Utemagasinets krönikör Karin Fingal älskar att sova i totalt, kompakt mörker. Bara det inte är utomhus.
Hua. Jag ligger i tältet och det börjar bli mörkt. Det är september. Så de magiskt ljusa sommarnätterna är över och mörkret kommer på kvällen. Jag älskar mörker. Älskar att sova i totalt, kompakt mörker. Bara inte utomhus.
Bredvid mig ligger min kompis Anna. Tillsammans hör vi plötsligt alla ljud. Så där som man gör i ett tält. Allt prassel och tassande. Är det djur? Vinden? Vi börjar tänka på var vi är. På en skogsklädd udde i en sjö, många kilometer från närmsta hus. Ingen skulle höra oss om något hände.
Vi börjar tänka på Tomas Quick. Det gör jag nästan alltid när jag tältar. Och på det där mordet i Appojaure där två turister höggs ihjäl med kniv genom tältduken. Min och Annas tältnatt skedde för så länge sedan att Tomas Quick ännu inte hade tagit tillbaka sina erkännanden. Numera vet vi att det inte var han. Vilket inte gör saken bättre, för han var ju åtminstone inburad.
Jag känner mig alltid trygg i naturen. Mycket tryggare än i stan. Men när mörkret sänker sig har jag inte mycket att komma med, för det jag är rädd för är ju inte vargar eller ormar. Det är människor. Jag blir rädd för att någon skulle vilja skada mig på en plats där jag är helt oskyddad, där ingen skulle höra om jag skrek på hjälp. Jag har aldrig kollat statistiken men gissar att det är ovanligt med mord och våldtäkter i naturreservat. Men ändå.
Det är lite intressant att jag bara blir rädd för dessa farliga människor när det blivit mörkt. Det är alltså något med just mörkret. Jag har funderat över det sedan jag såg en dokumentär om Markus Torgebys nya husbygge. Markus Torgeby bodde ensam i en kåta i skogen i fyra år, trots att han var väldigt mörkrädd. Han lyckades vänja sig av med det och i dokumentären går han rakt ut i ett naturområde i stockholmstrakten. Lägger ut ett liggunderlag och kryper ner i sin sovsäck. Innan han sluter ögonen yttrar han de kloka orden: ”Vi pratar mycket om ljusterapi, men jag tror att vi människor skulle behöva mörkerterapi”.
Mörkerterapi tycker jag låter intressant. Det hade känts härligt att kunna tälta eller sova helt själv ute i skogen, fullständigt fylld av trygghet och tillit. Men var och hur ska jag gå i mörkerterapi?
Jag bor numera på landsbygden, några kilometer från ett samhälle. Det är inte mörkt här på natten. Jag förundras tvärtom över hur ljust det är. Varför ska vanliga människor lysa upp sina hus så himla mycket? Jag förstår att vägar behöver ljus, otrygga gångtunnlar, vackra stenfasader på kyrkor. Men kataloghus från 90-talet? Samtliga stolpar på ett privat trädäck? Hur ska jag och alla andra kunna gå i mörkerterapi när folk håller på så där?
Jag får öva i halvdant mörker. Även det är jag ju otränad på. Jag behöver bli van vid att sova ensam, utomhus. Göra det så många gånger att det blir som vilken natt som helst. Kanske börjar jag med en övernattning i trädgården. Tänk vad stolt jag kommer vara när jag klarat det!
Så hur gick det då med min och Annas tältnatt för så länge sedan? Jo, Anna hade en genialisk lösning. Hon hade med sig en liten radio och vi satte på P1. Till välbekanta, snälla och trygga röster som pratade om morgondagens väder, lugnade vi ner oss. Sedan sov vi gott och vaknade inte förrän det blev ljus.”
/ Karin Fingal
Karin Fingal är journalist och guideboksförfattare, med ena foten i en känga och den andra i en klacksko. Bor på landet i Bohuslän och trivs bäst i näraturen, men drömmer också stort.
