Sebastian Fall: ”Jag söker den ultimata frihetskänslan”

När vildmarksguiden Sebastian Fall arrangerar sina expeditioner vet deltagarna inte vad som väntar. Han vill visa upp den riktiga naturen, så vild och orörd som den kan bli i Sverige.

Text: Emma V Larsson, Foto: Emma Mattsson

Vi har stämt träff med Sebastian Fall på en parkering i norra Örebro län. Därifrån ska han visa oss vidare in i djupa Bergslagsskogar. Något dygn före avresan kommer ett sms: ”Kan ni paddla fors?” 

Att det kan bli fråga om paddling, det är ­ungefär­ så mycket vi får veta om den stundande turen. Något mer än ett tält behövs inte, eller jo, ­möjligt­vis gummistövlar. 

Det är lite så det ska vara, tycker Sebastian. ­Kartans blanka fläckar är för länge sedan upptäckta och ifyllda, tyvärr – men genom att ta med gäster ut till platser som de inte känner till, kan man ändå frammana blanka fläckars äventyr. 

Och nu, på en skogsälv mitt i naturen, känns äventyret faktiskt oväntat stort. Ibland strömmar vattnet snabbt, ibland långsamt. Jag och fotografen Emma sitter i en uppblåsbar kanadensare, bakom Sebastian och Nanouk som sitter i en packraft. Den vita vargliknande hunden är påfallande lik sin husse och följer vattnets rörelser lika uppmärksamt som han. 

Guidar på sin bakgård

I skogsälvens mörka vatten finns en värld av stenar, grenar och löv. En nästan osynlig kvist sticker upp och skapar virvlar på ytan, några ojämna stenblock får vattnet att kastas än hit, än dit. 

En kraftig trädstam blockerar plötsligt färd­vägen. Sebastian lutar sig mjukt bakåt i sin packraft, böjer ryggen, sedan hals och huvud. Som limbo på en ny nivå. Och så glider han under trädstammen, klappar med handflatan på den gamla furan. Ett kärleksfullt återseende. För det är han som har lagt den där, tvärs över älven.

– Paddlarna är inte så glada på mig, säger han med ett skratt. 

Sebastian Fall är vildmarksguide, viltförvaltare och naturvårdare. Tillsammans med länsstyrelsen tar han sig an olika projekt: han inventerar våtmarker, arbetar med fisketillsyn och restaurerar vattendrag – bland annat. Idag har han tagit med oss till Nittälven, som rinner från sjön Stora Nitten i Dalarnas län och mynnar ut ett par mil söderut i sjön Ljusnaren. Vi startar vår paddling strax utanför Kopparberg, i en barrskog som knarrar av ålder. 

– Norra Örebro län är en bra plats om man vill nå vildare marker med mindre folk. En plats för oss som behöver vildmark för att må bra.

När stora stenblock blockerar vår väg räcker det inte med skogslimbo, utan vi får kliva ur packraft och kanot för att göra ett lyft på land. Det är ett lågt pris, tycker Sebastian. 

– Om man är ute och paddlar på en skogsälv vill man väl uppleva naturen som den ska vara och inte tillrätta­lagd och ordnad? 

Återskapar mångfalden

Just Nittälven är unik i sammanhanget, eftersom den inte blivit så påverkad av industrin som många andra av Sveriges vattendrag. Men spår efter flottning finns, eftersom timmer fraktades härifrån skogarna i norr ner till Ljusnaren. För att timret lättare skulle flyta fram rensades alla sträckor – större stenar och berghällar sprängdes bort och ledarmar byggdes för att leda stockarna rätt. Detta medförde att många växter och djur fick svårt att leva i älven.

 – Nästan alla bäckar och älvar i Sverige har påverkats i någon utsträckning, inte minst här i Bergslagen. Vi restaurerar genom att ta tillbaka bråtet, på så vis återmeandrar älven och vattnet stannar kvar längre i terrängen, säger Sebastian. 

Genom att återställa vattenmiljöerna till ett mer naturligt tillstånd skapas förutsättningar för växt- och djurlivet att återhämta sig. Det ger en större biologisk mångfald och fisken trivs bättre för att vattnet blir mer syresatt. 

Vi kämpar med kanadensaren, fötterna sjunker i den leriga sandbanken. Gummistövlar, var det, ja. Men Sebastian är barfota, både nu och senare när marken är täckt av vassa stenar eller kottar. 

En padda skuttar ut i älven med ett plask, en liten vattensork smiter förbi framför oss. Vi paddlar snart vidare och Sebastian gör tecken att vi ska vara tysta. En kanadagås ligger och ruvar på en liten ö mitt i älven. Hon smälter in, är knappt synbar. Men fixerar oss spänt med blicken. 

– Paddla tyst och sakta, titta inte på henne, viskar Sebastian. 

Livet tog en vändning

Naturen har alltid varit en röd tråd i ­Sebastian Falls liv. När han var nio år ville han bli naturfotograf, senare tog guideyrket över och han pluggade till fjälledare i Storuman. Han har arbetat med turridning på tre olika kontinenter, som safariguide och med ski and sail i Nordnorge. 

– Sedan hamnade jag i Oslo i tre år. Där ­jobbade jag som klätterinstruktör och som lärare inom friluftsliv. Det var hemskt att bo i en stor stad, jag bara längtade ut i vildmarken.

Han återvände då till Sverige – och livet tog en vändning. 

– Jag fick idén att börja jobba med volontär­projekt inom naturvård. Volontärerna kommer från hela världen och är intresserade av natur på olika sätt, många gör forskningsprojekt och ­studerar. Många gäng har varit med och restaurerat här längs med älven.

Därför betyder just den här älven lite extra för Sebastian. Han har arbetat många timmar med och i dess vatten. Att paddla på Nittälven ger en förnimmelse av större äventyr, tycker han.

– Vi glider fram här, knappt utan att störa skogen alls. Det är ett gammalt färdsätt, som för tankarna till de där äventyren som vi människor aldrig kan få uppleva igen.

Riktigt så vilt som Sebastian önskar, det blir det inte här. Det är därför han gärna färdas till de fjällnära skogarna och vidderna också. Men hans vildmarker är hemliga. Ett par gånger om året håller Sebastian i stora expeditioner på tre veckor vardera. Han avslöjar att de är belägna i norra ­Sverige, långt från stigar och leder. På expedi­tionerna kommer deltagare från hela Europa, ofta studenter inom biologi eller blivande äventyrare. 

Sebastian lägger mycket tid på att hitta dessa otillgängliga platser. 

– Jag sitter i timmar framför kartor och åker sedan ut och rekar. Det är inte helt lätt att hitta vilda platser i Sverige idag, men det går. 

Som deltagare får man lära sig inventera djur, bygga läger, första hjälpen och säkerhet. Och att navigera, inte minst. De vandrar obanat ut, med all utrustning och 150 kilo mat som Sebastian har torkat själv. Sedan slår de upp ett basecamp. 

Allt möjligt kan hända där ute.

– I fjol fick jag evakuera en tjej som inte riktigt var beredd på vad hon gett sig in på. Men sådant får man räkna med när man guidar på detta vis. Jag måste vara beredd på att allt kan ske och jag tänker på olika scenarion hela tiden. 

Även om Sebastian Fall gillar all sorts natur är urskogen hans bästa plats och det är dit han söker sig under sina expeditioner.

– Den riktiga urskogen är sällsynt. Skogen runt oss nu är gammal, men urskog är extremt gammal. Man fattar grejen när man står framför en 800-årig tall och det krävs tre personers armar för att nå runt stammen. Det är då man förstår. 

Nittälvens fåra slingrar sig genom en kontinuitetsskog. Alltså en skog som aldrig varit kal­avverkad och trädkontinuiteten har inte brutits av kalhyggen. 

– På 70-talet avverkade de en del här men redan på 90-talet började man inventera och naturen blev skyddad. Nu är hela älven skyddad av om­givande naturreservat. Det är tur! Det här området får verkligen en chans att bli vilt igen. 

Deppigt med dagsturer

Det är dags att slå läger när magarna börjar kurra, Nanouk får spring i benen och solen sjunker bakom trädtopparna. Passande nog dyker ett vindskydd upp. Med björknäver och kvistar gör Sebastian upp eld, och pratar under tiden om drömmar. Som barn plöjde han serien Familjen Macahan, om pälsjägare som utforskade världens okända marker. 

– Jag har nog alltid längtat efter att vara ute själv, länge, utan saker som kan koppla en till civilisationen. Jag kan såklart njuta här med, vid vindskyddet nära älven. Men jag vet ju att vägen är nära, det tar udden av äventyret. 

Äventyr får inte vara för uppstyrda, allt ska kunna hända. Sebastian ger sig ofta ut själv, utan både telefon och karta. 

– Jag vet att min bild av pälsjägarna är romantiserad, men att kunna koppla bort bruset helt, det är den ultimata frihetskänslan. Jag försöker få små mikroskopiska fönster av det där. 

Men om han har deltagare med sig är det en annan sak. Då kommer säkerheten först och de lär sig navigera både med och utan karta.

– Att navigera utifrån naturen är spännande vetskap. Man lägger märke till en konstig rot, en äng med ljung, en svag böj i älven. Man lär sig om naturen på det viset, i stället för att jäkta fram på en vandringsled som Kungsleden. Därför sätter jag alltid upp basecamp. Då får man tid till att ta in en plats. 

Med de guidade expeditionerna vill han förmedla den frihetskänsla som vilda marker ger honom. Men det är tudelat. 

– Jag älskar ju dessa folktomma platser, och själviskt nog vill jag ju egentligen inte att fler hittar dit. Fast jag vet att människor behöver det. Vi människor är lite för rädda. Att vara rädd för det vilda är skadligt för oss och det grundar sig i okunskap. Därför har jag mina expeditioner, deltagarna lär sig bli självgående där ute. Jag kommer aldrig guida dagsturer igen. Folk kommer ut, tar en bild och sen inget mer. Det är för deppigt.

Drömmer om familj

Drömmen är en soloexpedition till någon avlägsen plats, Mongoliet kanske. Eller Patagonien. Bara Sebastian och naturen.

– Jag vill inte ta med mig en mobil, men gärna en vanlig kamera så att jag kan dokumentera. Sedan finns det ingen prestation med expeditionen, jag vill bara vara där ute. Röra mig åt det håll jag känner för, slå upp basecamp. Själva prestationen blir att försöka uppnå en frihet som är ovanlig idag. Friheten handlar om att jag kan stå lite utanför samhällets rädslor. Jag vet att jag kan överleva och jag blir inte lika mycket slav till samhället. 

Men självförsörjning och sådant är inte Sebastians grej. Han gillar ändå toapapper och värme, konstaterar han med ett skratt.  

När mörkret fallit samtalar vi om prioriteringar i livet över en värmande currygryta. Att Sebastian helst vill sova ute, utan både tält och vindskydd, men också gillar sitt lilla hus ute på landet. Att han helst är ute i naturen, men också uppskattar kvällar på stan med ­vänner. Han drömmer om att bilda familj. 

– Jag vill kunna berätta för mina barnbarn att jag har suttit vid tusentals lägereldar. 

Nästa morgon läggs ännu en lägereld till samlingen. Vi ger oss ut på älven igen efter en varm grötfrukost. Efter en stunds paddling stannar Sebastian. Han lyssnar till forsen som vi bara kan höra, men inte se. Han kallar den ”sin fors”, eftersom han lade mycket tid på att skapa den, med hjälp av både händer och grävmaskin. 

Forsen är först en viskning och sedan ett högt brus. Han dansar fram i sin packraft, men vår tunga kanadensare har det något klurigare. Lite senare lämnar vi farkosterna vid älvkanten. 

– Det är en meandrande älv, som hela tiden gräver sig nya vägar fram i terrängen. Här och var kan ni se korvsjöar, alltså avsnörda delar där älven en gång runnit. Här är en, säger han och pekar. 

En kittlande tanke

Korvsjön sjuder av liv. Kanske amfibier hittar ett nytt hem här, kanske tar sig en gädda in och leker. Eller så torkar den till en viktig myggbarnkammare. 

– Om det finns något jag tror på så är det ­kraften i naturen, säger Sebastian. Jag önskar ibland att jag var mer spirituell, men jag är för påverkad av min vetenskapliga sida. Men har man en fråga, då är det här ute man får svaret. Så mycket vet jag.

Jag frågar om hans naturvårdande insatser. ­Vilket resultat är han mest ivrig att få se?

– De resultat som jag drömmer om kommer jag aldrig få uppleva. Det kommer ta tid för naturen att återhämta sig, att bli vild igen. Om 500 år till exempel, då kommer det breda ut sig en urskogsliknande skog här runt älven. Tyvärr sker det inte under min livstid. Men det är en kittlande tanke, ändå. En dag kanske detta område är riktig vildmark, om det förvaltas rätt.