Rapport från ett härjat vindskydd

Godismutor, hällregn, grusade planer – och en upplevelseradie på 60 meter. Vi åker på familjeäventyr i Bergslagens eget Lappland, och lär oss vikten av tagga ner och låta det hända.

Text: Emma V Larsson, Foto: Johan Marklund

Ingenting blir riktigt som vi tänkt oss. Trots goda föresatser. Men kanske är det lärdom nummer ett ändå, att det sällan går som man tänkt sig när barn är inblandade. Och då är ingen av oss, varken liten eller stor, nybörjare i friluftslivet. 

Ribban lades inte särskilt högt: inga höga berg, inga långa dagsturer eller svår terräng. Vi var rigoröst förberedda, med allt från spännande rekvisita till lekar och godis. Helt i onödan, skulle det visa sig. 

Till att börja med är packningen absurd. Duffel­väskor och ryggsäckar fyllda med sovsäckar och liggunderlag, mat och förströelser som kikare och lupp. 

Efter ett par timmar i bilen och en kort vandring på 350 meter når vi lägerplatsen. Vi har knappt hunnit lasta av oss de hundra väskorna i vindskyddet innan frågan kommer:

– När får vi godis? 

Tallskogen står fuktig och kall runtom oss. I kroppen har vi 16 mils bilkörning, det spritter i ben och armar. Det är oktober och vi – de tre barnen Björn, Anja och My plus fotograf Johan och jag som utgör reportageteamet – ska få oss ett äventyr, är tanken. Ett ÄVENTYR. Nu ska de små fostras in i utelivet på allvar, raka spåret in i kärleken till stjärnenätter och tysta skogar. Vandring, lek och utforskning, följt av lägereld och en förhoppningsvis stjärnklar himmel att spana på från vindskyddet. 

Barnen, som blev vänner så snart de träffats i bilen, är utrustade med varsin ryggsäck och kläder som står pall. Inget borde gå fel. 

Lyckliga och sockerstinna

Vi befinner oss i Lappland, ett naturreservat strax öster om Skinnskatteberg i Bergslagen. Lilla Lappland, i jämförelse med det betydligt större i norr. Det var lika mycket namnet som beskrivningen av reservatet som fick oss på kroken, här kan du ”njuta av så gott som orörd vildmark med vidsträckta myrar och gles tallskog”. Ett lagom-äventyr, för vi vill ju inte skrämma bort telningarna från utelivet genom att gå ut för hårt.

Vi tänker oss en vandring runt den lilla tjärnen som ligger i vindskyddets blickfång. Håvtjärnen heter den. Om barnen vet att en belöning väntar så borde det gå smidigt, planerar vi tyst vuxen­viskandes. Jag smusslar med godispåsarna, de är fint paketerade som till ett barnkalas med pirattema – svart papper med snöre runt. 

– Skogstrollen har visst gömt godiset! Vi får ge oss ut på vandring för att hitta det, lockar jag.

I samlad tropp plaskar vi över myr och mossa, försöker lugna ivriga godismonster som bryr sig mindre om att tallarna är gamla och fina än om det stundande söta. 

När ett duggregn börjar smattra får de fina kalaspåsarna hittas snabbare än kvickt, innan den blöta skogen smular sönder pappret helt. Barnen blir lyckliga och sockerstinna.

– Vad ska vi göra nu? undrar de, efter fem minuters smaskande.

Vem bryr sig om baggar? 

Allt som allt har vi hunnit ungefär 60 meter in i skogen, och 40 minuter in i vårt helgäventyr. Det lilla vi ser av naturreservatet verkar tämligen orört. Det är bristen på anlagda stigar som gör det. Fast vem är jag att påstå att jag vet det, vi kommer inte så långt. 

– Jag har läst att man hittat ovanliga skal­baggar här, försöker jag. De kallas smal skuggbagge och tallstumpbagge.

Ingen hör mig, barnen har hittat en sten som ska rullas. Så klart, stenar är mer spännande än rödlistade arter. Om jag kunde hitta en sådan där skalbagge kanske..?

Johan fotograferar de små, jag undrar vad han ser i linsen. Jag försöker ta en bild till Instagram, som en hälsning från vilda lilla Lappland. Men barnen ligger nu i en hög över stenen, någon tappar en sko och regnet ser så grått ut. Små frusna, röda händer.

– Vad ska vi göra nu? undrar ett av barnen igen, och efter att ha försökt engagera dem i täljning, undrar jag lite samma sak. 

Tjärnen ser stilla och inbjudande ut där den ligger. Det är en lugn plats detta, när inte vi hälsar på. Jag alternerar mellan att vara en självutnämnd lekledare (onödig sådan, ska det visa sig) och en vårdare som kontrollerar om någon fryser, är hungrig eller blöt. 

Luppen stirrar på mig från ryggsäckens sidoficka, redo men utan syfte, i en månad när knappt någon insekt ens är vaken. 

Nu blir det kåsa-race!

Det är nu naturbingot åker fram. Skam den som ger sig. En äggkartong med bilder på diverse växter ställs till barnen förfogande. Alla tre tjuter av lycka – kul! Tio minuter senare har de hittat blåbär, en sten och lite mossa men tappar intresset vid renlaven. 

– Kom igen, nu kör vi kåsa-race på snöre! 

Fram plockas nästa äventyrs-kit. Vi spänner upp ett långt snöre mellan buskar och träd, skapar en trasslig bana. Hänger på kåsor som barnen ska slussa fram på snöret alltmedan de själva tar sig över och under hinder. 

Leken tar fem minuter, regnet ökar i kraft. 

Då trollar Fotograf-Johan fram rekvisita ur sin väska, han med. Det är en ugglemask (?) och en rosa rökbomb, som får den grå himlen att spraka under någon minut. Skratten är höga mellan hostningarna. 

Sedan:

– Vad ska vi göra nu?

Så mycket mer finns inte i lattjolajban-lådan. Men det är i det sysslolösa det sker. 

– Låt det hända, viskar Johan medan de tre barnen rastlöst samlas runt ett rep som de hittar i skogen. 

Med lite uppfinningsrikedom blir repet roligare än naturbingo, rökbomber och kåsa-race tillsammans. Repet är en orm, som snabbt blir ett fiskespö och så småningom något oklart som man kan jaga varandra med. De leker länge, märker inte av det kalla regnet. 

Det är nästan en lättnad när kvällen kommer. Dagen blev lång, med sina många klädbyten, blöta strumpor och värmande av kalla små händer. Alla är hungriga, men det tar tid att göra upp eld i regnet. När den väl sprakar, då är den en samlingspunkt, trygg och välbekant, för liten som stor. 

Ett skönt sätt att umgås

Då hör vi plötsligt steg och röster. Det är Mikaela­ och Zelda, med nioåriga Noah och tolvåriga Eliana. Detta är deras bakgård och Mikaela har sovit här flera gånger förut. Nu ska de bara laga lite middag ihop. Men varför just ikväll, i regnet?

– Vi åker ofta ut hit, regnet gör oss ingenting. Vi ­gillar Lappland eftersom det är okompli­cerat att ta sig hit utan att behöva förbereda en lång vandring. Vindskyddet är rymligt och med eldplats. Man har sjön framför näsan och är om­given av ­lapplandslik natur, säger Mikaela med ett brett leende.

Hon tycker att just middagskonceptet är ett enkelt äventyr. 

– Det är ett skönt sätt att umgås på, utan att behöva lägga ut stora summor. Man har skydd i vindskyddet och med bra kläder kan vi också härja runt lite bland stenar och träd. Väl hemma känns det som man har varit med om en kul grej när man har umgåtts med varandra och elementen, och dessutom fått i sig nåt gott att äta.

Zelda håller med:

– Det är bara skönt att vara ute. All mat blir godare utomhus tycker jag. Och det är så skönt och friskt att se barn få njuta av naturen.

Mikaela och Zelda värmer en soppa på elden, och förbereder vitlöksbröd som fyller vår lilla glänta med ljuvliga dofter. 

Ett wow som säger allt

Vår middagsmeny däremot, den visar sina brister redan innan den är färdig. Den hade kunnat för­enklas, avsevärt. Men barnen blir till slut mätta på pasta och kalla köttbullar. Fotografen äter fuktig, ­barrig tortellini som på något vis hamnat på marken. 

När mörkret faller och regnet tilltar går allting snabbt. Hej då till de nya vännerna, sovunderställen åker på, tandborstningen bortprioriteras, elden brinner ut, pixi-böckerna i ryggsäcken är bortglömda. 

Vi skapar skuggvarelser av våra händer i vindskyddets tak, det kluckar av magskratt under sovsäckarna och pannlamporna blinkar i mörkret. En efter en somnar vi, knappt utan att ens säga god natt och mitt i ett gapskratt, medan regnet dundrar mot taket. 

Gryningen smyger utanför vindskyddet. Jag ser min sexåring vakna, han har ansiktet mot tjärnen och det nalkande ljuset. Trädens skuggor som spöken över det grådisiga vattnet. Han har öppnat sina ögon.

– Wow, säger han andlöst – och det blir så tydligt att det lilla ordet får symbolisera alltihop, hela turen, alla turer. 

Hans wow berättigar allt. Får mig att svälla av tacksamhet och lycka. Han förstår och jag förstår, grejen. Han måste få hundratals morgnar i regniga skogar och mötas av wow-gryningar. Det, om något, vill jag ge honom.

Vilket roligt rep!

Inget blir som planerat på morgonen heller. Allt är blött, de hajpade frukostpannkakorna blir en enda gegga. Ingen vill ha, men det är okej.  

Hade vi behövt åka 16 mil till Lappland för detta? Det frågar vi oss i bilen hem, på väg mot närmaste Mc Donalds. Nej, förmodligen inte. Ett dygn vid ett vindskydd hade vi kunnat få till även hemma runt knuten. 

– Men i och med avståndet har man inget lätt sätt att avbryta och åka hem när allt blir lite jobbigt, konstaterar Johan, och får medhåll. 

Flera månader senare pratar min sexåring fortfarande om hur mysigt det var med elden och vilket kul rep de hittade och om vindskyddet som skyddade oss mot höststormen. Tänk att sova ute mitt i kylan?! 

– När ska vi egentligen sova i vindskydd igen? undrar han.

Och det, det betyder faktiskt allt.