När hemmaisen ruttnat söker sig Utemagasinets skrinnare österut. I finska Vasa hittar de världens just då största åkbara iskaka – och en enorm meteoritkrater.
Det har pratats om en Kvarkenbro mellan Umeå och Vasa åtminstone sedanfinska vinterkriget. Men det verkar gå långsamt. Ungefär så långsamt att det känns hugget som stucket om det blir Kvarkenbron eller den naturliga landhöjningen som blir först med att förbinda Sverige och Finland.
Eller så hoppas vi på en kall bro. En isvinter lika bra som den under kriget, då isvägen mellan Umeå (Holmsund) och Vasa utgjorde en så viktig försörjningsrutt att ryssarna utsatte den för flygbombningar.
Det är sådana tankar som far genom huvudet på mig när vi lämnar Sverige för att söka is i österled. Vi är i slutet av mars och isen har ruttnat hemmavid. Inte ens Åland då? Nä, bortblåst med senaste kulingen. Men längre norrut på den finska sidan då, i Österbotten?
Radarbilder har bedömts. Sjökort har nagelfarits. Skridskonätets hemsida med finska uppdateringar har surfats. Och vi har kunnat konstatera, med god hjälp av smhi:s islägesrapporter, att det faktiskt finns enorma områden med 10–70 centimeter is på den östra sidan av Kvarken. Mikroklimatet i Vasa har varit gynnsamt hela vintern. Det har töat, frusit och stöpts. Och den senaste veckans blidväder och omfrysning ger hopp om inte bara åkbart utan även njutbart underlag.
Vi drar. Finlands is är vår.
Fika vid Klobbhällan
Vi kliver på en bit utanför Vasa. Sista halvön som pekar ut mot Kvarken heter Klobbskat Alempi. Här väntar hård, stöpt blankis och vi fullkomligt flyger över den generösa fjärden Klobbhällsgloppet. Förbi kobbar och skär: Gränderna.
Vid Fressas stenar längst ut i havsbandet tar det roliga slut. Sydvinden har brutit upp och brutit loss isen.
Med skridskorna i packningen flanerar vi i det sterila vinterlandskapet. Packis i höga travar. Murar av isflak. Skravel och skräpis. Därefter uttunnande kärnis som mynnar i öppet vatten. Jag klättrar upp på en packismur och kisar västerut men ser varken Holmsund eller Umeå (Uumaja), där det i kontrast till Vasa-sidan inte finns någon åkbar is alls.
Vi tar oss vidare norrut till Klobbhällan, en ganska exponerad ö i havsbandet. Fikar i lä vid en stuga. Vid morgonens frukost på restaurang Venn stretchade vi moralen något och gjorde i smyg ett par extra mackor som vi nu mumsar på. Som sötfika blir det en ”kardemumminpulla” (kardemummabulle alltså) som hängt med ända från Helsinki.
Det är bara vi här. Vi, vinden, isen, solen och strömmarna. Enorma fjärdar att härja fram över. Underlaget skiftar ordentligt men är relativt lättbedömt, förutom några områden längst ut i skärgården där det frätt underifrån och vinden tryckt upp stora isvallar.
Den förrädiska medvinden
Vi åker norrut i medvind, länge, men räknar liksom ändå inte med motvind på vägen tillbaka. Märkligt egentligen. Både fotograf Trygg och jag har åkt skridskor på naturis sedan vi var småknattar. Och fortfarande grips vi emellanåt av sådan förgiftande entusiasm på isen, med inslag av hybris, att vi rycks med och glömmer allt vi lärt oss om vind.
Medvind är enkelt, motvind frestar på – både mentalt och fysiskt.
Lik förbannat åker vi medvind för långt och fikar i godan ro medan vindstyrkan ökar. Vi tar oss sedan allra längst ut i havsbandet och botaniserar på relativt nyfrusen kärnis, skravel, dubbelis och kryssar mellan imponerande istorn.
Och sedan får vi slugga oss tillbaka i rak motvind, 13 meter per sekund. Vinden trycker på med enorm kraft. Isen vrider sig i plågor under oss. Kvider. Gnäller. Spricker. Vi likaså. Smått gråtfärdiga angör vi till sist fastlandsförbindelsen och lämnar världens just nu största åkbara iskaka bakom oss. Det blir en riktig gristur, men på bilderna ser det ut som vykort. Man blir lite förbannad både på sig själv och vinden, även så här i efterhand.
När mörkret fallit och vi åter landat i Vasa smiter vi in på det lokala mikrobryggeriet Zinc och dricker en IPA, också den i världsklass. När jag samlade ölburkar på 1970-talet var en av mina finaste från Finland. Musta Hevonen. Namnet sitter kvar decennier efteråt. Etiketten pryddes av en blanksvart hingst. Det enda djur jag kan namnge på finska, den svarta hingsten.
Och öl heter olut.
Ett 50-tal aktiva åkare
Vasa är centralort för landskapet Österbotten och ett viktigt kulturellt centrum för Svenskfinland. 20 procent av de 70 000 invånarna har svenska som modersmål och 70 procent har finska, men denna universitetsstad är betydligt mer internationell än så. Här bor över 100 nationaliteter och utöver nämnda modersmål pratas 98 andra.
Kvarkens skärgård är för övrigt Finlands enda naturarvsobjekt på Unescos världsarvslista.
Under vår första tur stötte vi inte på en enda av det 50-tal aktiva skridskoåkare som lär finnas i staden, och inte heller en enda av Finlands totalt 5000 åkare som hade kunnat ta sig hit som isturister. Men i Sverige har gräddan av skridskoeliten fått nys om de fantastiska möjligheterna i Kvarkens skärgård och fler än vi har letat sig hit den här helgen.
SSSK:s medlemstidning Isbiten är representerad av redaktör Jenny Rosenius. Den för Utemagasinets läsare bekanta isprofeten Mårten Ajne har med sig Kunskap, Utrustning samt Kamraterna Jens Österlund och Juan Santos.
Vi äter middag tillsammans och utbyter information. De har mer storslagna planer norrut för säsongsavslutningen medan vi följande dag siktar på lite lugn åkning i absoluta närområdet.
Varo heikkoajäätä!
Vi kliver på i hamnbassängen nästa morgon och skrinnar förbi den holme, Vaskiluoto, där färjan till Umeå avgår. Lämpligt nog heter dess ena udde Pikbådan.
I norra delen av hamnbassängen är det strandnära istäcket sönderfrätt underifrån av kylvattnet från värmeverket. Jag är på vippen att klanta till det ordentligt och plurra precis bredvid skylten som varnar för ”Jäähdytysveden poistoputki. Varo heikkoajäätä!” (Kylvattnets utloppsrör. Varning för svag is!).
Vi snirklar runt några bryggor. Med jämna mellanrum passerar bilar på isen. Iskakan är minst sagt stabil och trafikanterna följer inga tydligt utmärkta vägar utan far lite på måfå ser det ut som.
Även om vi bara stöter på bilar i anslutning till hamnen så borde jag väl som naturpuritan bli lite störd. Du vet, som när man går toppturer på skidor och tystnaden ideligen bryts av varvvilliga skoterförare. Men det känns ganska naturligt. Som att isen nyttjas för kommunikation, som man gjort i urminnes tider.
Med bilarna och hamnbassängen i ryggen siktar vi västerut. Bastugrund, Rönnbuskören, Fårörarna norr om oss. Ut till Jukkasgrund.
Läs mer: Få iskoll
Finlands sak är vår
Intill rännan som brutits av färjan mellan Vasa och Umeå har en bra åkyta spolats. Vi följer den mot en nedgående sol och stöter snart på en grupp lokala skridskoåkare ledda av Andreas Doktar, vars färdspår vi kunnat inspireras av digitalt inför denna resa. Det känns stort på något vis att mötas IRL.
Vi språkar en stund om det universella med den där försvinnande friktionen som lockar oss, vare sig det är på utförsskidor eller skridskor, i Sverige eller i Finland.
Gruppen angör Vasa. Vi tar ytterligare en sväng in i solnedgången, mot Ruotsi, mot Uumaja. Tanken svindlar lite när jag rekapitulerar vinterkriget och ”Finlands sak är vår”.
Jag tänker på de idoga transporterna över Kvarken till våra systrar och bröder som modigt kämpade mot den ryska björnen, mångfaldigt större och starkare. Men den finska sisun visade ändå något slags hopp om att David kan, om inte alltid besegra Goliat så iallafall ruska om honom och förbättra oddsen.
I solnedgångsljuset känns Umeå inom räckhåll. Men det är såklart en mental hägring. En bro däremot, är ju bara att bygga. Bara. Och vad skulle den betyda för regionen? Att landhöjningens långsamhet förlorar i betydelse? En tidsresa? Jag tror en bro skulle göra både Sverige och Finland lite större.
Vi är välsignade med köldgrader under nästan hela vår vistelse, kvicksilvret kryssar mellan nollan och tio minus. Men den sista turdagen blir det ytmjukt in mot hamnen. Bara en halv plusgrad, men det är uppenbarligen mer än vad isen tål denna gång.
Nöjda med vad vi faktiskt fått de här dagarna steker vi isen och packar ihop. Med några timmar kvar till hemresan hinner vi istället utforska ett smått fantastiskt naturfenomen vi blivit tipsade om.
Mäktiga Söderfjärden
Söderfjärden, som ligger en mil söder om Vasa, är en meteoritkrater som mäter sex kilometer i diameter. För mer än 500 miljoner år sedan slog en asteroid ner här. Kratern var vattenfylld ända till 1920-talet då den torrlades. Idag är Söderfjärden något av Finlands svar på Hornborgasjön i och med att mängder av tranor rastar här.
Vi ligger några veckor fel för tranorna, men vilken märklig plats detta är. Det liksom susar i tinningen när jag försöker greppa tidsperspektivet och visualisera nedslaget. Årmiljoner som gått. Det futtiga med ett år, en vinter. Skridskoisen som kommer och går så nyckfullt. Och denna krater som lirar i en helt annan liga.
Vi packar in oss i bilen igen. Beger oss hemåt. Kanske kommer vi tillbaka till Vasa nästa vårvinter. Ett år närmare döden i så fall. Då är havsytan någon millimeter lägre. Om några tusen år är Kvarken torrlagd. Det märks inte i kraterns perspektiv. Hur futtig är då inte en isvinter?
Skrinna kring Vasa
Universitetsstaden Vasa ligger i finska Österbotten och är ett viktigt kulturellt centrum för Svenskfinland. Här bor cirka 70 000 personer, varav 20 procent har svenska som modersmål. Vi lockades hit av israpporterna på Skridskonätet, och fann en omväxlande skärgård med en hel del att göra för skrinnare – när isläget är bra. Det visade sig också att Vasa är en trevlig stad för den som vill idka after skate om kvällarna.
Hitta hit: En färjelinje går mellan Umeå hamn och Vasa hamn. Turen tar cirka
4 timmar. Europaväg 12 följer färjelinjen. Från Arlanda finns direktflyg till Vasa. Tänk på att du inte får ta med till exempel ispikar, skridskor och dubbar i kabinen. (Delbara ispikar står på önskelistan för undertecknad).
Boende: Vi bodde billigt via Airbnb men det finns flera bra hotell i staden. Scandic Hotell Vasa är ett.
Mer info: skridskonatet.net, skrinnari.fi.
Landhöjning och broplaner
Tills vidare rekommenderas främst färje-trafiken för den som vill ta sig till Vasa för att åka skridskor, men framtiden kan bära med sig andra möjligheter …
Den landhöjning, eller rättare sagt strandlinjeförskjutning, som nämns i artikeln skulle göra att vi om 10 000 år kan komma att gå över Kvarken torrskodda. Beräkningen är gjord av Sveriges geologiska undersökning, SGU, med hänsyn till en beräknad havsnivåhöjning.
En annan bedömare, Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB), har undersökt hur strandlinjen vid Forsmark kommer att ändras både kort- och långsiktigt. De skriver så här på sin hemsida skb.se:
”Landhöjningen gör alltså att effekten av havsytehöjningen blir mindre än den annars skulle varit. För Forsmark är den isostatiska höjningen fram till år 2100 beräknad till 84 centimeter. Tittar vi långt in i framtiden, flera tiotusentals år, kommer stora områden, som i dag ligger under vatten, att bli land på grund av den återstående isostatiska upplyftningen. Även om havsytans nivå skulle höjas kraftigt under de närmaste århundradena eller årtusendena blir denna höjning bara tillfällig. I det långa loppet dominerar landhöjningen.”
Den som inte orkar vänta 10 000 år kan höja sin röst för att Kvarkenbron ska bli verklighet. Det är arbetsnamnet på en tänkt framtida fast väg- eller järnvägsförbindelse över Norra Kvarken, ungefär mellan Umeå och Vasa. Den sammanlagda brolängden skulle bli 40–41 -kilometer. Planerna ligger dock för närvarande på is (!).
Läs mer: Skridskor för den ovana
Läs mer: Förtrollad av finska Lappland
