsedd effekt.
Hjorten galopperar iväg. Allt blir tyst.
Drar ner gylfen, hänger ut tubsockan och låter vattnet gå uti den svaga pannlampans smala sken. Fem sekunder förflyter.
– Bröööl!
Någonstans bakom min rygg väntar 200 kilo kronhjort. Helt nära. En stel sekund passerar innan ryggmärgen tar över. Roterar kroppen och pissar i brölets riktning.
– Håll käften, bockdjävel!
Går skyndsamt in. Stänger dörren. Kryper ner i sovsäcken. Pulsen dånar i öronen. Varifrån kom aggressiviteten?
Kommande vinter och jag är på skidtur i Norra Transtrandsfjällens naturreservat, där jag lugnt och mjukt glider ner mot en bromsande tjärn – mitt framför älgko med kalv.
Avståndet är ohälsosamt kort. Motlut i var riktning och skogens drottning frustar och ruskar med huvudet sänkt. Hon är riktigt förbannad och hon kommer emot, så även jag. Vrålar och fäktar med stavarna.
– Kom igen, din gamla kossa! Du vet att du vinner, men det kommer att kosta!
Utfallet får älgkon att stanna i steget. Vi stirrar stint på varandra medan jag sakta slår ett lappkast för att därefter skida så snabbt som benen bär i ett adrenalinrus som ska fortgå i dagar.
Sommaren därpå får jag ett erbjudande om att resa till Finland för att skåda björn i den oändliga taigan mot Ryssland. Möta björn har länge varit en dröm.
Men jag svarar artigt i vändande mejl: Tack, men nej tack.
/ Gunnar ”Kugge” Andersson
Gunnar ”Kugge” Andersson debuterade i Utemagasinet 1991 efter ett decennium i Åka Skidor, men på senare tid har det mesta handlat om vandring. Tvekar sällan inför att vara kontroversiell.
