Förtrollad av finska Lappland

Umpihankihiihto – den nobla konsten att åka skidor i orörd snö – passar särskilt bra att utöva i den finska nationalparken Pyhä-Luosto. Vi kryddar äventyret med rökbastu, fatbike och lappländsk magi.

Text: Cenneth Sparby, Foto: Sam Hedman

Att närma sig Pyhä-Luosto nationalpark i finska Lappland är ett äventyr i sig. Resan från Rovaniemi går längs slingrande vägar genom ett landskap klätt i tjocka lager av vindpinade snömassor. Eftermiddagssolen bryter sakta igenom molntäcket och ger snön längs de skogsklädda fjällsidorna ett sällsamt skimmer.

Trots att vi är en bit inne på det nya året råder klar midvinterkänsla i Luosto. Byn bildar tillsammans med grannorten Pyhä en populär vinter­destination med vilda förtecken. Nationalparken bjuder på böljande skogsfjäll, skarpskurna raviner, djupa älvdalar, sjöar och myrmarker med känsla av taiga. För närheten till Ryssland är påtaglig, med gränsen ett tiotal mil österut.

Norrskenet lockar

Dags för klassiskt friluftsliv, i en region som ­bjuder på mer än 150 kilometer med preparerade längdspår mellan de två orterna. ­Dessutom finns ypperliga möjligheter till vildmarksturer i väglöst land och offpist med fin skogsskidåkning.

Den pistsugne har även ett antal liftar och backar att välja mellan, där Pyhä står för mångfalden och Luosto för småskaligheten. Lite som Hemavan och Tärnaby i svenska fjällen – fast i ett betydligt ­mindre format. Här är de rundade fjäll­topparna som mest 500 meter höga. Men det räcker mer än väl, ska det visa sig.

Som sig bör har vi bokat boende i en stock­timrad stuga mitt i granskogen, med rejäl öppen spis och bastu. Vi är ju ändå i norra Finland. Spåren ­väntar utanför stugknuten, så vi passar på att ge oss ut på en skidtur innan mörkret faller. 

Juha Aikio har en liten bod för skiduthyrning vid Luostos spårcentral, och är den självklara källan till goda turförslag i trakten. Under midvintern är det främst norrskens­turisterna från andra länder som söker sig hit, berättar han. Men från och med februari kommer längdfantasterna, som glider i spåren från tidig morgon till kväll.

Blått, rött och svart 

Längd- och turskidåkningen var starten för fjällturismen här uppe. Efter andra världskriget sökte sig många från södra Finland hit till de väldiga tallskogarna i norr, för att åka skidor i den orörda naturen.

– Och den känslan har vi behållit, konstaterar Juha som passar på att skejta sina dagliga kilometer nu när hyrskidorna är färdigvallade. 

Det finns en hel del att välja mellan i Luosto för den spårsugne. Slingorna är märkta i färger på alpinmanér, från flacka blå till röda och mer krävande svarta varianter. Dessutom går det via QR-kod att ladda ner aktuella spårkartor. Perfekt för oss förstagångsbesökare.

Vi tar en flack milrunda innan middagen, genom snötyngd granskog och vidare ut på de öppna myrmarkerna. Kylan biter i kinderna och det frasar gott under skidorna där vi glider fram genom det taiga-liknande landskapet. Skymningen faller snabbt och väl tillbaka vid stugan är himlen stjärnklar.

Bastun är varm som sig bör och efter en kortare sittning tar vi oss vidare till den rustika krogen Vaisko, med halstrad röding och helstekt renfilé på menyn.

Läs mer: Öga mot öga med rovdjur i Finland

Vintercykling över vidderna 

Nästa morgon är fortsatt kall och krispig med rodnande himmel och luften mättad av iskristaller. Nu väntar fatbike med Kai Viinikka, en hängiven vintercyklist och snowboardåkare som även guidar besökare ut på fjället.

För intresset för vintercyklingen bara växer, konstaterar han, och här finns närmare tio mil leder där vintervandrare och cyklister samsas.

– Det är ett härligt sätt att uppleva naturen på, ett fint komplement till skidåkningen. Och stigarna är åtskilda från skidspåren, så det blir sällan några konflikter friluftsutövare emellan.

Som hängiven snowboardåkare pratar Kai också lyriskt om alla fina offpistmöjligheter som finns i Luosto med omnejd.

– Här kan sluttningarna ligga orörda i flera dagar, för de flesta håller sig till pisterna, konstaterar han nöjt leende.

Visst är det lite ovant till en början för oss som aldrig prövat på den här typen av vinter­cykling tidigare. Men underlaget är väl pistat och el­förstärkningen gör det lätt att hantera uppförsbackarna. De grova däcken ger dessutom gott fäste och skapar god balans även när det rullar brant utför.

Besök i Lampi­vaara­gruvan

Vi stannar efter en knapp kilometer längs stigen, där Kai pekar på några fina spår han gjorde under gårdagens åk från toppen av det 514 meter höga fjället Ukko-Luosto.

– Är du bekväm av dig kan du alltid ta liften upp på fjället och skråa dig bort till sluttningarna. Men stighudar duger gott, för det är ju inte så många höjdmeter att knalla. Och ibland tar jag brädan på ryggen och cyklar till de bästa branterna.

Kai har områdets ametistgruva som mål, vid berget Lampivaara, och stigen dit leder genom gammelskog med mer än 400-åriga tallar som stolta sträcker sig mot solen. Vi färdas i ett makligt tempo, som håller svetten borta och ger oss tid att njuta av landskapsidyllen.

Under de tre sista kilometrarna leder stigen allt högre uppåt, där elmotorn kommer väl till pass. Utsikten från toppen är minst sagt storslagen, där vi en klar dag som denna kan skönja de ryska bergen långt borta i öster. Mer likt en dallrande hägring så här på håll.

Kai tar oss även med på ett besök i Lampi­vaara­gruvan, som är Finlands största ametist­fyndighet. Ett ädelstensbrott mitt uppe på ­berget, som man kan besöka året runt. Här kan man hänga med på en guidad tur för att lära sig mer om mineralen kvarts och dess lilaskimrande inre.

Innan återfärden mot Luosto passar vi på att ta en fika i raststugan nedanför gruvan. Lena Härkönen står bakom disken och frestar med nyfriterade ”munki”, ett populärt bakverk i vårt östra grannland.

– Ett måste för skidåkare och cyklister. Och vi gör de bästa munkarna, med smak av kardemumma, säger hon med ett rungande skratt.

Fina telemarkssvängar

Väl tillbaka i Luosto laddar vi om för en eftermiddagsutflykt till Karu Lodge i byn Yli-Luostontie. Med ett ombyte i ryggsäcken är vi rustade även för en övernattning.

Så bär det iväg. Med urskogen hukande under snömassorna och en flyktig dimma i dalgången känns det som att skida rakt in i en landskapsmålning där allt är tyst och stilla.

Efter halva vägen väljer vi att klistra på stighudarna för att ta oss upp på högre höjd, med väderbitna tallar klädda i pansartjock snö. Mer likt ett levande konstgalleri, där solen skapar sällsamma skuggor.

Vi glider i ospårad terräng och får timmen senare några riktigt fina telemarkssvängar ner mot den lilla byn, där Kaija Takala tar emot.

Kaija både bor och verkar på den plats där hon vuxit upp och där hennes föräldrar i mitten av 1980-talet byggde en liten skidanläggning. En lift och ett par pister räckte gott för den småskaliga verksamheten. Men för fem år sedan bestämde de sig för att gå i pension, och helt enkelt skrota den gamla liften.

– Nu har jag tagit över med min lilla vildmarkslodge. Så här kan man övernatta, äta middag och bada rökbastu, säger Kaija där vi står förväntansfulla utanför den timrade byggnaden, redo att ta oss an ett stycke anrik finländsk badkultur med anor. För rökbastun var ju en gång i tiden en plats där man födde barn, lagade mat och torkade bröd. Den tar ju flera timmar att värma upp, så Kaija tände kaminen redan vid lunchtid för att vädra ut röken med jämna mellanrum. Men nu är bastun klar att bada i.

– Rökbastun är fortfarande en viktig mötesplats för vår familj, och ett sätt att värna traditionen. Det är ju en speciell ritual som måste få ta sin goda tid, säger hon och öppnar dörren.

I Pyhä-Luosto nationalpark

Vi tar plats på laven allra högst upp, häller ­vatten på stenarna och låter de heta ångorna göra ­verkan. Och visst är det uppfriskande att med jämna ­mellanrum ta ett dopp i den lilla dammen. En ritual som kräver fokus, med tanke på vatten­temperaturen på blott fyra grader.

Under tiden förbereder Kaija middagen – en mustig älggryta som vi får njuta av framför öppna spisen.

Ny dag med umpihankihiihto på programmet – det finska ordet för konsten att åka skidor i ospårad snö. Det handlar om känslan av att flyta ovanpå snötäcket med skidor som bär. Ren poesi, enligt Arturri Kröger som guidar naturintresserade besökare i nationalparken. 

Arturri driver sedan 15 år tillbaka Bliss Adventure, med basen i Pyhä och den sju kilometer långa ”fjällkedjan” Pyhätunturi – Finlands sydligaste storfjäll. 

Och det är något med de tysta, vilda äventyren som lockar honom.

– Jag älskar att lyssna till ljudet av snö som komprimeras och fraset av snökristaller som brister när jag glider fram i skogslandet, myser han.

Pyhä-Luosto nationalpark är den rätta platsen att förvalta den gamla traditionen, enligt Arturri. I synnerhet när kölden biter tag i kinderna och varje utandning resulterar i ett moln av rök.

På mongoliska skidor

Vi skidar söderut från Pyhä mot det frusna myr­landet Tunturiaapa, som även lockar snösko­vandrare under midvintern. Längs leden passerar vi Isokuru, Finlands djupaste dalgång, mellan fjällen Kultakero och Ukonhattu. Väl värd ett besök under sommaren, med minnen från skogssamernas gamla kultplatser. Vintertid är lavinrisken för stor och ravinen stängd för skidåkning.

Snön rasslar från grenarna där vi söker oss fram mellan trädstammarna. Med ull närmast kroppen och lager på lager hålls kylan borta, trots en ­bister nordanvind och kallras som sveper ner från fjällsidorna.

Arturri Kröger har rustat oss med Altai Hok, en klassisk skogsskida anpassad för turer i djup snö, som bygger på gamla mongoliska skidtraditioner. Och de integrerade stighudarna gör det smidigt att även forcera backigare terräng.

Lapin taika – Lapplandsmagi

Arturris starka längtan till vildmarken i norr fick honom att flytta hit från Helsingfors en bit in på 2000-talet, för att köra hundspann på Arctic Husky Farm. Tillsammans med en klätterkompis utvecklade han idén om att skapa en egen plattform för småskaliga äventyr i regionen.

– Vi upptäckte ju snabbt nationalparkens fina klättringsmöjligheter, bland annat vid Tajukangas klippformationer. Så efter ett par säsonger var vi i gång med Bliss Adventure.

Under åren har aktivitetsutbudet växt, så nu finns bland annat fatbike, snöskoturer, över­levnadskurser, vildmarksskidåkning och norrskenssafari på programmet.

– För mig personligen är fortfarande klättringen en favorit. Men skidåkningen här i Tunturiaapa ligger inte långt efter, säger han där vi skidar genom det till synes oändliga myrlandskapet, inramat av urskogen och fjällen.

Vi siktar in oss på ett fågeltorn längre fram, kliver ur skidorna och klättrar upp för att spana på solnedgången med varsin kopp rykande varm choklad. 

Arturri beskriver lyriskt förhållandena här ute, där varje dag bjuder på nya ljusfenomen.

  – Många som bor här pratar om ”lapin taika” – Lapplands magi – som aldrig upphör att fascinera.­ Något som klart präglar alla som lever här.

Uttrycket handlar om känslan i själva land­skapet, förklarar han. I synnerhet om vintern med tid­lösheten, det arktiska ljuset, kylan och det flammande norrskenet.

– Den magin gör även att vi entreprenörer som verkar här uppe samarbetar och tänker mer småskaligt, menar Arturri.

Vi vänder sedan åter i sakta mak längs leden, och vidare till Kurulas, en lodge vid sjön Pyhä­järvis strand som väl smälter in i naturen med sin strama arkitektur.

Här väntar självklart ett nytt bastubad, dopp i isvak och en stund i relaxen innan vi skidar ospårat över sjön till vildmarksrestaurangen Aihki. Himlen är stjärnklar och prognosen god för att skåda norrsken om några timmar.

Så snart dags för än mer ”umpihankihiihto” och ”lapin taika”. Ord och handling som definitivt ger mersmak.