Öga mot öga med de stora djuren

Att spana på rovdjur är big business i finska Nordkarelen. Med hjälp av en hel gris och ett gäng laxbitar kan man få se både björn, järv och varg från en säker plats i gömslet. Men är det en vild upplevelse, eller mer som att gå på zoo?

Text: Karin Wallén, Foto: Johan Marklund

Paradiset består av en stor, gul myr kantad av mörk granskog, ungefär en kilometer från ryska gränsen. Här, i finska Nordkarelen, går solen knappt ner under försommaren – vilket är en stor fördel när man är här för att spana på vilda djur. 
– Det finns ingen annanstans i Europa där man kan få se björn, järv och varg på samma plats, säger Sami Rautiainen, som är delägare i Wildlife Safaris Finland.

För några timmar sedan var han här och åtlade inför vår ankomst, alltså lade ut mat för att locka de vilda djuren till platsen – allt för att se till att jag och fotografen Johan ska få en så givande kväll och natt som möjligt. 

Samis pappa, naturfotografen Lassi Rautiainen, var en pionjär när han startade verksamheten för 35 år sedan. Idag har företaget mellan 1 300 och
1 500 besökare årligen, fördelat på fyra platser (Paradiset är en av dem) och sammanlagt 21 gömslen. Samtidigt finns numera ett tiotal andra stora finska gömsleföretag, plus några små. Det har blivit en business att räkna med, i en avfolkningsbygd där skogsindustrin varit den enda större arbetsgivaren.
– Det är inte fler björnar här än i andra delar av Finland. Men vi är skyddade här. Vi är nära ryska gränsen och det är inte mycket folk häromkring, konstaterar Sami. 

Johan frågar om de också brukar ta med grupper ut för att spåra djur, och Sami skrattar till. 
– Vill ni se djurspår så kan ni titta utanför gömslena!

Nej, att sitta i ett gömsle handlar inte om att själv leta upp några djur. Inte efter att Sami lagt ut en hel gris på myren, fastkedjad i marken, och bitar av lax lite här och där. Här handlar det om att få djuren serverade – genom att servera dem. 
– Vilket djur vill ni fokusera på? frågar Sami, på rutin. 

– Människor, svarar Johan. Vi vill se människor som tittar på björnar. 

Började uppe i ett träd

Faktum är att vi hade bett om att få vara en del av en grupp. Helt enkelt för att komma lite närmare svaret på frågan: Vad är grejen med att sitta i gömsle? 

Men gruppen blev avbokad, och nu sitter vi här. Alldeles ensamma i Paradisets fräschaste och största gömsle, med åtta sängplatser helt för oss själva. Naturligtvis en dröm för många, även om det gör vårt uppdrag lite svårare. Kanske får vi helt enkelt vända blicken inåt och se vad magkänslan säger. Och fråga företagsgrundaren själv. 

Lassi Rautiainen växte upp tio mil norr om den här platsen, mitt i björnriket. 
– Jag hörde alltid historierna om björnarna, men jag såg dem aldrig, säger han när jag ringer upp. 

1978, när Lassi var i 20-årsåldern, bestämde han och en kompis sig för att göra ett försök att få syn på de där björnarna ändå. Men det gällde att hålla sig på avstånd för att de skulle våga sig fram.

– Vi la ut ett kadaver och klättrade upp i ett träd. Sedan satt vi där uppe och väntade in på kvällen och natten, minns Lassi. 

Från sin lilla trädkoja på två kvadratmeter lyckades Lassi till slut ta några svartvita foton på de skygga björnarna – och fick blodad tand. Det här borde gå att göra bättre, tänkte han, och istället för att hålla sig i träden började han spana och fota från tält på marken. Han startade företaget Artic Photo, och i takt med att bilderna började spridas kom också förfrågningar från andra som ville föreviga de finska rovdjuren. 
– Min första instinkt var att säga nej. Skulle de komma hit och fota mina björnar? Jag sålde ju artiklar och bilder tack vare dem, säger Lassi. 

Å andra sidan skulle han kunna ta betalt så att han fick in pengar till fler gömslen och mer kött att åtla med. Den första betalande gästen blev svenska naturfotografen och filmaren Bo Christiansson, som 1988 kom och gjorde en dokumentär för SVT. 

Bo och Lassi började samarbeta. De åkte runt på fotomässor och visade bilder, och fler – både tv-bolag och amatörfotografer – ville få sin chans. Utan att ha planerat det hade Lassi plötsligt en turistverksamhet som gick ut på att köra ut besökare till gömslen. Idag kommer besökare från 30 länder hit. De flesta från Norge och Sverige. 

Klicka utan att synas 

Johan har parkerat sig vid en av fotogluggarna som finns på olika nivåer inne i gömslet. Både högt och lågt finns hål i väggen, försedda med tygstycken, där man sticka igenom kameraobjektiv och sedan dra åt tyget med en dragsko – och sedan är det bara att klicka loss utan att synas. 

Djuren häromkring har vant sig vid klickljuden, och de är inte heller särskilt känsliga för rörelser bakom de smala fönstren. Givetvis vet de att vi är här, men just vid gömslena tolererar de att det luktar människa. Dragningen till maten är ändå större, och efter många års erfarenhet har de förstått att den här typen av jägare inte är ute efter andra troféer än en bild att komma hem med. 

Men skandinaviska rovdjur är trots allt skygga varelser, och därför gäller det att hålla rösterna så tysta som möjligt. För vi vill ju att de ska komma fram någon gång. 

Så vi stirrar. Väntar. Häller upp lite kaffe ur termosen och sätter ner den försiktigt. Pratar så tyst och dämpat som vi bara kan. Medan vi ser korpar och tofsvipor som slåss om en hel gris där ute. 

Jag spanar i kikaren ett tag innan jag lägger mig i en överslaf för att vila. Vi ska ju ändå vara här hela natten. Men knappt har jag hunnit komma tillrätta på den knarriga galonmadrassen innan Johan väser: 

– Björn!

Den kommer invaggande från skogsdungen till vänster. Reser sig på bakbenen och sniffar i luften. Vänder sig, visar oss rumpan och spanar åt andra hållet. Innan den går fram och börjar ta för sig. Ungefär 50 meter bort vältrar den sig över sitt ”byte”. Det blir uppenbart varför man måste kedja fast en redan död gris. Hade björnen kunnat göra som den vill hade den dragit med sig grisen härifrån. 

Och där kommer hon …

Jag ser på den ett tag, med och utan kikare. Hur den rafsar och slafsar. Lyfter huvudet ibland och spanar över myren mellan tuggorna. Och det känns … ja, hur känns det? Jag inser att den stora känslan, pulspåslaget, inträffade precis när björnen dök upp. Då tappade jag nästan andan för en stund. Men efter ett tag blir det ändå lite enahanda att se en björn äta på avstånd. 

Pulsen har definitivt lagt sig. Här inne i gömslet är jag i säkerhet, och det vet min kropp. Den behöver inte försätta sig i helspänn och skärpa alla sinnen. En del av min hjärna undrar förstrött: ”Ska det inte hända mer än så här?” Samtidigt som en annan del av min hjärna förstås säger: ”Skärp dig! Du får se en björn. Var nöjd!”

Som tur är gör ännu en gäst entré efter bara ytterligare tio minuter. Och det är en dröm som går i uppfyllelse. För där kommer hon (ja, det är enbart min intuition som säger att det är en hon) insmygande från höger. En varg som närmar sig över den gula myren. Öronen lätt bakåtstrukna, kliven smidiga och mjuka, medan björnen och hans närmaste publik (korpar, kråkor och någon skata) är fullt upptagna av grisen. 

Vargen lägger sig ner och blir totalt kamouflerad i myrgräset. Men bara vetskapen om att hon finns där gör Paradiset till en mycket mer spännande plats än den var alldeles nyss. Vi har ett skådespel med oklart manus framför oss, och Paradiset är dess scen. 

Vargen ligger där och spanar ett tag, tills björnen blir skrämd av något – och galopperar iväg till närmsta dunge. Hon börjar röra sig igen, tar en långsam lov och spanar mot grisen som nu attackeras från alla flanker av svartfåglarna. Men den här vargen verkar inte särskilt hungrig. Hon viker av och travar iväg över myren.

Jag undrar hur många andra som har sett och fotograferat just den här vargen. Förmodligen är hon (eller han) stammis på det här stället. Precis som många av besökarna. 

80 nätter i gömsle

En av dem som kommit hit många gånger, och inte kan få nog, är Tommy Johansson från Charlottenberg i Värmland. Han har varit här 19 gånger och ska snart hit igen. Jag ringer upp honom för att förstå vad det är som får honom att återkomma år efter år. 
– Det är spänningen, säger han utan att tveka. 

– Jag har så klart ett naturintresse i botten, och även om jag har rovdjur omkring mig där jag bor så är det helt omöjligt att få se dem. Men åker jag till Finland så är det nästan garanti på att lyckas. Jag har sovit 80 nätter i gömsle och det är bara en enda natt som jag inte sett något. 

Själv har han inte provat gömsle i Sverige, men han har vänner som gjort det och menar att det inte är ”samma drag” där. Förmodligen för att det inte åtlas lika mycket. 

Det är framför allt fotograferandet – eller snarare jakten på bilden – som driver Tommy och hans likasinnade. 

– Man hoppas ju på den perfekta bilden, på något som man saknar. Länge ville jag ha bilder på en järv som klättrar i träd. Det dröjde tio år innan jag fick det, säger Tommy. 

Den bild han saknar mest just nu är på en varg som simmar. Det finns kvar på listan, konstaterar han. De bästa bilderna han tagit är de där djuren interagerar med varandra. En gång lyckades han fånga två unga lekfulla individer – en varg och en järv – som jagade varandra som hundvalpar. 

Tommy har alltid två eller tre kameror utlagda i gömslets gluggar, från olika håll och med lite olika brännvidd. Sedan är det bara att vänta. Sover gör han i princip bara om han har sällskap av en kompis som kan väcka honom om något händer. 

– Men sitter jag själv och det är action ute så kan jag sitta hela natten och sova på dagen. Fyra-fem nätter brukar det bli. Det går bra.

Ska vargen flytta in?

Är det någon som vet hur det brukar bli med gömsle­sömnen så är det Lassi Rautiainen själv.
– Ett tag var jag helt galen. Jag kunde vara i gömsle 25 nätter i rad när jag gjorde en av mina björnböcker. Men numera försöker jag inte somna i gömslet, jag åker därifrån, det går ju ändå inte att sova där. Det är som en levande teater. Och man vill inte missa något.

Nä, precis. Hur ska man kunna sova när man vet att man riskerar att missa något? Vi tittar ut på vargen som fortfarande går omkring på myren. Hon går långsamt. Gör inte av med mycket energi. Bara spatserar omkring, till synes planlöst, utan att äta av vare sig grisen eller laxen. 

Till slut försvinner hon, och vi bestämmer oss för att turas om att vila. Det är Johans tur att blunda, och han får göra det i en halvtimme innan jag ser något röra sig i skogsbrynet. Vargen är tillbaka. Men även denna gång går hon förbi grisfesten utan att verka vilja vara med. Hon låter fåglarna festa vidare, utan konkurrens, medan Johan ligger på golvet och smattrar av sportfotosalvor samtidigt som han muttrar att den måste komma närmre. 

Jag går på dass. Det börjar regna. Johan börjar misströsta. Och sedan händer det! Vargen kommer verkligen närmre. Och närmre. Och … 
– Herregud, nu flyttar den in, väser jag, när varjen tar ett skutt över diket utanför vårt fönster och nosar runt på marken, bara ett par meter från våra fönster. 

Jag tror mina ögonbryn har hissats ända upp till hårfästet, och förmodligen gapar jag dumt av hänförelse. Men att få se vargen så nära är häftigt. Se regndropparna som pärlar sig i den tjocka pälsen. Se hur den lyfter huvudet och lyssnar efter något. Hur den nosar sig fram längs marken, och till slut bestämmer sig för att hoppa tillbaka över diket och återgå till att håglöst vandra omkring på myren. 

Grönbena, blåval och lejon

Det var kanske knappt en minuts magi, och det är väl ungefär så länge som magi kan hålla i sig. När jag tänker på mina mäktigaste upplevelser av vilda djur så är det de tillfälliga ögonblicken som är de största. De de där man känner att man haft riktig jäkla tur. 

Jag tänker på hur jag värderat tre sekunder blåval utanför Island jämfört med en kvart med slöa lejon i Serengeti (det förra ett betydligt starkare minne än det senare). Och Johan tänker på ljudet av en grönbena i Botswana, trots att guiden pekade på elefanter. Grönbenan hörde han själv, det var ingen guide som pekade ut den. Kanske är det lite det som är poängen? Att en upplevelse blir större när den inte är serverad? 

Klockan fyra på morgonen ringer mitt mobil­alarm. Jag har valt en snäll melodi – Johan får jag liv i genom att dra honom i fötterna. 

Genom fönstren ser vi inte mycket mer än en guldgul sol som lyser rakt på gömslet och får oss att kisa. Vi bestämmer oss för att ligga kvar och snooza ett tag, och inte förrän efter en timme händer något igen. Vargen är tillbaka. Den står vid grisen och glor igen. Verkar fortfarande inte jättesugen på fläsk. Till slut tar hon ändå ett litet köttben med sig och går en bit bort för att tugga i sig. 

En kort stund senare blir hon bajsnödig, och vi får se en varg bajsa – check på det.  

– Men … har du sett en varg? frågar Johan, och jag vet att frågan är filosofisk.

– Ja. Eller … ja? Alltså … 

Det har jag ju. Men inte utan men (men grisen, men gömslet). Ändå gillar jag gömslet. Jag skulle kunna hänga här länge. För grejen med djur är ju att man vet aldrig, aldrig, vad som kommer att hända. 

Det gör att vi fortsätter spana, oförtrutet. På vargen, som dock slutat underhålla oss och nu bara går omkring och drar benen efter sig sisådär 200 meter bort. Som en ungdom på glid, utan lokal. 

Järven bjuder på action

En kvart senare är det Johan som väser, inte utan viss upphetsning i rösten:
– Järv!

Och där är den ju, det lilla vilddjuret. Järven river och sliter i grisen, till synes ivrigt påhejad av svartfåglarna, som förtjust skuttar omkring. Äntligen lite action, säger även de.

Jag har suttit i gömsle förut, i Sverige. En enda björn dök upp den gången, inga andra rovdjur. Fotografen jag var där med stannade kvar en extra natt för att ”inte missa en ännu bättre bild”. Han kom inte hem med mer än några talgoxar och ekorrar efter den där andra natten. Vi vet ju hur det är med vilda djur – det finns inga garantier att se dem. Inte ens när man betalar för det. 

Men gömslena i Finland tycks ändå ha något slags nästan-garanti. Kanske för att de lägger ut mer mat till djuren – några hela grisar ser man normalt sett inte i Sverige. Kanske också för att det här området längs ryska gränsen är något av ett ingenmansland, vilket gör att djuren är mer fredade här.

Men vad gör själva upplägget med hur jag värderar upplevelsen? Vi kan inte låta bli att fundera vidare på det. Jag tänker på när jag såg svartbjörnar i Kanada. De gick och välte stenar på stränderna, letade krabbor. På riktigt. Som de gör när ingen människa matar dem. 

Var det en större upplevelse?

Ja. Eller, vänta nu, var det det? Vi hade ju en guide som visade oss rätt. Gills det då? Eller var det en större upplevelse när en björn gick över vägen när vi kom körande i vår hyrbil? 

På något sätt känns det som att vi återkommer till att ju mer det känns som tur, desto häftigare blir djurmötet.

Som den där blåvalen, igen. Den bara råkade gå upp och ta luft där vi var. Ren jäkla tur var det. Och ett minne för livet. 

En viktig inkomstkälla 

För Lassi Rautiainen är det ungefär likadant. Och samtidigt precis tvärtom. Han tycker nämligen inte att det är särskilt trevligt med björnar som frivilligt kommer nära människan. Han har rest runt i många länder för att spana på djur, och har bland annat mött björn i amerikanska nationalparker.

– I Jasper såg vi 18 svartbjörnar under de två timmar jag körde runt med bilen. Man kunde inte sova i tält, för de kunde rusa rakt in för att försöka ta mat. Det blir så om folk matar dem, samtidigt som man inte jagar björnarna. 

Lassi tyckte inte om det. Han gillade inte att rovdjuren hängde efter människorna, med hopp om att komma över något att äta. Den skygghet som skandinaviska björnar har, på grund av vår jakt, var helt borta där. 

Vilket får en att undra: Gör den skandinaviska jakten på rovdjur att det blir mer exklusivt att se dem här? Går jakt och gömsleturism hand i hand på det viset? 
– Vi i de nordiska länderna behöver absolut åtla för att få se dem och kunna fota dem. Djuren är skyggare och det är klart att då blir det en större upplevelse när man väl får se dem, säger Lassi. 

När jag undrar om det inte är fejk att mata djuren för att få se dem, svarar han:
– Vill ni ha alla tre rovdjur kan ni vänta i 80 år och misslyckas. Och turismen vi bedriver när vi matar dem har blivit en viktig inkomstkälla för området. Så man vill inte att bara några ensamma naturfotografer ska sitta här. 

Men påverkar det inte djurens överlevnadsförmåga då, att de får maten serverad? Inte enligt Lassi.

– Det är många generationer som fötts under de här åren. De jagar fortfarande, precis som förut. Men de får den här maten som lite extra påfyllning, vilket gör att de lever längre.

Då går pulsen upp

Så, vad har vi kommit fram till nu då? Vi vill inte att de vilda djuren ska vara tama. De ska inte vara ”för lätta att se” för då blir inte upplevelsen lika stor. Vi vill inte att de ska jagas, men samtidigt är det just jakten som gör att vi har skygga djur. Och då blir vinsten när vi lyckas se dem ännu större. 

Men för att kunna få en ordentligt titt på de här skygga djuren behöver vi mata dem, oavsett om det känns rätt eller fel. Och när de kommer fram ska de gärna visa upp sig snyggt. Men kanske inte för länge (tänker jag, med tanke på min blåval). 

Det är komplicerat. Minst sagt.

Jag återgår till att iaktta järven där ute på myren. Hur den sliter och drar, och till slut får loss hela grishuvudet, som den galopperar iväg med som något slags trofé. Lugnet lägger sig åter över Paradiset, och solen stiger på himlen. 

Det är dags att ge sig av härifrån. Nattens show är över. 

När vi kommer ut träffar vi vår granne, Jani Sormunen, i grå mysbyxor och gummistövlar. Han har suttit i gömslet intill och spanat på precis samma djur som vi. Kring hans hem i Lieksa, 15 mil söderut, är det gott om björn, och Jani kan intyga att det är något annat att se dem utan gömsle. 
– Då går pulsen upp, säger han och ler. 

Vargen som strosat runt i natt var hans första. Det kändes bra, konstaterar Jani, utan några överkänslor. Han har samlat på sig ett 20-tal gömslenätter hittills och har lagt en hel del pengar på sin växande kamerautrustning. 

Han packar ner godis, kakor och te, och går till bilen. Sedan åker vi allihop tillbaka till baslägret Kuikka Basecamp och sover oss igenom halva dagen. 

Jakten på upplevelsen

Nästa kväll flyttar jag och Johan in i en gammal husvagn i skogen. Vi befinner oss bara några få kilometer från Paradiset, men det känns som en annan planet. Här står träden tätt och sikten är inte alls lika lång som på myren. Men det ska visa sig vara helt perfekt för jakten på upplevelsen. 

Sami lägger ut laxbitar. Högt och lågt och inuti en låda. Sedan strör han torrfoder för hund lite här och där framför vårt gömsle. Nu är det bara att hoppas att rovdjuren är hungriga. 
– Det brukar inte vara lika mycket djur här, normalt sett, som på myren. Vargen brukar inte komma hit. Och björnarna är ju mest ute och parar sig nu, och då äter inte hanarna, säger han, och tillägger:

– Fast om någon björnhona kommer hit, då kommer även hanarna förstås. 

Vi har alltså inte jättehöga förväntningar när han lämnar oss. Men bara en halvtimme senare kommer vår första besökare – en järv! Den smaskar i sig lax ungefär 15 meter bort, tills den tar en av laxbitarna och simmar ur bild.

Vi firar första djuret med kaffe och bulle och jag passar på att klämma in mig en stund på det minimala inomhusdasset. Jag kissar snabbt. Man vill ju inte att storbjörn ska komma när man har brallorna nere. 

Men björnen dröjer. Istället kommer järven tillbaka, gång på gång, en liten stund i taget. Och det är inte förrän framåt åttatiden på kvällen, när vi lagt oss för att vila en stund, som vi hör att fåglarna vill säga oss någonting. 

Nu kommer det en varg. 

Vargen visar sig

Den känns ung på något vis. Rör sig med stuns mellan träden. Och miljön här, med träd som skymmer ibland, gör att det blir mer spännande än det var på myren igår med obehindrad sikt. Här syns vargen en stund, innan den försvinner, för att strax dyka upp igen, och återigen trava vidare. Vi vet aldrig riktigt vart den tänker ta vägen. 

Vargen har oss helt i sin hand med sin uppvisning. Blickarna på spänn ut genom smala husvagnsfönster och runda kameragluggar. Dessutom hade vi inga förväntningar på att få se en varg idag. Det är säkert en sak som bidrar till det extra pirret i maggropen. 

Den här vargen vet precis vad människan vill ha. Den ger oss några minuter. Äter ingenting, ratar laxen. Dyker upp vackert inramad mellan stammar, mitt i en solgata, och sedan – borta. 

Jag kan ändå förstå den där norrmannen som har ett hektiskt jobb i oljebranschen, som kommer hit en vecka om året och vill vara helt ensam. Det är någonting med att bara vara, men sam­tidigt ha ovissheten som ständig gäst. En nyfiken förväntan som eventuellt kan infria sina halva löften. Belöningssystemet triggas igång – det är som spelberoende. 

Och jag känner att jag är glad att vargen inte åt. Jag ser den hellre dansa omkring bland trädstammarna än äta utlagd mat. Det känns mer äkta. Fånigt nog.