Sörmlandsleden – Först, störst och vackrast

För Utemagasinets Gunnar Kugge Andersson är Sörmlandsleden mer än ett omhuldat ledsystem i låglänt terräng – den är en del av livet. Följ med honom på en riktig långtur, från första spadtaget 1973 till nutida utmaningar. 

Text: Gunnar Andersson, Foto: Johan Marklund

Sörmlandsleden var Sveriges första moderna låglandsled och den som alla andra svenska låglandsleder därefter kopierat. Länge också landets längsta och därtill fortsatt unik. Den cirka 1 000 kilometer långa Sörmlandsleden drivs nämligen av en helt vanlig förening. Vem som helst kan bli medlem. 

För närvarande är vi 8 500 medlemmar, varav 200 är aktiva. Frivilliga entusiaster som ansvarar för var sina etapper; ser till att ledmarkeringar visar rätt, röjer sly, städar vindskydd, renoverar dass och eldstäder, kapar vindfällen, bygger spänger och så vidare. Livligt påhejade av en Facebookgrupp med 35 000 medlemmar. Vi är många som, likt mig, gjort Sörmlandsleden till en del av livet. 

Sörmlandsledens främsta egenhet är dess lättillgänglighet. Från tunnelbanan i centrala Stockholm når du urskogen i Tyresta nationalpark redan efter 20 kilometer, varefter förorter och mindre städer blandas med landsbygd och totala ödemarker. Öppna jordbrukslandskap kring gods och gårdar följs av betande kreatur i ekhagar, strax innan du balanserar bort över myrens spänger och upp bland storskogens gran och tall. 

Långa kustlinjer, mängder av sjöar. Vildsvin och rådjur, älg och varg. Få, om ens något, svenskt landskap visar samma stora naturvariation. Gör en längre vandring och du möter Sveriges alla naturtyper, frånsett fjäll – och allt du behöver göra är att följa de orangefärgade ledmarkeringarna. Eller?

Kjell har vandrat hela 

Våren 2009 bestämde jag mig för att skriva en guidebok över Sörmlandsleden. Vad som i förstone framstod som relativt enkel och trivsam systematisering av givna fakta förvandlades snabbt till ett evighetsprojekt. Året efter, när första utgåvan låg färdig, hade jag visserligen klarat min första friluftstentamen med bravur, men det var också allt. Sörmlandsleden var ju så lång och så fascinerande komplex. 

Huvudleden mäter 627 kilometer och indelas i 62 etapper som löper i rundslinga över hela Sörmland och en sväng in i Östergötland. Därtill finns 14 anslutningar från städer och tågstationer, samt ett färjeläge och en flygplats. Från enstaka kilometer till ett par dagars vandring från huvudleden.

Dessutom finns åtta så kallade satellitleder som ibland sitter ihop med huvudleden, ibland är fristående, men ändå räknas till Sörmlandsleden. Den kortaste är tre kilometer, den längsta 24.

Därtill kryddas Sörmlandsleden av 31 rundslingor som ibland är fristående och ibland delar dragning med anslutning eller huvudled, och vars längder varierar från enstaka till 39 kilometer. Sammanlagt cirka 1 000 kilometer. 

Ingen tycks ha orkat räkna ut Sörmlandsledens exakta längd och så vitt vi vet är det bara Kjell Aggefors i Södertälje som vandrat varenda meter av den. Desto fler har vandrat hela huvudleden. Cirka 150 hela leden-vandrare har diplomerats av föreningen. De flesta har hållit på under flera år och i åtminstone ett fall i ett helt decennium. Andra har varit ute för att slå rekord. De två snabbaste knäckte huvudleden på 16 dagar och en person har sprungit den på tio. 

Vissa hela leden-vandrare har föreningen fått nys om genom detektivarbete bland vind­skyddens gästböcker. Några har medvetet gått under radarn, och de som genomförde bedriften före millennieskiftet förblir höljda i historiens dunkel.

Filthatt och sportkavaj

En av mina initiala fördomar om Sörmlandsleden var att den, liksom de flesta andra låglandsleder, skulle vara av samma statiska natur som lederna till fjälls; att de går där de alltid gått. Men, Sörmlandsleden går inte enbart i ödemarker, utan mesta­dels i befolkad och brukad bygd. Nya vägar och järn­vägar dras fram, hus byggs, bönder kräver omdragningar för att minska störningar, mark­ägare säger upp kontrakten och Naturvårdsverket vill att leden ska passera nya naturreservat. Nya anslutningar tillkommer, andra plockas bort och emellanåt blir föreningens aktiva medlemmar lite väl initiativrika. Sörmlandsleden är snarare att likna vid en levande organism i ständigt förändring. 

Samma gäller oss vandrare. De kamrater som närvarade vid invigningen 1973 såg varken ut, tänkte eller uppträdde som vi gör idag. 

Sörmlandsleden är sprungen ur 1960-talet, när friluftsfolket bar gummistövlar och filthatt till sportkavaj. En brytningstid när industri­­alisering och urbanisering förändrade det svenska landskapet i snabb och synbar takt. De för landsbygden tidigare så viktiga stigarna växte igen och ­skogarna besöktes­ nu bara på fritiden – i bil – och allt mer sällan. 

Initiativet till Sveriges första låglandsled togs av ett gäng entusiaster från Friluftsfrämjandet. Man gav sig ut på rekognosering i syfte att skapa något som liknade fjällens ledstruktur, men att omsätta idé till praktik är som bekant en trög process. Markägarna var ovilliga. Kommunpolitikerna iskalla. Ingen hade hört talas om låglandsleder och man vädrade problem. 

Genombrottet kom när Anders och Elisabeth von Stockenström i Ånhammar lät Sörmlands­ledens första etapp passera över det egna skogsinne­havet och placerade etappstarten framför säteriets entré. Med paret Stockenström i bagaget kunde man sedan kuska vidare till Sörmlands övriga gods och skogsbolag. 

Två år senare mätte Sörmlandsleden 500 kilometer från tunnelbanestationen i Stockholm via Eskilstuna och Katrineholm till Bråviken och Nyköping. En imponerande uppvisning av kollektiv ambition och frivillighet.

Inte utan slottsherrarna

Vi vandrare har all orsak att lyfta på kepsen inför både kung och adel ur fler än ett perspektiv. De sörmländska slottens stora markinnehav har tydligt påverkat landskapet på så sätt att mindre gårdar och byar är jämförelsevis få. Ensamt liggande ­villor är sällsynta och här är påfallande glest mellan sommarstugor. Märkligt med tanke på närheten till Stockholm, men Sörmlands slottsägare såg ingen fördel i att stycka loss fritidstomter till industrialismens nya medelklass. 

Samma gällde skärgården. Öarna användes för kreatursbete och fiskerätten tillhörde slotten, varför de flesta öar förblivit obebyggda. Idag skyddade som naturreservat. 

Slottens stora markinnehav blir särskilt markant utmed Östersjökusten. Under nio etapper om sammanlagt 100 kilometer vandrar vi i princip över fyra slottsegendomar: Nynäs, Tureholm, Tullgarn och Hörningsholm. Utan dessa stora markägares välvilja skulle vi knappast kunna följa landskapet längs de långa och obrutna linjer som karakteriserar leden idag. 

Sörmlandsleden erbjuder därmed en avsevärt mer varierad och intressant vandring jämfört med kopiorna norr om Stockholm, där ägarbilden är och varit annorlunda. 

Sörmlandsledens initiativtagare var även aktiva i den tidiga miljödebatten. Låglandsleden skulle ge kraft åt kraven på ett starkare naturskydd, i ett Sverige där en accelererande miljöförstöring hotade att få groteska konsekvenser. Ökad naturmedvetenhet i det folkliga äventyrets skepnad. Låglandsleden besitter en politisk sprängkraft som dagens mediafokuserade miljöaktivister sällan ens funderar över. 

Pionjärerna hade dessutom sina privata kultur­arv kopplade till Sörmlands flerhundraåriga järn­hantering, vilken världsekonomin höll på att slut­ligen radera ur landskapsbilden. Liksom ingen idag orkat räkna Sörmlandsledens sammanlagda längd finns det knappast heller någon som orkat räkna alla lämningar efter historiska gruvor, masugnar, dammar och kolbottnar som leden passerar. 

Det är inte för intet som Sörmlandsledens lilla kansli ligger just vid SSAB:s stålverk i Oxelösund, eller att etapperna förgrenas så frekvent där gruvor och masugnar legat tätt. 

71 naturreservat passeras

Initiativtagarna drömde också om att kunna vandra mellan öppna stugor som i fjällen. Ett dyrt och praktiskt ogörligt projekt. Idag är det snarare vindskydden som blivit Sörmlandsledens signum. Dryga 50 vindskydd sköts av föreningen; dessutom passeras tiotalet andra offentligt ägda. Genomgående vackert belägna, vanligen vid vatten. Och vi drömmer om en dag när vi ska kunna vandra hela leden mellan hyfsat jämt placerade vindskydd. Snart är vi där.

Och om det stadigt ökande intresset för vandring märks någonstans så är det just vid vindskydden. För tio år sedan bar jag sällan tält längs Sörmlandsleden. Chansen att det skulle vara fullsatt i gapskjulet var liten, förutsatt att man uteslöt parkeringsnära platser dit naturkonsumenter orkade släpa kolgrillar. Undviker dessa vindskydd än idag, men numera hänger tältet alltid med för säkerhets skull – och jag tältar gärna intill ett redan befolkat vindskydd. Alltid kul att träffa nya och okända vandringskamrater. 

Dessutom är Sörmlandsleden svårtältad. Landskapet är en uppgrundad skärgård med tvära höjdskillnader mellan rundslipade skär. Höjdskillnaderna må vara små, men slitsamt frekventa. Uppe bland de torra hällbergsknölarnas taniga tallar finner tältet sällan fäste och nere i fuktsänkorna härskar granen. Flack mark tenderar att vara odlad och i de många naturreservaten är tältning ofta förbjudet.  

Totalt passeras 71 naturreservat och flera av de större har egna rundslingor sammankopplade med Sörmlandsleden, vilket betyder att korta etapper kan sluka avsevärd tid för naturnyfikna. 

Fjällmossens naturreservat är ett av de mer besökta. Ett stort myrkomplex med fattigkärr, där orre och tjäder spelar om våren, liksom rastande tranor. Trots detta rankat som en av Sveriges tystaste platser. Förbjudet att tälta, men Sörmlandsleden har dubbla skärmskydd vid sjön Lilla Göljen. 

Bäver, älg, hjort och rådjur

Störst och mest populärt är Nynäs 38 kvadrat­kilometer stora naturreservat. Kulturlandskap med åker och hällmarkstall, samt lövskog med stora ekar utmed Östersjökusten och brukad barrskog av naturskogskaraktär bort mot sjön Björken. Rundslingan kräver två dagar, delvis promenad­enkel, delvis klart krävande. Hela naturreservatet tillhör Nynäs slott som bedriver jordbruk med får och kor, samt spannmålsodling. Gott om vilt, inklusive mufflonfår. 

Som tyst ensamvandrare kommer du med stor sannolikhet att möta djur utmed Sörmlandsleden. Bäver, räv, älg, hjort och rådjur. Särskilt i gryningen när naturen är som mest aktiv. Mitt på dagen får du oftast nöja dig med att se spåren. Tydligast efter vildsvin. Tills helt nyligen gick det knappt att gå 100 meter utan att skogsmarken bökats upp. 

Ingen promenad i parken

Idag är grisarna betydligt färre sedan jägare tillåtits använda mörkersikte och vargen etablerats. Längs bergiga Mälarmården – från pendeltågs­stationen i Mölnbo till Skottvångs gruvor – rapporteras flitigt om nattliga vargyl kring vindskydden. Samma gäller påföljande ödemarksetapper västerut. 

Eftersom Sörmlandsleden passerar eller har anslutningar från sju städer surrar en allmän villfarelse om att det hela skulle handla om en promenad i parken. Glöm det. En långtur på Sörmlandsleden är avsevärt mer krävande än en standardtur längs exempelvis Kungsleden eller Jämtlandstriangeln, där allt är bekvämt och tillrättalagt. Du reser bara till angiven start och vandrar sedan mellan fjällstugor på lagom långa avstånd. Väl framme vid fjällstugan välkomnas du av stugvärd som förevisar livsmedel, kök, bastu och säng i varm bostad. Och vid vandringens slut väntar väl inarbetad logistik för hur du ska komma hem igen. Du får vara hur oerfaren som helst, du fixar det – förutsatt att du är beväpnad med myggsprej och regnkläder. 

Vattnet är oftast drickbart

Den som söker mer än en dagstur på Sörmlands­leden får däremot uppfinna hjulet själv. Här vandrar du i verkligheten och i vår urbaniserade vardag ­ligger möjligheten till proviantering generellt bortom räckhåll för oss som mäter avstånd med muskler. Visst passerar Sörmlandsleden städer och visst överraskar enstaka serveringar, men av huvudledens 62 etapper kommer endast 17 i närheten av livsmedelsbutik (och då har även bensinmackar räknats in). Som längst utmed huvudleden har du 96 kilometer utan annan proviantmöjlighet än blåbär i augusti. 

Dricksvatten är dock sällan något större ­problem, även om det oroar många oerfarna vandrare. Olika varianter av bärbara vattenrenare är en evig diskussion på Sörmlandsledens facebooksida, och föreningen rekommenderar på sin hemsida  kokning för säkerhets skull. 

Oron är i min mening obefogad. Vattnet i ­sjöarna utmed Sörmlandsleden är – med ett undantag längs etapp 11 – drickbart. Flera tjänar som vattentäkter för kringliggande samhällen. Vad som skrämmer är att vattnet i de flesta insjöar är humusfärgat, beroende på tillflöden från myrmarker, och smakar lite jord. 

Sörmlandsledens medlemmar har även spårat upp naturliga vattenkällor som skyltas i ­terrängen. Vissa är pålitliga, andra sinar torra somrar.

Allt fler vandrare skapar underlag för allt fler bed & breakfast-boenden längs etapperna, men dessa uppträder slumpmässigt och ska bokas på förhand. Samma gäller kommunikationerna. Visst passeras busshållplatser, men bortom de större orternas horisont handlar det vanligen om skolskjutsar. Och om så inte råkar vara fallet är tid­tabellen betänkligt gles. 

Sällan minusgrader i juli

Självfallet kan du köpa min eminenta guidebok där samtliga boenden, livsmedelsbutiker och hållplatser finns på pränt. Men varje längre vandring på Sörmlandsleden kräver lika fullt en detaljplanering som vida överstiger Kungspromenaden, samt tält. Vandra hela Sörmlandsleden, eller vilken annan längre låglandsled som helst i Sverige utan support, och du kvalar in i svensk friluftselit. 

Sörmlandsleden är förstås väl värd all denna planering. Den mellansvenska naturen är ju så mycket rikare och vädret så mycket bättre än till fjälls. Sommarhalvåret är de facto ett halvår och det regnar inte programenligt varannan dag. ­Myggen förblir en bagatell, vattnen är badbara och minusgrader i juli har inte förekommit sedan den isländska vulkanen Hekla förmörkade världshimlen på 500-talet efter Kristus. 

Försommarmånaderna maj och juni, när naturen formligen exploderar av fertilitet, är en personlig favorit. Juli blir smart för dig som gillar ensamhet längs ödemarksetapper, eftersom semesterlediga svenskar då föredrar att flockas i andra miljöer. Ödsligheten brukar hålla i sig en bit in i augusti innan hösten och den svenska vandringens verkliga högsäsong drar igång. 

Åtminstone var det så innan en ny kategori vandrare började dyka upp. De kommer främst från Tyskland och Nederländerna, och blev så många fler sedan Sörmlandsleden fick anslutning från Skavsta flygplats i Nyköping. Där plockar du upp ryggsäcken från bagagebandet och startar vandringen med 13 kilometer utmed Nyköpings­ån. Provianterar och köper campinggas i stan, och följer Sörmlandsleden vidare – norrut mot Stockholm eller söderut mot Bråviken. 

Andra EU-medborgare tar tåget och stiger av vid stationer där leden passerar. Genomgående vana vandrare, gärna lite överutrustade inför det obekanta landskapets utmaningar. 

Tre parallella utvecklingar

Sörmlandsleden genomgår, i likhet med Sveriges övriga sydliga låglandsleder, en tydlig europei­sering. Sörmlandsleden må i stora drag ännu vara den hembygdsnostalgiska landskapsled som ­skapades för 50 år sedan, och kommer så antag­ligen att förbli eftersom det är just denna särprägel som lockar. Tillsammans med ledens lättillgängliga ödslighet. Alla de skogar, myrar och sjöar utan strandnära bebyggelse som det finns så gott om. 

Idag ställs Sörmlandsleden inför tre parallella och bitvis motverkande utvecklingar. 

Dels den lokala utvecklingen, med allt fler oerfarna och bekväma vandrare som önskar parkeringsplatser med lagom korta rundslingor tillbaka till bilen. Dels vandrare som aldrig tidigare satt sin fot i Sverige och som behöver få vandringsleden förklarad för sig ur europeiskt perspektiv. 

Och så granbarkborren. Sörmland är hårt drabbat. Skogsdöden möter var du än vandrar. 

Granbarkborrens härjning är svår att acceptera, liksom de många förtida hyggen som skogsägare tvingats till för att rädda vad som räddas kan av det ekonomiska värdet. Frågan för framtiden är vad som därefter växer upp. Nya täta granplanteringar, eller blir det mer löv, eller annat tåligt barr?

Vad som än sker kommer det att förändra landskapet och jag är övertygad om att det blir till det bättre. Skogsfolk gillar skog. 

Svenskarnas önskemål kräver däremot friluftspolitiskt medvetna och övertydliga beslut. Ska vi fortsätta att cementera vandringens bilberoende och lägga resurser på grillplatser intill skattebetalda vedförråd, eller försöka pränta in i det allmänna medvetandet att vandring och naturupplevelse faktiskt kostar svett?  

Européerna kräver i stort sett bara en ­riktad och aningen övertydlig information. Resten ­sköter sig självt. 

Dags att slå i Europa

Ska vi fortsatt betrakta Sörmlandsleden som främst en lokal angelägenhet, eller på allvar bli en del av Europa? Allt kokar samman till en fråga om vandringsledens identitet, och min åsikt är solklar. Jag vill se Sörmlandsleden glimra bland Europas vandringskändisar. 

Det är där den hör hemma. Som strålande förebild för vad en helt vanlig demokratisk förening kan åstadkomma. Om kollektivt och personligt ansvar för den egna livsmiljön. Om att friluftsliv i grunden inte är något som någon annan fixar åt dig, utan du har ett ansvar. Ett demokratiskt arv att värna. 

Även om de vandrare som år 2073 firar Sörmlandsledens 100-årsjubileum varken ser ut eller tänker som vi kommer aktiviteten att förbli densamma. Ett äventyr som startar runt hörnet där de bor, och allt de behöver göra är att följa de orangefärgade markeringarna. Sätta ena foten före den andra i en underbar känsla av absolut nutid, där intellektet förenas med kroppens rörelser och omfamnas av den omgivande naturen ända tills puls och andhämtning är allt vad som återstår.

En sällsynt tidlöshet, i vilken du emellanåt tror dig kunna strunta i precis allt och bara fortsätta rätt ut i evigheten.