En tur är ingen tur, om det inte också går lite snett. Inom rimlighetens gränser förstås. Det hävdar Utemagasinets chefredaktör Marie Kjellnäs i sin nya ledare.
Vi har en artikel på temat snedturer i det nya numret av Utemagasinet (sidan 34), så jag tänkte att jag skulle skriva lite om det. Svårigheten blir att hålla mig inom den här sidans gränser, för ämnet är både outtömligt och viktigt. Snedturer är nämligen själva nyckeln till ett par av livets mest meningsfulla inslag, om du frågar mig – att växa och att skratta.
En snedtur, för dig som inte är bekant med begreppet, är ett stycke friluftsliv som inte går som planerat. Och det går inte bara lite snett, som det ju ofta gör, utan ganska rejält. Sådär så att hela turen tar en ny vändning. Ibland hela livet. Det kan finnas inslag av otur i konceptet men oftast handlar det nog om den mänskliga faktorn: stress, slarv, nonchalans, okunskap, felplanering.
En snedtur kan vara oerhört dramatisk, som när Tobias Jonmeister slår runt med kajaken ute till havs en sen höstdag, och på ett ögonblick inser att han varken utrustat sig för simning i iskalla vågor eller delat sin färdplan med någon. ”Det kunde ha gått hur illa som helst”, konstaterar han några år senare i Henrika Wikes artikel.
Christine Hägglund berättar om en mer dråplig än dramatisk snedtur. Med tält, kök och frystorkat i packningen springer hon två mil ut på fjället, slår läger och tillreder maten – som har härsknat och smakar vidrigt. Det visar sig att bäst-före-datum har passerats med åtta år, och det gäller samtliga måltider hon har tagit med sig.
Alla som någon gång råkat ut för en snedtur vet att det sällan känns särskilt utvecklande eller roligt i stunden. För egen del har jag skrikit könsord som kunnat starta laviner när det gått snett, gjort slut med mig själv och önskat peta ut mina ögon med en tältpinne. Men med lite perspektiv kan jag se att varje liten snedtur – självupplevd eller delad – har gjort mig lite mer utesmart.
Ta bara det här med packning av bil inför fjällsemestrar. Som. Jag. Slarvade. Till exempel den dagen då jag anlände Särna efter 30 hala mil och upptäckte att min duffelbag med alla kläder och prylar stod kvar hemma på tomten.
En akut kris av typ två mellan Risberg och Evertsberg lärde mig läxan att aldrig lämna asfalten utan toapapper (samt att nio släta bullar och tolv muggar blåbärssoppa är mer än en kropp behöver, Vasalopp ej undantagna).
Kartmissar växer på trän, jag gör nya hela tiden. En lärdom som trots allt fastnat är vikten av att ha en uppdaterad karta, detta efter fjällturen då jag snednavigerade sällskapet en halv dag till en bro som inte längre fanns.
Nej, vi som jobbar med att planera, genomföra och förmedla friluftsliv i text och bild är inte immuna mot stress, slarv, nonchalans, okunskap, felplanering – eller otur, för den delen. Och för det ska vi nog skatta oss lyckliga.
En hel tidning fylld av snedturer vore kanske att gå till överdrift, men jag blir alltid glad när våra medarbetare har varit ute och klantat sig i folkbildningens och öppenhetens namn. Som i Josefin Oleviks krönika (sidan 78) – hur givande hade det varit om hon laddat pannlampan innan hon skulle ut och nattorientera? Just det.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet
