Utemagasinets krönikör och spågubbe Gunnar Kugge Andersson ser dystra tecken i friluftslivet. Men det brukar ju ordna sig.
När folk frågar om livet som guideboksförfattare brukar jag skämtsamt svara att jag önskar en ständigt pågående covidpandemi, för aldrig har väl banksaldot varit lika glädjande som just då och aldrig har jag mött så mycket folk ute i naturen.
Men, alla vi med friluftsliv i yrket visste också en sak: kul nu, men vad händer när pandemin är över? Skulle alla dessa nyfrälsta entusiaster bli kvar där ute eller skulle friluftslivet stämplas som något de tvingats till i brist på annat?
Min royaltyavstämning för första halvåret 2023 upplyste hårdhänt om att det tristare alternativet hade realiserats. Innevarande år ser inte ut att bli ett dugg bättre och i min nyputsade kristallkula tätnar mörka moln. Skidåkningen skambeläggs i miljöaktivismens folkdomstol och granbarkborren får folk att fly skogen.
Granbarkborrens härjningar är särskilt oroande. Skogen är vår främsta friluftsmiljö. Helt enkelt därför att 60 procent av landet täcks av skog och det är där vi lever. Idag kan du vandra kilometervis med döda granar i ständigt blickfång. Vindfällen gör skogsreservaten svårframkomliga och vissa vandringsleder ger intryck av att i stort sett bara följa de förtida kalhyggen som markägarna tvingats tillgripa. Miljöaktivister förklarar förstås det hela med en girig skogsindustri och tolkar in tecken på planetens nära undergång. Skog likställs med hot, olust och skam.
Näst i tur att ställas vid skampålen är skidåkningen. Tecknen blev tydliga redan i vintras. Från att genomgående ha illustrerats med sol och glada miner byttes den mediala bilden mot liftköer, magra längdspår över brun terräng och feta snökanoner. Den senare utpekas som särskild miljöbov. Inte för att den är energikrävande eller bidrar till att låsa längd- som alpinåkningen till arenor, utan enbart för att snön skapas artificiellt. Påfallande många tror häpnadsväckande nog att det handlar om något slags kemisk process.
I kristallkulan strålar dessutom ett bakgrundssken som jag inte riktigt kan tyda: exoskelett. Ett yttre och motordrivet kroppsskal som stödjer, skyddar och ökar bärarens fysiska styrka och uthållighet. Exoskelett skänker superkrafter till dina taniga muskler. Det låter som science fiction, men tekniken är redan här och produkterna har anpassats till såväl verkstadsgolven som hjälpmedel för funktionsnedsatta.
Forskningen ser även framför sig tunna textila skelett och åtminstone två företag sneglar öppet mot friluftslivet. Ett av dessa är Arc’teryx som utlovar frälsning till vandrare med dåliga knän – men det är knappast där som den framtida marknaden hägrar, utan inom friluftslivets prestationstrånande elitdivision.
Kanske målar jag fan på väggen. Måhända stundar endast en etikdebatt i mina spaningar. Friluftslivet har ju stadigt ökat under de senaste 50 åren och mängden aktiva utövare torde vara tämligen oförändrad sedan innan pandemin. Bara lite pankare. Nya verkligheter kräver vanligen bara reviderade tankesätt, och i väntan på facit konstaterar jag lugnt att hotet om jordens snara undergång predikats sedan långt innan människorna ägde vetenskapliga verktyg som kristallkulor. Tro mig kära vänner, världen blir bättre!
/ Gunnar ”Kugge” Andersson
Gunnar ”Kugge” Andersson debuterade i Utemagasinet 1991 efter ett decennium i Åka Skidor, men på senare tid har det mesta handlat om vandring. Tvekar sällan inför att vara kontroversiell.
