På rull genom mongoliet

Lars Bengtsson har cyklat genom fler än 100 länder. I år tog han tag i sin stora äventyrsdröm: att tillbringa en månad på rull i den krävande terrängen runt Khovsgolsjön i Mongoliet. 

Berättat för: Emma V Larsson Foto: Lars Bengtsson

”Jag har luffat runt i världen en hel del och cyklat 116 000 kilometer genom 103 länder. Jag har klättrat berg i Kina och i Sydamerika och paddlat floder i svår­tillgängliga områden i Västafrika och Central­amerika. Sammanlagt har jag tillbringat ungefär åtta år på luffen. 

Mongoliet har lockat i många år och alltid ­funnits på min bucketlist – i år var det äntligen dags. Jag dras till den typen av länder, det är få människor per kvadratkilometer och samtidigt mäktiga vyer. 

Mitt mål var att cykla runt Khovsgolsjön i ­landets nordligaste del. Det är knepigare än vad det låter, för det finns inte riktiga vägar runt hela sjön. Även när vägarna är som bäst så är det jordvägar och flodbottnar som gäller. Dessutom finns det ett par ansträngande flodkorsningar längs rutten.­

Sjön var resans huvudnummer, men jag ville även ha tid över till att utforska Khangaibergen och Orkhondalen. 

Det fanns en del tidspress. Jag hade en retur­biljett och sådana har jag aldrig gillat. Att cykla runt sjön samt från och till Ulaanbaatar hade varit omöjligt eftersom avstånden är för stora. Jag hade bara en månad på mig. Därför fick jag organisera en bil som skulle ta mig till start­punkten 900 kilometer från huvudstaden. Det var en del strul med att pussla ihop allt utan att slösa tid, varje dag var viktig. Dessutom visste jag inte om jag skulle kunna korsa floderna längst uppe i norr, jag hittade ingen information om dem.

Lite ska man lida

Allting gick över förväntan. Det enligt många kartor väglösa området sydväst om Sajanbergen,­ på gränsen till Sibirien, var lättare än vad jag tagit höjd för. På satellitbilder hade jag sett att det bitvis fanns någon form av spår att följa ­mellan Khovsgolsjön och norra Darkhaddalen, och i verkligheten var de spåren mer definierade än vad jag trodde. Flodkorsningarna blev som jag trott extra krävande, särskilt två av dem. Under ett par dagar fick jag mest gå med cykeln. Hela cykel­turen blev 1 270 kilometer lång, varav rundan runt Khovsgol var 505 kilometer. 

Området­ var enastående vackert, särskilt den nordöstra sidan av sjön med vyerna över Sajan­bergen. Samtidigt är jag en ­campingälskare och cyklar egentligen mest för att slippa tråkiga bussar och för att komma ut i naturen och tälta, så även kvällarna i lägret var ständiga höjdpunkter. 

Mongoliet kan eventuellt ha världens bästa möjligheter för den som vill tälta vackert och fridfullt. Jag kunde välja och vraka på tältplatser i världsklass, något som är extremt sällsynt i vår överbefolkade värld. 

Fysiskt utmanande var det särskilt mellan Khovsgol och Darkhaddalen, där jag mest fick gå, lyfta och kånka. Och alla flodkorsningar och andra ­vattenhinder. Vid ett tillfälle var mina skor inte torra på en hel vecka. Men jag tycker inte att sådant är svårt eller utmanande. En resa utan att jag får lida lite ger mig inte så värst mycket. Tror nästan alla outdoormänniskor förstår vad jag menar. Det som störde mig mest på turen var faktiskt min returbiljett.

Nya äventyr väntar

Sista kvällen campade jag på toppen av en kulle med otrolig utsikt över Orkhondalen. Jag kunde se flera mil, och jag satt där uppe och såg hur skymningen fick bergens nyanser att skifta och hur traktens beridna herdar ledde ner sina djur till nattlägren vid floden. 

Jag tog farväl av Mongoliet den kvällen, för dagen efter hade jag bara några få mil fram till målgången i Karakorum.

Jag längtar redan efter att göra något liknande igen. Jag drömmer om cykeläventyr i Algeriet, Venezuela, Papua Nya Guinea och på Salomon­öarna. Men nästa år blir det nog Madagaskar.”